Kärlek bortom tiden - del IV av V |
Ingenting var sig likt under veckan som gick. Theresa trodde att hon skulle falla död ner varje sekund hon inte tillbringade med Nicholas, vilket gjorde situationen hemma outhärdlig. Fast Paula verkade ha gett upp alla försök att få reda på vad hon gjorde, irriterade sig Theresa på henne, och tog varje tillfälle hon kunde till att gå ut, antingen till Riddarparken eller till fyren på Stenudden. Marco gjorde ganska många försök att ringa henne, men då hon aldrig svarade gav han upp.
Med smaken av Nicholas Pierre Ándreo av Dracforts läppar och hans lena röst ringande i öronen steg Theresa med en känsla av djup saknad in genom dörren till lägenheten på söndagskvällen.
– Hallå?
Hallen var tom, men inifrån vardagsrummet hördes röster.
– Hej!
Paula mötte henne med ett ansiktsuttryck som måste ha varit ett försök till ett leende, vilket inte lyckades så bra, för Theresa kunde se att hon var blek och skärrad. Tre steg bakom henne stod Marco. Vid synen av hans sorgsna ansikte, de mörka ögonen som glittrade oskyldigt, och det halvlånga svarta håret som aldrig lade sig som han ville, fick Theresa för en sekund en vilja att omfamna honom, kyssa honom, förklara allt för honom. Så sansade hon sig och tänkte på Nicholas, som hon aldrig skulle bli hel utan.
– Jag har gjort kvällsmat, fortsatte Paula med något ansträngd röst. Så kan vi sätta oss ner och... prata.
Hon och Marco utbytte blickar och gick tillbaka in i vardagsrummet.
Theresa slog sig ned i fåtöljen mitt emot de andra två i soffan.
– Varsågod.
Paula gjorde en gest mot det fint dukade bordet, och Theresa fick anstränga sig för att trycka tillbaka en känsla av att vilja välta soffbordet över sin barndomsvän och sin syster, krossa tallrikarna och låta allt deras hopp om henne splittras med glasen.
– Nej, tack, jag är inte hungrig.
Stämningen blev ännu kyligare, men Paula verkade fast besluten att inte ge sig.
– Theresa, du vet väl att du kan prata med oss om det är något?
När hon inte fick något svar, fortsatte hon:
– Du måste prata med oss, snälla du, kom tillbaka till oss!
Till Theresas förskräckelse såg hon sin systers bleka ansikte bli rödflammigt och de grå ögonen svämma över av tårar.
Theresa slöt ögonen och Nicholas röst hördes i hennes huvud, han visade henne vägen och gav henne rätt råd.
– Låt henne inte bestämma över dig. Lita på mig.
Med en eld brinnande inom sig slog hon upp ögonen och talade med en djup stämma, helt olik sin egen:
– Jag har ingenting att säga till er.
För första gången talade Marco med sin lugna röst.
– Theresa, tro inte att det här handlar om att hindra dig från att träffa andra killar, det skulle jag inte drömma om att göra. Vi försöker bara rädda dig från någon som vill dig ont.
– Jag umgås inte med någon som vill mig något ont!
– Som om Nicholas skulle berätta det för dig!
Hon blinkade till, orden verkade ha fastnat i hennes strupe.
– Vad sa du? viskade hon.
– Jag sa att Nicholas knappast berättar för dig att han kommer att skada dig.
– Vad vet du om vem jag umgås med?
– Mer än dig, i alla fall.
Paula hade slutat gråta, hon såg från den ena till den andra och verkade inte veta om hon skulle lägga sig i samtalet eller inte.
– Du känner honom inte, sade Theresa med högdragen röst.
– Sant, sade Marco lika lugnt som innan. Men jag vet hans historia och det gör Paula också.
– Vad du säger kommer inte att ändra någonting.
– Det stämmer nog också, eftersom Nicholas har sagt åt dig vad du ska tänka och tycka. Han har tagit sig in i din själ och han förstör allt gott som finns i dig.
– Nej, han...
– Han är inte av den här tiden! Inte av vår tid, han levde på 1500-talet. Du kan inte skapa ett band med honom utan att offra din själ och dina sinnen, allt du lever för...
– Och om jag bara lever för honom?
Han slöt ögonen och öppnade dem igen med en suck.
– Ja... Då är du redan förlorad.
Paula talade plötsligt, med starkare röst än väntat:
– Du vet ju sedan du var liten att du skulle hålla dig borta från fyren. Morfar kände till Nicholas och visste vad han var i stånd till för han har tydligen drabbat vår släkt tidigare.
– Så morfar berättade för dig varför du inte fick gå till fyren, men inte för mig! Verkligen troligt.
– Nej, han berättade aldrig, fortsatte Paula förläget, som om hon inte hade rätt att säga mer. Han lämnade mig en bok när han dog, med ett brev där det stod att jag skulle skydda dig från det som väntade. Jag fick bara öppna boken om jag... om jag fruktade för ditt liv.
Hon tittade ner i bordet som om hon inte ville erkänna hur rädd hon var, men Theresa hade förbjudit sig själv att ge vika, hade satt upp en osynlig mur omkring sig som skyddade mot allt som kom från Paula.
