Kärlek bortom tiden - del V av V |
Det var kyligt, och över henne tindrade tusentals stjärnor. Utan att tänka på vart hon gick styrdes hennes steg mot parken.
Det svarta vattnet i fontänen låg spegelblankt och reflekterade stjärnhimlen, tills Theresa rörde vid ytan och viskade:
– Nicholas Pierre Ándreo, jag behöver dig.
Fontänen satte igång och vattnet krusades då Nicholas uppenbarade sig bredvid henne med ett litet leende.
– Du kallade, min sköna?
Utan att svara kastade hon sig i hans famn och kysste honom, väl medveten om att Marco och Paula kunde vara här när som helst.
Nicholas greppade plötsligt hennes axlar och såg allvarligt, nästan strängt på henne, och höll henne på en armlängds avstånd.
– Du litar väl på mig?
Hans ögon glittrade röda i månskenet. Theresa ville tala, ville säga att hon älskade honom och ville ge honom sitt liv, men någonting hindrade henne. Hon öppnade munnen, men stängde den igen och tänkte på vad Paula sagt om Marco den dagen hon träffat Nicholas: ”Jag tror att du föraktar bandet mellan er.” Skulle hon någonsin ha ett sådant band till Nicholas?
– Theresa, svara mig, min sköna.
För första gången lät han otålig, nästan stressad, som om hans tid höll på att rinna ut.
– Jag...
– Tess!
Nicholas släppte greppet om Theresa vid åsynen av Paula, tätt följd av Marco. Vad tänkte de? Han skulle bli vansinnig på dem, det visste Theresa, han skulle döda dem... Senare skulle Theresa säga att det var först nu, när hon själv tänkte den tanken, som det gick upp för henne att Nicholas sjöd av ondska.
Som om han slog med en piska snärtade Nicholas till med handen och Paula stannade upp mitt i ett steg och sjönk ihop. Marco störtade genast fram till henne och Theresa fann sig själv stående mittemellan den man som påstod att han inte kunde leva utan henne, och sin medvetslösa syster.
– Vad håller du på med? frågade hon med panik i rösten, vänd mot Nicholas.
– Det var du som fick det att hända, svarade han, och hans röst var åter lugn. Är det inte vad du har önskat den senaste veckan?
– Nej, jag skulle aldrig...
– Så kom till mig, min kära, följ med mig härifrån. Det finns ingenting som hindrar oss nu.
Elden inom henne flammade upp, den där känslan av berusande spänning och magi, men slocknade när hon såg på sin syster, vars liv Nicholas höll på att ta, och Marco som tittade vädjande på henne.
– Nej, viskade hon, och knäböjde vid Paula. Det här får inte hända, det är mitt fel...
Hon sträckte sig för att ta sin systers hand samtidigt som Marco. I samma ögonblick som deras händer möttes strömmade alla minnen över henne: somrarna vid havet, hur hon och Marco börjat skolan tillsammans, hur de kysst varandra för första gången, under körsbärsträdet.
Deras ögon möttes och det föreföll uppenbart att det var med honom hon hörde hemma.
– Theresa, min älskade, det finns ingenting du kan göra. Kom tillbaka nu.
Nicholas hade tagit ett steg framåt och talade med varnande röst.
– Du kan inte älska, så kalla henne inte din älskade.
Nicholas såg ut som om han hade fått ett slag i ansiktet, och det verkade stärka Marcos självförtroende.
– Theresa, det är någonting jag vill ge dig, igen.
Han stoppade handen i fickan och tog fram en smal, spiralformad snäcka.
– Den är din, men eftersom du verkar ha glömt...
– Nej... Jag glömde aldrig, jag bara...
Hon kände hur rösten försvann, gråten brände i halsen och skuldkänslor tyngde henne. När hon insåg hur mycket hon saknat Marco kunde hon inte hålla tillbaka tårarna.
– Theresa, jag älskar dig.
