all that is left of you - 11 |
mohahah , läs och kommentera gott folk :D och ni som varit med och stöttat mig på vägen med era kmommentarer, ett STORT Tack !<3
kapitel 11
Två dagar, hade det gått. Två dagar av ilsket förintande. Jag hade överlevt. Likaså Alecia och Isadora. Drake hade jag sett många gånger, men ingen av oss hade gått in i en närkamp, knappt ägnat varandra så mycket som ett hastig blick. Brendan hade inte synts till. Inte sen vi närmade det som skulle bli 'dödsfältet' - min och Drakes äng.
Allens hade tydligen vetat att vi skulle komma, och dom hade väntat på oss. Vi hade övertaget. Allens hade förlorat fler än vad vi hade, och jag hade förintat tre vampyrer. Tre stycken, hade förlorat sin existens pågrund av mig. Sammanlagt hade runt ett tjugotal fallit, därav sju stycken var från oss.
Det var hemskt att se.
Vart man än tittade kunde man inte undgå en kropp som var spetsad genom hjärtat, eller askan när någon bränts upp. Avslitna kroppsdelar låg också lite överallt, och jag ville spy så fort jag fick se nån.
Jag ville bort därifrån. Ville inte tillbringa så mycket som sekund kvar. Men jag kunde inte fly. Jag var tvungen att stanna kvar och kämpa.
En gång var jag nära på att bli spetsad, om det inte hade varit för Alecia hade jag inte funnits längre.
Det var som att se ett gäng tigrar slåss, alla hoppade på varandra bakifrån, revs, bets och allt möjligt. Till skillnad från människor är våra ända vapen tänderna, snabbheten och styrkan. Det hade fått mig att lyckas klara mig såhär långt.
Jag kände hur någon tog tag i mig bakifrån och sedan ett par röda ögon som spände fast i mina. En vacker kvinna - hon hade säkert varit vacker om hon inte haft det speciella uttrycket i ansiktet-, morrade ilsket och gjorde ett försök till att bita mig. Jag drog mig ur hennes grepp, och väste aggresivt medans jag hukade mig och ställde mig i en ställning som var perfekt om man skulle förflytta sig snabbt om man blir angripen. Men hon var snabbare än mig. Med en rörelse som man inte kunde se med blotta ögat hade hon knuffat ner mig på marken och kämpade med att komma åt min hals med tänderna. Jag lyckades nätt och jämnt hålla henne borta men hon verkade bli starkare för var sekund som gick. Min högra hand höll ett fast grepp om hennes hals så att hon inte skulle kunna komma närmare med huvudet, medans min vänstra kämpade för fullt med att hålla den långa silverpålen - som hon höll i en av sina händer- borta från mitt hjärta.
Jag skulle dö. Detta skulle bli min undergång. Jag var säker på det. Tanken på att inte fått säga farväl till Drake, smärtade mig mer än tanken på att allt skulle ta slut för mig här och nu.
Känslan verkade ge mig extra stryka, och jag lyckades skjuta ifrån hennes huvud med sådan kraft att hon flög bakåt. Det gav mig tid att komma upp på benen, och jag rusade på henne då hon låg med förvirrad blick på marken. Jag plockade upp pålen som glidit ur hennes grepp och hoppade på henne så att jag satt gränsle över hennes mage.
"Du måste vara en av Ambroses döttrar." skrockade hon elakt och hon försökte inte dölja att hon blev imponerad. Jag morrade bara ilsket och höjde pålen. Hon gjorde inget motstånd, och det fick mig att tveka. Plötsligt såg jag vad som fångat hennes uppmärksamhet och jag följde hennes blick. De flesta andra hade också stannat upp mitt i en rörelse, för att stumt titta på två stycken som slogs så vilt att vissa rusade ur vägen om dom kom för nära. Jag blev helt stel när jag såg vilka det var. Jag släppte pålen som landade några centimeter från kvinnans ansike och reste mig upp. Till min förvåning sträckte jag ut en hand för att hjälpa henne upp. Hon tog den, minst lika förvånad som jag, och drog sig upp.
"Vad håller han på med." väste hon för sig själv.
Det undrade jag också.
De vackra ögonen som alltid brukade vara så underbart hasselnötsbruna lyste nu rött av ilska, och håret piskade honom i ansiktet då han undvek slag från den andre. Det hela gick väldigt snabbt. Om ni inte hade den förmågan att hänga med i rörelser, hade vi virrat bort oss själva och tappat bort de två männen som slogs med all kraft dom hade.
