Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

With an ending of love, del 6

GHAD vad frustrerad jag blir xd jag blev som inte nöjd, slutet blev knas och jag lägger alltid till en massa, men det skiter vi i nu, kommentera det ni tycker är dåligt :) eller, bara kommentera, ehja, allt bra med xddd <3





"En deal", började Alex och såg på mig med ögon som brann. "Det var vad de gjorde. En människa var eller vartannat år, beroende på hur väl de klarade sina uppdrag, och Eyurifrimh skulle lämna dem ifred. De gick med på det, vilket inte var någon vidare idé. De visste inte vad Eyurifrimh kunde åstakomma, de visste inte vad han skulle göra med dem som han fick." Han tvärstannade och jag som gick snett bakom honom gick överraskat in i honom.
"Vad var det där bra för, då?" muttrade jag men han viftade med handen framför mitt ansikte i en gest att jag genast skulle tystna. Och det gjorde jag. Bara åsynen av vad som stod framför oss skulle få den modigaste mannen att dra sig tillbaka i rädsla. Nej, rättade jag mig själv i tanken. Det är inte deras utseende. Och det var det inte heller. De såg ut som tre helt vanliga män, tre män som lika gärna kunde komma från den lilla staden. Jag misstänkte att de faktiskt gjorde det, vilket fick mig att rysa. Men det som slog emot mig mest var hatet och kylan som utstrålades ur deras ögon.
Ett väsande ljud hördes bakom oss, och de fåtal eleverna som stod där runt omkring ryckte till av förfäran. Dagen var kommen, den som de alla i fruktan hade väntat på. Trots att jag inte hade det riktigt klart för mig vad som väntade, kunde jag lätt räkna ut att det inte bådade särskillt gott.
"Var så tyst du bara kan, och rör dig så lite som möjligt", väste Alex i mitt högra öra. Jag stelnade till, vågade knappt andas. Rädslan över vad männen och denne någon som stod bakom oss kunde göra oss verkade ta övertaget inom mig. Jag var inte den där självsäkra personen som oftast vet vad hon ska göra längre, nej nu var jag endast osäker över vilket beslut jag skulle ta. Men jag litade på Alex fullt och heligt, och jag lyssnade på honom. Och det var det tur att jag gjorde, jag hade aldrig själv insett vad som skulle kunna hända om jag bara öppnade munnen och sa ett enda ord. Om jag gjorde som honom.