Han lade handen på hennes kind och torkade hennes tårar. Nicholas röst kom långt bortifrån, som av en annan värld.
– Theresa, min sköna, jag varnar dig!
– Älskar du mig, Theresa?
Plötsligt gick det upp för henne vad hon skulle göra, och ingenting annat hade någonsin känts så rätt.
– Jag älskar dig, Marco.
– Neeej!
Theresas och Marcos läppar möttes, och Nicholas skrik dog snart bort. Han var försvunnen, fontänens vatten låg åter blankt och mellan dem fick Paula sakta livet tillbaka. Yrvaket reste hon sig upp, och fick inte fram ett ord förrän de båda kramat om henne och de var på väg hemåt.
– Så er kärlek dödade honom? frågade Paula.
Hon var svag, och var tvungen att ta stöd mot Theresa när de gick genom staden.
– Uppenbarligen. Jag vill inte tänka på vad som kunde hänt om jag sagt att jag älskat honom istället för Marco.
– Menar du att du aldrig har sagt det till honom?
Marco log ett nyfiket litet leende som Theresa besvarade.
– Nej, faktiskt inte.
Marcos ögon glimmade som stjärnorna ovanför dem, och ingenting kunde störa deras frid.
– Skönt att allting är som vanligt igen, suckade Paula vid köksbordet nästa morgon medan hon förstrött bläddrade i morgontidningen.
– Ja, men riktigt som vanligt är det inte, log Theresa och kysste Marco när han räckte henne en kopp te.
– Det är jag glad över, sade han och besvarade kyssen.
– Är du på väg någonstans?
Paula granskade Theresa misstänksamt när hon släppte greppet om Marco och gick mot hallen.
– Jag åker ut till stugan, tänkte att vi kanske kan rusta upp den till våren?
– Bara du inte går till fyren igen så är jag nöjd, muttrade Paula och återgick till att läsa tidningen.
– Nej, klart jag inte ska.
Det här var sista gången hon ljög för Paula, det lovade Theresa sig själv när hon stod framför fyrens port. Höstsolen glittrade i havet utanför och det var en stilla morgon, raka motsatsen till den stormiga kväll hon träffat Nicholas här.
Egentligen visste hon inte varför hon hade kommit till Stenudden över huvud taget. Kanske ville hon bara få se fyrens insida en sista gång, fast han inte var kvar där. Dörren gnisslade när hon sakta sköt upp den. Hon blev inte förvånad över att se ett kalt rum – ingen eld sprakade i spisen, inga fårskinnsfällar eller pergament och fjäderpennor låg på golvet, ingen vandringsstav stod lutad mot kistan, för det fanns ingen kista kvar där heller. Allt som varit hans var borta, och hon visste nu, även om hon inte ville erkänna det för sig själv, att han egentligen aldrig varit här. Han hade inte varit av den här tiden.
Theresa vände sig om för att gå, kände att hon inte behövde se mer. Det var över, nu skulle hon börja ett nytt liv med Marco. En känsla av att hon hade glömt någonting fick henne att vända sig om och kasta en sista blick på rummet. Solens strålar föll på ett litet, litet föremål mitt på golvet. Var det en sten som gnistrade så, eller ett smycke, eller... Hon gick närmare, kunde inte hindra sina egna steg. Det var Nicholas ring som glimmade på det mörka golvet, som ett vidöppet öga som bevakade henne. I sitt stilla sinne undrade Theresa om han kunde se henne nu, genom ringen.
Instinktivt såg hon sig omkring, försäkrade sig om att ingen var i närheten, innan hon böjde sig ner och tog upp den. Dess kalla silver kändes ungt i hennes hand. Ögat stirrade på henne när hon stoppade ner den i fickan.
Något minne skulle hon väl få ha av tiden med Nicholas, sade hon sig själv för att trycka undan skuldkänslorna när hon gick bort från havet och fyren, över de kala klipporna.
Ingen behövde ju få veta.
|
|
|
|