"Drake! Vad fan håller du på med!?" röt en man som kunde ha varit Drakes bror. Han hade samma vackra ansiktsdrag, samma raka näsa och fylliga, bleka läppar.
Nicholas tittade ilsket på sin son, som ignorerade honom totalt, och dukade för ett slag från Brendan.
Jag förstod inte vad han menade. Brendan var ju på vår sida. Varför hade allting stannat upp nu? Varför fortsatte inte allt som innan? Varför gjorde ingen ingenting?
"Brendan, han är med oss låt honom vara!" skrek en annan.
Mina tankar surrade som irriterade bin i huvudet och jag försökte hänga med så gott som möjligt. Jag övervägde för tillfället tanken att fråga kvinnan varför dom reagerade så kraftigt att Drake slogs mot en fiende och det hjälpte någon sekund. Till Brendan fick in en knytnäve under Drakes ena öga, som gjorde att han flög in i ett träd, som genast bröts och välte.
"Varför låter ni honom inte slåss, Brendan är på vår sida." sa jag kallt. Jag kunde inte hålla mig längre. Kvinnan tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet.
"Vad snackar du om," fräste hon" han är på vår sida."
Jag skrattade. "Jätte kul." sa jag sarkastiskt.
Kvinnan fortsatte kolla chockat på mig.
"Jag tror inte Drake skulle slåss mot Brendan om dom vore i samma familj." sa jag kyligt. Hon verkade inte ens bry sig om att jag visste hans namn.
"Men...det är dom ju."
Hon verkade mena allvar, vilket fick mig att förstå ännu mindre. Kvinnan därimot verkade få allting klart framför sig. Hon morrade ursinnigt.
"Förrädare!" röt hon så högt hon bara kunde, vilket innebar att alla blickar drog mot henne för sen sekund. Dem från Allens verkade förstå i samma sekund dom hört henne skrika, medans vi var med trögtänkta.
"Han har planerat detta! Han har lurat oss allihop!" skrek hon igen och då förstod jag.
Alla dem gånger han varit borta. Dem gånger Emery trott att han tog reda på fakta från Allens, hade han i själva verkat varit på deras sida. Han hade lurat oss. Lurat Allens. Spridit falska ryckten som fick oss till krig, när det i själva verket var han som låg bakom allting! Men varför?
Det fann ingen tid att tänka på det. Jag fann Emery, han tittade hatiskt på Brendan och verkade han också ha förtsått. Jag förlät honom genast, och tänkte bara på hur mycket jag skulle vilja döda den äckliga förrädaren.
Precis då, när jag tittade åt deras håll för att -liksom många andra- gå in och hjälpa Drake, då svingade Brendan en påle som liknade väldigt mycket den som jag hållt i för stund sedan. Drake, som var beredd att hoppa åt sidan för att undvika pålen, fick den istället i magen. Drake fick ett plågat ansiktsuttryck och tog tag i Brendans hand som fortfarande höll om den silvriga metall pinnen. Mina ögon spärrades upp och jag tog ett steg frammåt med kvinnan hindrade mig genom att ta tag i min hand.
"Han klarar sig." viskade hon. Men även hennes ögon var vilt uppspärrade och hon hade en panikfylld blick.
Jag trodde på vad hon sa. Jag trodde henne verkligen. Men när Drake inte rätade på sig, utan sjönk ihop som en säck på marken. Kunde inget hindra mig. Jag rusade fram -och jag märkte att jag inte var den enda. Jag siktade inte in mig på Drake, utan på Brendan. Han verkade inte beredd på det hela utan tittade på oss med en förskräckt blick då bland annat jag och fem stycken till for på honom. Han var försvarslös.
"Din...Äckliga...Förrädare !Hoppas...Du...Ruttnar...I...Helvetet!" skrek jag och för varje ord slog jag honom i ansiktet hårdare och hårdare. Han flinade brett mot mig, verkade inse att hans tid var slut.
"Då ses vi där, älskling."
Jag vrålade förtvivlat och ilsket, och knäckte hans nacke och tillsammans med dom andra började vi slita honom i stycken. Tårarna forsade nerför mina kinder. Hur vågade han skada Drake!? Hur vågade han!?
Han vann vårat förtroende, eller inte mitt, och han lurade oss! Hela tiden!
Kvinnan som jag slagits med innan tog silverpålen och stack den, om och om igen på det stället där hans hjärta borde ha suttit. Även hon grät.
Jag vet inte hur längde vi plågade Brendan. Hur vi lekte med hans kropp, trots att han sedan länge varit förintad. Men ingen ville sluta.
Tillslut kände jag hur någon drog mig därifrån och jag kämpade ilsket från att komma loss.
"Släpp mig!" vrålade jag.
"Bailey..." viskade Emery lugnt i mitt öra.
"Nej!" skrek jag och lyckades glida ur hans grepp. Jag sprang fram till den platsen där Drake låg, stilla.
"Drake... snälla älskade Drake..." vädjade jag och sjönk ner på knä. Jag lyfte upp hans fridfulla ansikte, och kramade om honom. I mina ögon var det inte försent. I mina ögon kunde han fortfarande räddas. Jag klappade på hans bleka kinder.
"Vakna älskling. Det är över, vi kan ge oss av härifrån nu." grät jag och smekte sedan hans svala kind. Hans tunna ögonlock rörde sig inte. Och han slog heller inte upp ögonen då jag talade med honom. Dumma Drake, han skulle alltid skämta när det minst passade sig.
"Sluta nu, vakna." sa jag, men det lät mer som en befallning.
Jag kände allas blickar vilande på oss, jag visste vad dom tänkte. Hur förvånade dom var. Jag låtsades som om dom inte fanns.
Jag började bli irriterad.
"Drake, sluta nu det är inte kul!" morrade jag och blängde på honom.
Han rörde fortfarande inte en min, och hans ansikte såg blekare ut än vanligt. Jag strök med handen längs hans muskulösa, hårda bröstkorg och min hand stötte emot med något som var kallare än han själv. Jag tittade vad det var, och kände hur det brände till innom mig. Silverpålen. Det var inte sant...Det kunde inte vara sant. Den hade missat hjärtat precis. Med bara någon millimeter. Han existerade fortfarande. Brendan hade inte träffat hjärtat. Han hade missat, på bara millimetern. Jag visste att det var så. Drake kunde inte vara död, han hade ju lovat alla dom där grejerna vi skulle göra. Han kunde inte bryta sina löften. Det gick ju inte till så. I alla sagorna, som mamma läst. Alla dom lyckliga sluten. När dom red mot solnedgången, och allt var bra.Ett lyckligt slut. Ett sånt skulle vi också ha. Jag och Drake. Jag hade tänkt på vart vi skulle åka, till ett varmt ställe först. Som Hawaii, sen skulle vi dra vidare. En jordenrunt resa.
"Vad tycker du om det Drake?" viskade jag lågt. Som om han hade hört mina tankar."Jorden runt, hade inte det varit underbart? Uppleva alla ställen, alla hemska skogar och mörka grottor. Det hade varit perfekt. Så res dig upp nu, snälla. Du klarar det, för min skull."
Jag kände en hand på min axel, och blev förvånad när det var samma kvinna som innan. Hon tittade sorgset på mig med ögon som var så vackert blågröna att jag nästan smällte.
"Det är försent."
Vad pratade hon om?
"Jag förtsår inte vad du menar. Han är bara utmattad. Han reser sig snart upp." fräste jag mot henne. Hon skakade på huvudet och tårarna yrde om hennes ansikte.
"Han är död. Det finns inget vi kan göra." viskade hon.
Var hon totalt tom bakom pannbenet!? Hur kunde hon tro något sådant!? Jag blängde ilsket på henne.
"Hur kan du säga så!?" skrek jag och hon ryggade tillbaka en aning."Han existerar fortfarande! Eller hur Drake, visa dom att du inte är död. Kom igen nu, du kan vila sen." snyftade jag och la en brun hårlock bakom hans öra. Mina händer skakade. "Drake, lägg av jag menar allvar. Res dig upp!"
När ingenting hände, började mina planer i huvudet sakta att försvinna, och tanken på att vi inte skulle få uppleva något mer tillsammans blev allt tydligare.
"Nej..." viskade jag, och kände smaken av tårar på mina läppar.
Kvinnan började skaka av snyftningar hon också, och hon drog upp mig på fötter igen. Jag släppte sakta Drakes kropp, som landade mjukt i gräset. Jag var som förstenad. Jag fortsatte intala mig själv att han inte var död.
"Det är inte försent, vi kan fortfarande göra något. Han är inte död!" vädjade jag.
Men när han fortfarande låg orörlig på marken, var det som om hela jag gick sönder.
En värld utan Drake var ingen värld alls.
Kvinnan vände mig mot henne och kramade om mig hårt.
"Jag är så ledsen." viskade hon i mitt öra.
Jag var stum. Mina händer hängde slappt vid sidan av min kropp. Drake var borta. MIN Drake...borta. Jag kunde inte tro det. Han hade inte missat. Pålen hade gått igenom hjärtat. Brendan hade träffat. Han hade lyckats. Drake var död. Förintad... han existerade inte längre.
Hans själ hade sedan mycket långt tillbaka varit borta, men han hade fortfarande varit samma Drake hela tiden. vad skulle hända nu? Skulle han återuppstå igen? Det måste han... Han skulle leva vidare. Någon annanstans. Han kunde inte vara död.
Kvinnans grepp hårdnade och vi grät mot varandras axlar.
Aldrig trodde jag att det skulle sluta såhär. För det var precis var det var...
slut
SISTA delen var då detta. funderar på en epilog... kanske blir det får se :D nu är klockan mycke och jag ska sova :D
så nu, när det inte kommer fler delar, snälla kommentera vad ni tyckte:*
och till madelene och felicia ; tack för ni stått ut med min plötsliga utbrott när det inte blev som jag ville. hoppas ni inte hatar mig för mycket. älskar er<3
godnatt <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mizz_andersson - 10 jul 10 - 01:21 | Wow! Mycket vackert, underbart och förtrollande. Men ändå så sorgligt. Att det fick ett sånt slut.
Alla tummar upp. Älskade storyn. | | Chillaah - 11 feb 09 - 19:36 | | allihopa: ni är verkligen för söta. utan er hade det inte blivit någon novell. jag kan berätta för er att det inte kommer komma någon epilog. jag håller istället på med en fortsättning. hoppas ni är lika ivriga på att läsa den , jag tackar ermed hela mitt hjärta !<3 | MsAnanas - 7 jan 09 - 19:41- Betyg:  | | Neeeej! Varför dog Drake? Och för guds skulle skriv en epilog, den här novellen är så jäfla bra! | | Bolliz - 30 dec 08 - 19:44- Betyg: | Neeeeej, DRAKE han kan inte vara dööd!!! Du måste skriva en
epilog!! Den här novellen är så förbannat bra!! | | the-rose - 30 dec 08 - 19:13- Betyg: | Herregud varför var han tvungen att dö=(
men du avslutade novellen grymt =) Jättebra!! | | JessicaKarlsson - 30 dec 08 - 19:09- Betyg: | men fan taskigt slut :O :O
åÅÅH, aaja, :)
du skriver bäst bäst bäst bäst bäst bäst!!!
och jag kommer läsa en ny novell, som du ska lägga ut snart! det bestämmer jag (a) :D
hahhahah, ! <33
skriv en epilog också !!!!! :D <3 | | Rosapapper - 30 dec 08 - 17:28- Betyg: | | Nej dog han:O :( Neej:( Fyfan vad bra du skriver:D | | Maadelen3 - 30 dec 08 - 15:01- Betyg: | *dö*
MIN ÄLSKLING DOG! MIN ÄLSKADE DRAKE! HAN DOG, borta.. HAN ÄR BORTA! *hysterisk* Jag sa ju redan i början att jag inte litade på Brendan *muttra*
fast dock så vet jag vad som ska hända *triumferande min* =D eller ja om du nu gör så *stirra hotfullt*
euhm, vad ska jag säga? DU FÅR MIG I PANIK? ;o Seriöst, helt mega underbart wonderful amazing pongpangbombang bäst! bättre än bäst, helt perfekt och felfritt och helt underbart! :D
men eftersom jag är tråkig idag så får du ingen flummkommentar, dock så går det ju inte då du gjorde något sådant *muttra* meeeenmen, skriv nu den där förbenade epilogen, lägg ut den och då blir jag en happyfish och ler och ja :D hihi, :)
och nej jag hatar dig inte, aj löööv jooooh :) <3
men du skriver bästast, detta var bästast (trots det som hände :Y) hihihi, mer nu bästunge! :D <3<3<3<3<3<3<3<33<3< 3<3<3<3 | | Justmyfault - 30 dec 08 - 14:47- Betyg: | Grattis, du fick mina tårar falla!
Jättebra skrivet(som alltid) du kunde hoppat över detdär med drake-död, menmen. |
|
|
|
