Fem cent Ovärderlig |
Jag kan inte påstå att jag tror att någon saknar mig heller. Inte sedan jag flyttade. Och sen reste jag ju hit.
Jag vet inte om det är någonting som jag vill tro heller.
Allting var så lätt. Först tåget. Jag tycker att tåg är ganska lättsamma. Det kan ju ta lång tid, men hey, det är riktigt avslappnande att se det förbipasserande landskapet, som flygande, eller som att åka karusell. Det är fascinerande att se hur miljön långsamt förändras alldeles omkring en i den höga farten. En sömnig björk kan sakta komma att förvandlas till en yvig palm, genom den dammiga rutan.
Världen är fascinerande. Jag tycker om när det är olika. Och jag tycker om miljöer. Jag tyckte mycket om geografi när jag gick i skolan. Min pappa brukade komma hem med böcker med kartor i, eller ännu hellre sådana med vackra bilder från spännande platser, och vi tittade i dem tillsammans. Det är fina minnen.
Det är nog inte som så att någon skulle bli direkt överraskad över att jag åkte hit.
Hur en tågupplevelse artar sig bestäms i hög grad och till stor del av slumpen. Med en enorm tur hamnar man i en vagn fylld av tysta, ensamt tänkande själar. Där kan den alldeles perfekta resestämningen sänka sig över en, och vagga in en i det där särskilda lugnet. Då man hör sina tankar som ryms bra i tiden som känns stor.
Det händer dock inte så ofta. Det är inte så kul att åka med barnfamiljer till exempel. Det är inte heller så roligt att lyssna på ungdomar som bokstavligt talat skriker av tonårskomplex och en ändå förståelig osäkerhet.
Det finns i och för sig vuxna idioter också.
När jag reste hit besatt jag under den längsta och sista sträckan en synnerligen god lycka. Jag var nämligen helt ensam i kupén. Att vara helt ensam i en tågkupé inger en så härligt surrealistisk känsla. Det känns som en saga ungefär. Eller okej –filmscen- om det nu ska vara närmare din verklighet.
Det relativt rymliga rummet på rusande hjul andades verkligen. Det kan jag nästan svära på. Det var som om passagerare som så många gånger tagit plats på de slitna sätena hade lämnat kvar sin luft där. Det kändes spännande, fast hemtrevligt. Och jag svischade fram rasande fort, fast ändå helt stilla, i denna luft av det bästa resesällskap som man kan tänka sig. Tysta och osynliga, ensamt tänkande själar.
Det är så ont om riktiga sagor nu för tiden. Det var vad jag tänkte på när jag klev av på perrongen och den ljumma havsluften slog emot mig.
Här hänger månen uppochned ovanför och jag saknar ingen. Havet är vackert och nära. Jag tycker om när man ser de stora fartygen långt därute. Jag undrar vad de gör där. De är också på resa. De där fartygen har sett mycket av världen, som är fascinerande. Jag tror att man kanske har dem till att fånga fisk med. Men jag tänker inte så mycket på just det. Jag tänker mer på vågorna mot skrovet, och horisonten vid fören, och månen som är uppochned ovanför. Det är vackert för mig.
Hälsa pappa det om du ser honom.
Det brukade sitta en konstnär vid piren och måla av turisterna. Jag pratade lite med henne, men det blev aldrig någonting mer på det viset. Det var inte heller meningen. Men hon verkade vara en mycket trevlig människa.
Egentligen tyckte jag inte att hennes porträtt liknade människorna som hon ritade av så mycket. När hon hade kunder där brukade hon säga att det visst exakt ser ut så som hon uppfattar personen i sitt inre. Men när vi satt ensamma på piren, när månen hade hängt sin skeva skära över oss, brukade hon säga att hennes bilder alltid blir mer som en dröm eller önskan. Hon rår inte för det.
Jag frågade en gång vad hon önskade, men hon svarade inte på det. Istället vek hon ihop sitt staffli och tog med mig och sina pennor till stadens marina museum. Jag tror att det är för att staden ligger vid havet som det finns ett sådant museum. Det är många turister som kommer hit för att de tycker om havet, och tycker man om havet väntar sig människor att man inte kan få nog av det.
Jag undrar varför hon visade mig stadens marina museum egentligen.
Det fanns ett rum där man gick som under vatten, fast på marken, i luften, och torr ändå. Runt om en slöts ett valv av glas, bakom vilket sågfiskar och färgglada havsvarelser av alla de slag simmade i en blå och djup värld av vatten. Det var fascinerande. En plats som jag nog aldrig kommer att få se annars är under havet. Jag är lite rädd för att vara i vatten. Jag provade att dyka en gång när jag nyss kommit hit, men jag fick panik och inbillade mig att en hammarhaj skulle slita av syreslangen med hornen.
Därför var det fascinerande att gå där.
När man hade gått igenom undervattensgången kom man till ett stort rum. I mitten fanns det ett stort, genomskinligt rör. Det var ett akvarium, men inga fiskar bodde i röret. Min konstnärsbekanta berättade att de hade haft en riktig vithaj där en gång. Jag tyckte att det var koolt, för jag tycker att hajar är rätt koola ändå, om de bara inte vill slita sönder mina provisoriska andningsorgan. Hon berättade att de försökt med flera vithajar. Men sådana hajar vill visst inte leva i fångenskap. Sedan blev hennes mörka ögon glansigare och lite tommare än förut.
Jag tyckte inte att det var så koolt längre. Men jag förstod vithajen. Den kändes som mig, och jag tror att min konstnärsvän också var lite av en vithaj, om än inte lika otrevlig och hon med ett vackert leende.
Ingen kan ju leva i ett rör.
Jag tycker mer om att åka tåg eller att se när månen hänger uppochned ovanför.
Sedan tog hon mig till sälbassängen, som fanns liksom på taket. Hon såg lite sorgsen ut där också. Långt senare förstod jag också varför.
-Här önksar sig människor saker. sa hon tyst, fast så att jag hörde det.
Sedan pekade hon ner i bassängen. Det simmade sjöjungfrur där, sa en äldre herre, och klappade mig och konstnären på axeln medan han skrockade gott och slängde ner ett blankt mynt av obetydlig summa. En spottstyver. Hans hand var fårig och sträv mot det blanka myntet. Sedan sjönk det fladdrande ner mot en ljusblå poolbotten, bländande reflekterade den solens varma vita strålar. Myntet såg verkligen ut som en önskan. Skimrande och klar. Det var mycket vackert trots sin ringa summa. Som om mannens önskan hade gett det ett nytt värde, suddat ut den där fem-cents-ingraveringen och bytt ut den mot ovärderlighet.
Jag blev fascinerad igen.
Det var såklart inga sjöjungfrur som simmade i sälbassängen. Inte bara sälar heller, upplyste mig min vän om. Och jag tyckte väl att sälarna hade sett ovanligt feta ut därnere i grumlet. Men det var sjölejon. Vad som med sina svepande stjärtar och stora men graciösa djurlekamen för längesedan lurat sjömän att tro på ett havsfolk.
De sanna sjöjungfrurna.
Det är så ont om riktiga sagor nu för tiden. Men där i sälbassängen fanns de nästan.
Det var så konstigt, men jag träffade aldrig henne igen, konstnären. Hon bara försvann efter den där dagen. Hennes staffli var lika borta som dinosaurierna. Ett passerat kapitel. Som om hon aldrig hade varit mer än sanden på stranden, och plötsligt sveps bort av havet eller flugit iväg i en sval bris.
Och piren fortsatte att leva vidare. Som om hon aldrig hade varit mer än ett sandkorn på stranden.
Jag kan ju inte direkt påstå att det kändes som om någon saknade henne heller.
Jag blev ensam där igen. Om dagarna tyckte jag om att gå till sälbassängen och titta på sjölejonen. Det var för mycket människor där på dagen egentligen. Alla samlades de med sina blixtrande turistkameror och femcentare för att lämna sina önskningar åt sjöjungfrurnas ansvar. En efter en singlade slantarna fladdrande ner, och drog förtrollande till sig mina ögon. De kändes så fint. Att se önskningarna flyga iväg från människorna. Det var som om de lämnade ifrån sig en stor börda bara genom det lilla lätta kastet. Så lyckliga de såg ut att bli, av bara en liten, liten knyck med handleden och en sprätt med fingrarna. Och ett flygande mynt.
De allra finaste stunderna var om kvällen, när turisterna hade tröttnat. Jag hade fått tillstånd av städerskorna på museet att vara kvar en stund efter stängningsdags. De stora djuren där nere på poolens botten verkade tyst sväva fram i sin undervattensvärld och i egna tankar. Ibland, om jag stod stilla, simmade de upp närmare ytan för att betrakta mig på närmare håll. De såg på mig med sina runda svarta ögon. Det kändes alltid som om de visste någonting mer. De verkade så kloka. Och tystnaden, tystnaden kändes precis som om den tillhörde dem. Det var deras språk.
Tysta, ensamt tänkande själar.