För varje steg vi tog så närmade vi oss Rektorsexpiditionen. Efter vad som hade hänt inte ens tio minuter innan hade jag aldrig förväntat mig att vi faktiskt skulle utföra det vi bestämde oss för dagen innan.
"Okej, det här är planen", sa Josh när alla var samlade. "Felice och Kendra, ni uppehåller rektorn med att.. ja, säg att ni har tappat ner erat läppglans i toaletten och ni ska stämma skolan om de inte fixar fram ett nytt åt er." Tjejen som hette Kendra såg förnärmad ut medans Felice bara log.
"Det blir nog bra", sa Alex och de andra killarna frustade till av skratt. De fick en skarp blick av Kendra och började självklart skratta ännu mer, den ena värre än den andra, och ingen tycktes kunna sluta.
"Sedan när rektorn har gått till tjejtoaletten för att kolla efter era läppglans - ni måste få honom att följa med er tjejer - så smiter ni ut ur toaletten och jag, Alex, Mimi och Mel står redo att stänga dörren. Sedan kommer de andra med nyckelknippan som de snott från vaktmästarens kontor och vi låser igen dörren. Och om någon vill använda toaletten säger vi helt enkelt att den är avstängd, och rektorn bad oss att vakta så att ingen går in dit", avslutade han med ett stolt leende. Mimi kollade på honom med munnen lätt öppen, som om hon ville säga något.
"Men, vad gör vi om någon ska träffa rektorn?" frågade hon tillslut. Josh leende växte större innan han svarade henne.
"Enkelt, vi säger att han är bortrest."
"Om någon lärare kommer och försöker tvinga bort oss från korridoren?"
"Jag har fixat oss korridors-pass", svarade Marcus. Jag blev chockad, han var en av dem som nästan aldrig talade, en som annars bara svarade på frågor riktade direkt till honom. Felice log glatt, vinkade åt oss och drog med sig en fortfarande lite surmulen Kendra in till rektorn.
"Jag lovar, vi stämmer er för olaga brott om ni inte fixar fram det åt oss!" hörde man Felices upprörda röst innanför den stängda dörren. Jag kunde även höra hur rektorn suckade, antagligen så tyckte han att hon var väldigt, väldigt jobbig.
Alex drog i min hand som en signal att följa med honom, och vi - jag, Alex, Josh och Mimi - började springa mot tjejtoaletten. Vi rundade ett hörn för att kunna vara näst intill osynliga för rektorn då han skulle komma gåendes.
"Nu får du allt ta och fortsätta", utbrast jag flåsandes. Alex kollade på mig samtidigt som någonting verkade tändas i hans ögon. Något, så väldigt likt en hunger jag hade sett så ofta förr.
"Vars var jag? Jo, just det ja. Efter rådslagning så gick de med på förslaget, de tyckte att det var värt att han kunde få en människa ifrån byn istället för att de kanske skulle förlora trettio stycken på samma tid. De hade inte råd att gå miste om särskillt många. I alla fall, när de gick med på förslaget trodde de att Eyurifrimh begärde en, kanske två stycken och sedan skulle han lämna dem ifred. Men nej, så var inte fallet. Varje år kom han tillbaka för att hämta en ny människa, någon att utföra de uppdrag han hade satt ihop åt dem. De som hade varit kom aldrig tillbaka."
"Vad var det för uppdrag?"
"Ingen vet säkert, men det ryktas om att uppdragen är omänskliga. Många tror att eftersom Eyurifrimh var ledare för vargklanen var varje offer en varulv. Detta är bara saker, historier, och sådana saker som vi har fått höra under hela våran uppväxt, men ändå så är alla lika uppskrämda varje år. Ingen vet vem det är som de kommer att ta."
"Vem var den som blev utvald senast?" frågade Mimi genast. Alex vände hela sin uppmärksamhet mot henne.
"Det var Alexandra Miller, dotter till själ.." Han avbröts av Josh som vinkade med ena handen framför hans ansikte och slog honom med den andra. Irriterat så kollade Alex på Josh som upphetsat pekade ut mot korridoren runt hörnet, där rektorn kom gåendes följd av Felice och Kendra. De båda flickorna log där de gick med självsäkra steg bakom rektorn, de log för att planen hade gått i lås. Rektorn steg med raska steg in på tjejernas toalett, som för tillfället var tom då de flesta hade lektion, och ställde sig en bit in i rummet.
"Jaha, vilket bås var det nu då?" frågade han Felice.
"Det där, längst bort till vänster", svarade hon där hon stod i dörröppningen. Då rektorn vände sig om skyndade sig Felice och Kendra ut ur rummet, smällde igen dörrarna och vred om i låset med nycklarna som Marcus och de andra hade kommit med.
"Hallå!" skrek rektorn och bankade förtvivlat på dörren. "Släpp ut mig!"
"Vi hör dig inte", ropade Josh tillbaka och alla skrattade. Än en gång så hade planerna blivit lyckade, än en gång så blev skolan något riktigt roligt.


"Kan du bli utvald?" frågade jag Alex flera timmar senare då vi satt hemma vid köksbordet. Hemma, ja, det var så jag kallade det nu. Detta var hemma för mig, detta kändes rätt.
"Ja, någon dag. Men inte ännu, jag är fortfarande för ung", svarade Alex med bekymmerselöst tonläge. Jag kollade förundrat på honom. Hur kunde han vara så lugn? Hur klarade han av att inte få panik av att tänka på att han en dag kunde bli den utvalde, att han en dag kunde bli den som fick det hemska ödet över sig. Att han en dag, kunde bli som min syster.
"Vem var den senaste som blev utvald, jag hann inte riktigt uppfatta vad du sa i skolan?" frågade jag honom och avfyrade ett snett leende. Han log smått tillbaka.
"Alexandra Miller, dotter till rektorn. Dock så adopterades hon bort redan samma dag de fick reda på att det var hon som var den utvalde", svarade han. En bekymrad rynka växte fram i pannan på honom och han tuggade fundersamt på läppen.
"Jag kände henne", sa jag lågt. Han kollade förvånat upp på mig, avbruten i sina tankar.
"Kände du henne?" frågade han och höjde på ena ögonbrynet. Han tror antagligen att jag skämtar med honom, tänkte jag för mig själv. Jag förstod honom. Hur stor var egentligen sannolikheten att jag skulle ha känt henne? Inte stor, men hon hade trots allt varit min syster.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
the-rose - 5 jan 09 - 19:09- Betyg:
Jättebra novell =) lästa alla delarna idag ^^
hanochhon - 1 jan 09 - 23:36- Betyg:
WHUUUUT? :OO Jätte bra :D men du kan ju inte sluta så där!!!:P
Hur bra som helst! :DDD
Bajs, skynda på nu jag vill läsa meraaa :DD
sakna dig typp <33
Chillaah - 30 dec 08 - 23:36- Betyg:
ååååååh shit madde !!!!
nu KRÄVER jag att du ska fortsätta ! GENAST !
tänker inte prata med dig tills du är klar !*okej kommer inte hålla det men jajjaxd*
FORTSÄTT FORTSÄTT FORTSÄTT NU NU NU MADDI MADDI MADDI !<3333

Skriven av
Maadelen3
30 dec 08 - 23:30
(Har blivit läst 70 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord