all that is left of you - 10 |
ååååååh...kunde inte skriva mer :( har typ tappat lusten till denna :S aja, det är trots allt bara några delar kvar :D så om ni verkligen, verkligen vill veta hur det slutar, är det bäst att kommentera ;)(a)
pusselinutt :*
~ ibbebibbe
kapitel 10
"Vad sa han?" frågade jag ivrigt då jag och Alecia var tillbaka på mitt rum.
Jag hade bett alla om ursäkt för mitt beteende, men det var bortskämtat nu och de flesta skrattade bara åt mig då jag nämnde det.
'Det händer alla, inget att be om ursäkt för! Du skulle sett Roses första...', och massa sånt. Direkt efter jag hade...ätit, drog Alecia upp mig på rummet för att berätta.
"Det var först och främst inte så lätt att få dit honom ska jag tala om för dig." muttrade hon tjurskalligt."Jag var tvungen att säga att det gällde ditt liv. För gör det väl på något sätt antar jag?"
Jag nickade. Så kunde man se det, mitt och Drakes liv.
"Jag hade inte så mycket att berätta, och visste inte vad jag skulle säga. Men jag talade om för honom om branden, och hur du blivit medvetslös på något konstigt sätt, och hur Brendan hade 'räddat' dig" hon uttalade ordet 'rädda' med en viss sarkasm."Han trodde såklart inte på ett ord av vad Brendan hade berättat för oss. Han bad mig hälsa att det var för sent att göra något."
Jag tittade undrande på henne. "Inget mer?"
Hon tänkte efter. "Jo, han sa att du inte skulle gå ut i skogen ensam, inte söka efter honom och inte kalla på honom. Ni skulle få all tid i världen när allt var över."
Där var den meningen igen. När allt var över. Vad menade han?
"Jag tror det kommer bli krig." suckade Alecia och drog in benen mot bröstet och stödde hakan ovanpå knäna.
"Emery är inte glad att Allens bröt avtalet om att inte vistas på vår mark. Sen nu när dom anklagas för att sätta eld på vår sida av skogen... det bådar inte gott." fortsatte hon med låg röst.
"Men det va ju inte dom!" stönade jag och dunkade huvudet i väggen bakom mig.
"Jag vet, men tror du att Emery skulle tro på oss?"
"Nej, inte efter vad Brendan har sagt." muttrade jag.
Det blev en stunds tystnad. Förra gången vi hade stridat mot Allens, hade det slutat med att båda familjerna förlorat många vampyrer som stod nära. Bland dom min pappa.
Då hade jag varit för 'oförberedd' på att kriga. Vilket betydde att jag inte var tillräckligt tränad. Men om det hände igen, skulle jag behövas där ute. Det skulle vi alla. Allens var trots allt många fler än vad vi var, och det skulle knappst bli en jämn kamp.
"Jag tycker inte det är rättvist." sa jag irriterat.
"Jag vet, men det är inte mycket som är det nu." suckade Alecia.
"Hur går det med Jakob?" frågade jag plötsligt. Jag hade helt glömt bort att under den tiden jag haft min lilla depp-period hade Alecia börjat få upp ögonen i -det låter konstigt- Isadoras äldre bror. Alltså vår kusin.
Hennes bleka kinder fick en svag röd färg, och hon tittade generad på mig.
"Det är väl inget speciellt." mummlade hon.
"Äsch, kom igen! Berätta nu."
"Det finns inget att berätta. Jag är förvånad att du ens har hört mig prata om Jakob pågrund av hur svår du var att nå fram till under den tiden."
"Jag hör det jag vill höra." sa jag och blinkade med ena ögat."Vet han om något?"
Alecia nickade långsamt oh jag brast ut i skratt.
"Åh vad gulligt!" sa jag och menade det verkligen. Jakob var verkligen en sådan kille man litade på till max och han skulle bli perfekt för Alecia.
"Nu ska vi inte dra för snabba slutsatser." flinade hon och kastade en kudde på mig.
Jag slutade plötsligt le, och bytte till en mer allvarlig blick. Alecia verkade se den plötsliga förändringen i mitt ansikte, och hennes leende dog bort.
"Det där du sa innan, att det kanske blir krig?" sa jag och svalde hårt.
"Ja?" frågade hon.
"Hur var det förra gången?"
Alecias blick mörknade. Jag visste att det var ett känsligt ämne. Vår far hade legat i hennes armar när han för sista gången hade sett hennes ansikte.
"Låt oss bara säga så här," sa hon stelt och tittade med allvarlig blick in i mina ögon, "det gället att överleva. Bry dig inte om vem du står framför, du vill bara vara den som fortsätter slåss medans den andre faller."
Jag nickade förstående, och hon sa inget mer.
"Det betyder att jag måste slåss mot Drake." sa jag och försökte att inte låta darrig på rösten. Alecia svarade inte och jag suckade djupt.
Hur skulle jag kunna möta Drake i ett krig? Där vi var på två olika sidor? Han skulle ju döda mina vänner, min familj . Skulle det påverka vad vi hade? Det skulle det säkert. Tänk om han gick på Alecia? Isadora eller Leann? Drake hade varit med innan. Han var född trettio år före mig, så han visste hur han skulle göra. Jag som bara varit med om det på träning, kände mig spändoch oehört nervös. Tänk om jag dog. Tänk om Drake dog, eller Alecia. Tänk om jag blev den som höll Drake eller Alecia i mina armar när dom slöt ögonen för sista gången, precis som Alecia en gång varit. Jag hade inte klarat av det. En värld utan Drake, var ingen värld alls.
"Jag tror inte vårt släkte skulle ha råd att stanna kvar här om vi förlorar." suckade Alecia.
"Vad menar du?" viskade jag förskräckt.
"Vi är kring sjuttio stycken här Bailey. Allens har en bra bit över hundra. Tänk efter kriget. Vi kommer inte ha råd att förlora fler vampyrer. Det skulle sluta med att släktet Emerson förintas totalt."
Jag ville inte tro att det var sant. Även fastnhon hade rätt. Om vi skulle ge oss av härifrån, skulle vi fly västerut. Så långt ifrån det här stället som möjligt. Men man vet aldrig om jag hade varit med.
Om Drake höll sitt löfte skulle vi vara långt borta tills nästa krig mellan de båda familjerna.
Jag hade förstått att det var det meningen betydde. När allt var över, när kriget var över. Det skulle verkligen bli så.
"Hur lång tid brukar det ta?"
Hon ryckte på axlarna.
"Förra gången tog det som tur var bara tre dagar. Vi hade redan då förlorat många, och Emery beslutade att det var bäst att dra oss tillbaka."
Tre dagar... Så kort tid kunde jag väl stå ut. Fast, när det väl handlade om en sån här situation så kanske tre dagar kändes som tre år. Jag hade ingen aning. Jag ville bara inte att det skulle hända.
"Hur började allting egentligen?"
"Vad menar du?"
Jag bet mig i läppen.
"Hur blev Emery och Nicholas ovänner?"
Frågan verkade vara en riktigt svår en, för hon verkade inte ha något svar.
"Jag vet faktist inte. Emery vill inte prata om det. Jag kommer ihåg en gång då Margaret frågade honom. Det verkar vara ett rätt känsligt ämne."
"Tror du dom var vänner någon gång i tiden?"
"Ja, det vet jag att dom var. Sedan gick någonting snett och dom delade upp skogen på två, och bildade egna familjer som var menat bli fiender med varandra."
"Löjligt." fnös jag.
Hon tittade bekymrat på mig.
"Jag vet inte om du ska säga så Bailey, vi vet ju inte vad som hände."
"Jag tror nog att det var nån som förlorade ett vad eller nått. Vampyrer är ju lite kinkiga när det gäller sånt." höll jag fast vid. Alecia skrattade.
"Ja, det stämmer ju faktist. Du är ett levande bevis på det." fnissade hon.
Jag kände hur jag blev lite smått irriterad.
"Dra inte upp det om du inte vill flyga ut igenom fönstret." muttrade jag. Hon skrattade ännu mer.
"Jag kanske känner för en flygtur." retades hon.
Jag smackade med tungan och suckade otåligt."Tja, du bad om det." Jag gjorde ett försök att resa mig men hon la en hand på min axel och skyndade sig med att säga att hon bara skojade.
"Nu ska vi inte va så Ba..." hon avbröt sig tvärt av en hög smäll och båda våra blickar drog mot dörren, som för en sekund sedan varit stäng men nu vid öppen. Isadora stod i öppningen men rädsla blandat med panik i dom vackra ögonen.
"Vad är det Isa?" frågade Alecia förskräckt.
"Emery...Det är dags!" sa hon upprört.
"Dags för vad?" frågade jag misstänksamt, fast jag trodde att jag redan visste svaret. Isadora tittade irriterat på oss, som tydligen inte hade fattat hur viktig situationen egentligen var.
"Dags för anfall! Emery leder en trupp på väg mot Allens!"
MOHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH AHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH AHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA !(6)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JessicaKarlsson - 30 dec 08 - 19:00- Betyg:  | | wohooooo, tack för du la ut nästa del så snabbt, jag ska läsa den nuu :D <3 | | Chillaah - 30 dec 08 - 13:03 | swejk: hihi tack :D<3
justmyfault: tack så mycket :D<3
madde: hahahahahahah xD du gick på det ;) haha tack sunshine :*<3
the-rose: tackar :D<3 | | the-rose - 29 dec 08 - 23:34- Betyg: | | Du får inte tappa lusten, den här novellen är skitbra!!! | | Maadelen3 - 29 dec 08 - 22:27- Betyg: | IDIOT! :@ (uhja du vet att jag inte menar det :*)
nu har jag just sett nå från där jag var idag, hah!
men iaf, fatta vad bäst detta är! :D och om du gör som jag tror så vet jag varför emersons och allens är ovänner *smile* hihihi :D
men alltså jag förstår inte hur han kan göra't redan nu? OCH LITA PÅ BRENDAN DEN LYCKSTOLPEN?! åh! jag blir irriterad!
och du LJÖG för mig. nej, jag blev arg på det xd hahaha!
men du äger evelina, helt otroligt cepeamazing jätte helt mega mäkta underbart bra detta är :D helt otroligt bästigt! :D
eftersom jag är sjuk och toanödig och täppt i näsan så vet jag inet vad jag ska säga :D
men helt underbart bästat, och jag skiter fullständigt i om du inte har lust att skriva eller ej, för det ska du! :D jag vill läsa det som jag vet kommer hända! ;| för jag vet ju som bara i stora drag och du kommer garanterat lura mig igen och förstöra mitt liv för en stund, men jaja, du skriver ändå bäst :D
nej nu orkar jag inte kommentera mer sugig kommentar *muttra,*
bäst är du ändå på å skriva och jag skulle döda för att kunna skriva som du! :D
MERAMERAMERAMERAMERAMERAMERAMERA, innan sjuka madde går och sover! :D <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3 <33<3<3 | | Justmyfault - 29 dec 08 - 22:17- Betyg: | oj!
det var oväntat :o
Jättebra skrivet, som alltid! :) | | Swejk - 29 dec 08 - 22:15- Betyg: | | Nu var du dum! Maila nästa? (A) <333 |
|
|
|