Ibland lät en särskilt stor sjöko mig till och med klappa henne. Hon kom upp så nära ytan. Hon utstrålade ett sådant lugn att jag bara kände mig tvungen att lägga handen på hennes tjocka, hala hud. Hon var så otroligt grå. Det tänkte jag på. Varför hade just hon fått denna utmärkelse som havets stolta vackra jungfru? Detta intetsägande vidunder! Det fanns så många färger i havet annars. Så många personligheter. Och så ändå denna…
Hon snurrade runt och blottade sin onaturligt tjocka mage för mig. Jag strök med handen över den. Så otroligt hård.
Varje dag gick jag dit. Det kanske var för att jag inte hade så mycket annat som jag tyckte om att göra. Man kan ju inte tillbringa resten av sitt liv med att se på månen som hänger uppochned ovanför. Och jag simmar inte så mycket i havet.
Men sjökorna var så trivsamma, så oerhört trivsamma, bärande alla turisters önskningar djupt inom sig.
Så en dag var den fetaste sjöjungfrun borta. Jag kände mig förvirrad och rädd. Det kanske var så att då var första gången som jag någonsin känt mig ensam på riktigt. Det är obeskrivligt på ett sätt. Men tryggheten, hon var ju tryggheten!
De hade satt upp ett staket runt poolen. Jag fick inte klappa dem längre. Jag kan ju inte säga att det fanns någon sjöko kvar som skulle ha låtit mig klappa den heller. De andra var så skygga.
Nu fanns det också skyltar som talade om att man inte fick slänga mynt i bassängen längre. Jag såg hur sorgsna människor besviket kramade sina mynt, för att sedan åter stoppa ned den önskan som aldrig skulle gå i uppfyllelse i sina handväskor. Bara över en natt hade någon tagit ifrån dem rätten till drömmar.
Det är ingen som tror på sagor nu för tiden.
Det var konstigt att jag gick ned till staden den där dagen. Jag brukar inte gå ned till staden. Det var bara ett ställe dit min nedstämdhet tog mig. Ibland kunde staden kännas så sorglig. En stad är som tusentals liv fast i en rädsla. Rädslan för att vara ensamma.
Man packar ihop sig i hundratals små lådor ovanpå varandra istället.
Men nu gick jag till staden.
Jag brukar aldrig läsa tidningar. Jag tycker mest att det står dumma saker i tidningar. Människor kan vara idioter. Men den här dagen fanns det en tidning som jag köpte.
Egentligen var det konstigt att jag överhuvudtaget såg bilden. Jag gick omkring i mina egna funderingar. Det gör jag ofta egentligen. Det finns ett flertal historier om mig som går in i lyktstolpar och dylikt. Men den här dagen när jag gick där på trottoaren var det någonting som fick mig att bokstavligen snubbla till, nästan svälja halva tungan och stå på näsan framför den gula taxin som passerade min högra sida. De lokala löpsedlarna vajade gula i den varma luften, där man inte satt fast dem ordentligt utan bara tejpat lite i överkanten, ni vet.
Det var en hemsk bild.
Min sjöjungfru låg kall och död på ett golv lika grått som henne, fast i en bädd av mörkt och rött blod. Det var kanske det enda som inte gjorde fotot till helt svartvitt. Hennes grå tunga hängde ut utanför munnen. Det måste ha tagit många människor till att få upp hennes tunga, döda kropp ur bassängen. Många fötter omringade henne åtminstone. Ögonen var fina trots att de var döda. De såg ut som stora svarta glaspärlor, sådana som barnen i byn spelar kula med ibland, och som reflekteras så sagolikt vackert i nyanser av brunt och guld mitt i det svarta, om man bara håller upp dem mot solen.
Ur hennes uppskurna mage vällde tusen glittrande önskningar ut på golvet.
En hel skatt kan rymmas i ett liv. Men vad hjälper det.
Jag blev så upprörd över det. Det var inte medvetet, jag tänkte hela tiden att jag inte skulle tänka på det, men det kunde inte hjälpas. Jag tänker på den där bilden. Jag tänker på min sjöjungfru. Jag tänker på vilken plåga det måste ha varit för henne, det där ansvaret, tyngden av alla tusen önskningar hon inte kunde göra någonting åt. Och som hon ätit upp.
Jag vet inte om hon var så klok som hon verkade vara egentligen. Men alla har vi ju våra brister.
Jag sitter och tittar på månen som är uppochned och ovanför i sällskap med havets brusande när det rullar sig upp på stranden. Jag tänker på en sjöko med en hel skatt i magen. Det är kanske ingen som saknar henne heller.
Jag kan inte påstå att jag tror att någon saknar mig heller.
Men det finns nog två som jag saknar.
Imorgon går tåget igen.
Ingen kan ju leva i ett rör.
|
| Kommentarer | | Safir - 20 feb 13 - 22:33 | | Det känns konstigt att ingen annan kommenterat detta tidigare, för den här texten är underbar i sin sorgsenhet. |
|
|
|
