Välkommen till helvetet [del 3] |
Denna delen är gjord av Madvis
Psyche tittade tomt på mig. ”Visst.”
”Bra.” Svarade jag. ”Men varför sitter vi på en sten?”
”Vänta, så ska du få se.” Nu log hon, ett ganska känslolöst leende.
Snart började stenen röra på sig. Jag skrek till av förskräckelse och var nära på att ramla av om inte Sy hade snappat tag i min arm. ”Sitt still och håll i mig hårt.”
Jag hann knappt nicka innan stenen började sjunka. Först långsamt, sedan snabbare och snabbare tills jordväggarna runt oss svischade förbi i ofattbart hög hastighet. Jag ville skrika igen, men vinden gjorde så att jag inte kunde andas.
Plösligt tvärstannade vi. Jag kunde inte hålla mig kvar längre utan slungades av stenen och landade på den stenhårda marken. Hela världen tycktes snurra, upp och ner blev bara ord för mig en sekund, men snart kunde jag avgöra att jag faktiskt låg på mage.
På något väldigt varmt.
Jag reste mig halvt upp med händerna och stirrade ner i marken.
Eld. Tänkte jag.
Marken verkade vara gjord av is, eller väldigt tjockt glas, och långt därnere fanns en stor, glödande ljuskälla. Jag kunde inte slita blicken från den. Den tycktes sprida sig oändligt åt alla håll och kanter.
”Vad-” Började jag, men Sy förstod tydligen redan var det var jag ville fråga.
”Det är den Heliga Elden, skaparen av Jorden. Den som aldrig brinner ut.” Hon hoppade av stenen. ”Res dig. Vi måste gå.”
”Jaja.” Svarade jag, kanske lite för nonchalant, och reste mig upp.
Jag såg mig om. Jag kunde inte finna hålet vi kommit från, men den tanken tycktes blekna snabbt när jag såg allt annat omkring mig.
Grottan var stor, till och med större än den stora kyrkan i huvudstaden (som jag bara besökt en gång när jag var liten).
”Eko.” Ropade jag lite tafatt. Min röst tycktes studsa på alla väggar, försvinna långt bort för att sedan återvända med dubbel styrka. ”EKO!”
Jag hoppade till och sprang efter Sy, som redan var på väg in i en stor grottunnel.
Tunneln fick mig att flämta till och spärra upp ögonen.
Överallt i taket hängde skinande kristaller och diamanter. De verkade pulsera i takt med det glödande infernot under mig, fast istället för att skina i rött så sken de i blått, grönt, gult och silver.
Det kändes så magiskt.
”Skynda dig.” Hörde jag Sys röst framför mig.
Jag ökade motvilligt på stegen. ”Du, Sy…” Sa jag. ”Det här är väldigt fint, men vad gör vi hår egentligen? Skulle vi inte upp till ytan och… ja, jaga döingar?”
”Vi behöver förberedda oss först. Du kan ju inte gå runt i den där trasan heller.” Hon pekade på min klänning.
Jag tittade ner på den. Min en gång så vackra vinröda klänning var full av revor och stora fläckar. Mina skor var dessutom fortfarande genomblöta. Jag kände mig lortig och ful.
”Du har väl rätt.”
Sy nickade till svar och fortsatte gå.
Tunnelns tak blev högre och bredare ju längre fram vi kom. Snart var diamanterna som blinkande stjärnor långt där uppe i taket.
Till slut vi till en järnport, den var fyra gånger längre än jag själv och hade snirkliga bokstäver längs kanterna. På ett konstigt sätt kändes det som om jag sett dem någonstans förut.
”Vad står det?” Frågade jag Sy medan hon tog tag i det runda handtaget.
”Du skulle inte förstå om jag berättade det. Men bokstäverna är de första som människan skapade.”
Hon drog upp dörren på glänt, varm luft slog mig i ansiktet. Vi gick in i rummet.
Det här rummet var annorlunda, väggarna och golvet var gjort av vanlig sten och facklor hängde upp och ner från det höga taket. Jag stirrade på dem ett tag. Hur sjutton kunde de hänga upp och ner men ändå göra så att lågan flammade rakt ner?
”Hur…?” Började jag, men Sy (den lilla tankeläsaren) hann före igen.
”Har inte tanken slått dig att det är vi som är felvända?”
Jag fick en illamående känsla i magen och bestämde mig för att försöka glömma vad Sy sagt.
Längre in i rummet hörde jag ljudet av en slägga som slogs mot metall.
”Grier!” Ropade Sy och stannade.
Vi stod i mitten av rummet. Framför oss fanns en slags liten kammare av sten med en ganska stor öppning. På vänster sida fanns en slags lucka in i väggen och på höger sida en normalstor trädörr.
Ljudet tystnade efter Sy ropat. Hasande steg och skallret av kedjor hördes inifrån kammaren. En högrest varelse kom ut ur öppningen.
Jag pep till och tog skrämt tag i Sys arm.
Mestadels av varelsens kropp var täckt av dess mantelliknande skynke (dess kläder?), men två svarta händer med långa vassa fingrar stack ut. Dess gula ögon påminde mig om en orms.
Han flinade när han fick syn på mig, blottade sina hajtänder. Han vände tillbaka blicken mot Sy.
”Ah, Psyche. Vad ger mig den äran?” Dess röst var hes och mörk.
”Den här flickan behöver nya kläder.” Svarade hon, lika likgiltigt som vanligt.
”Jaså?” Blicken på mig igen. ”Varför det?”
”Inga frågor. Hon behöver komma till klädkammaren.”
”Jaha, det är så det ska vara.” Han harklade sig. ”DEVIN! KOM HIT DIN SNORVALP!”
Det var då jag såg att varelsen var kedjad runt fötterna.
”Är han fånge här?” Slank det ur mig.
”Ja.” Svarade Sy. ”Min Herre fängslade honom här så att han kunde tillverka kedjor till alla fångar.”
Jag antog att ’min herre’ var Fan.
Luckan flög upp. ”Ja, Grier?” En liten pojke hoppade ut ur luckan. Han var helt täckt av sot, så jag var inte säker på om han var svarthårig eller inte. Han hade mörkblåa ögon och… inga skor?
”Ta med den där flickan till klädkammaren och ge henne några ordentliga färdkläder.” Väste Grier och försvann in i kammaren igen.
”Ja, Grier.” Svarade pojken, sedan såg han på mig. ”Följ mig, fröken.”
Han började gå mot trädörren.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | honheterjenny - 2 jan 09 - 13:16 | vilken härlig novell den ser ut att bli :)
jag vill ha en fortsättning snart! :)
kram | wonkis - 2 jan 09 - 00:06- Betyg:  | | den är jättebra! :D | | a-white-pearl - 1 jan 09 - 18:50 | | jätte bra, e spänd på fortsättningen :D | | vissenros - 31 dec 08 - 16:18 | | Det kan man väl, och det är ju bara roligt att den gör det (tycker jag) ;) | | Dimmalimm - 31 dec 08 - 16:07- Betyg: | | jättebra! det känns som om berättelsen glider längre och längre in i fantasy-värden (kan man säga så?) |
|
|
|