– I alla fall, boken innehöll bara hans egna anteckningar om Nicholas, vilket inte var mycket att gå efter, egentligen bara ett namn, och det var kanske meningen. Istället stod det var jag skulle leta och vilka jag skulle fråga för att veta mer, som för att hindra mig från att få reda på för mycket utan någon anledning. Så vi började leta...
Hon kastade en blick på Marco.
– ... och snart visste vi större delen av historien. Du förstår, Nicholas växte upp här, i den här staden, och redan i sin barndom kunde han få konstiga saker att hända. Han var inte som alla andra, och det fick han ofta höra, både av jämnåriga och från sina egna föräldrar. Så han lämnade sitt hem i tonåren, med ett löfte att hämnas en dag. I många år reste han runt i Europa och blev lärling hos en av tidernas största häxmästare, Ivan Pierre Ándreo av Dracfort.
Theresa ryckte till mot sin vilja.
– Ja, det var därifrån han fick sitt namn. Han kom tillbaka hit, efter många år. Ingen kände igen honom som den utstötta pojken, och plötsligt var han omtyckt av alla. Bara hans egna föräldrar kände igen honom, men de hade alltid betraktats som galna på grund av Nicholas, deras son som rymt hemifrån, och det blev inte bättre av att de försökte få hela staden att tro att den mest omtyckte unge mannen var deras länge saknade familjemedlem.
Theresa försökte se ointresserad ut, men lyckades inte så bra.
– Legenden säger att han räddade en ung flicka från det galna gamla paret, men dödades av dem, hans egen mor och far, och blev därför så gott som helgonförklarad. Vad han gjorde är anledningen till hans staty i Riddarparken, som du så flitigt besökt senaste veckan.
– Har ni följt efter mig? Det är så ni har fått reda på att jag träffar Nicholas, och sen har ni diktat upp någon historia om honom, som jag...
– Lugna ner dig och lyssna på din syster!
Paula tittade från Marco till Theresa, som hade rest sig upp samtidigt. Det var första gången Marco höjde rösten, och bara det var en sådan chock för Theresa att hon tappade orden.
– Vi försöker hjälpa dig, sade Paula vädjande till sin syster.
– Ni vet inte vad ni pratar om, allt ni vill är att förstöra...
– Sätt dig ner igen, snälla Tess!
Innan Theresa hade nått dörren hann Marco ifatt henne, tog ett bestämt tag om hennes axlar och tvingade henne att sätta sig ner i soffan mellan dem.
– Ni kan inte tvinga mig att stanna, ni kan inte...
Förgäves kämpade hon emot, men Marcos grepp om henne var för starkt, och dessutom ville en del av henne stanna här, omfamnad av honom.
– Du vet inte vad vi har gått igenom för din skull den här veckan! Vi har letat i de mörkaste historieböcker, letat efter dem som känner sambanden mellan olika världar. Vi har till och med rådfrågat De... De Namnlösa.
Här försvann Paulas röst till en förskrämd viskning och en kall vind tycktes blåsa genom rummet vid hennes ord.
– Vilka är det? viskade Theresa lika förskrämt, som om hon hade glömt bort att inte lyssna på systern.
– De få som vet svartkonstens historia, vilka hemska förbannelser och besvärjelser som kan få en människa att sväva mellan att leva och att dö – för det är precis vad Nicholas gör. Du anar inte vad vi gick igenom för att hitta de som kunde ge oss svar, du anar inte...
– Men låt mig gå, ni kan inte tvinga mig att lyssna, jag...
– Du går inte innan du har hört allt, sade Paula bestämt men med lite skuldmedveten röst. Nicholas dog inte den dagen...
– Jag tänker inte lyssnar, ni har fel, jag...
– ... han dödade sin egen mor och far...
– Nej!
– ... och det var en större synd än någon människa kunde leva med, men det upptäckte han först när det var för sent. Han tynade bort, men dog aldrig. Kärlek var det enda som kunde rädda honom, eftersom han själv förlorat förmågan att älska. Det var lätt för flickorna att falla för honom, lätt att säga att man gav upp allt för honom. Han utnyttjade deras godtrohet, och när de hade fallit för honom tog han deras liv för att existera ett tiotal år till, och...
– Du har fel!
– ... och lämnade dem att dö.
Tystnad föll och Paula brast ut i en stilla gråt. Theresa var sliten i tu, två viljor kämpade mot varandra inom henne. Halva hennes medvetande insåg att Paula talade sanning, allting stämde. Nicholas kontrollerade henne, han var ond och hade redan börjat ta hennes liv. Det var därför hon inte var hel nu när hon inte var med honom, så måste det vara.
Andra halvan av henne ville döda systern och barndomsvännen, de var oviktiga och förstod inte sig på riktig het kärlek. Hon måste utplåna allt som stod mellan henne och Nicholas, och Paula och Marco var först.
Nu behövde hon Nicholas, han kunde ge henne en förklaring som kunde trösta henne till skillnad från Marcos och Paulas lögner. Med en plötslig kraftansträngning som Marco inte var beredd på i stillheten bröt hon sig loss, rusade mot dörren och försvann ut i natten.
|
|
|
|
