Julklappen |
Julklappen.
Maria satt i soffan med blicken fastnaglad på den stora julgranen. Runt henne var det mycket stoj och stim, hela släkten hade kommit på besök. Hennes nio kusiner, tre fastrar, tre farbröder, mormor, morfar och hennes kusinbarn. Dom firade alltid julafton tillsammans hemma hos Maria.
Hennes föräldrar älskade julen och dom skulle alltid överpynta huset med tomtar, glitter, stjärnor och det luktade kanel överallt. Marias pappa Mårten åkte alltid ut i skogen bakom deras hus för att hitta den perfekta julgranen, som dom sen pyntade glitter och julgranskulor på. Allt var som vanligt, alla fastrar hade frågat Maria vad hon gick för linje på gymnasiet, så hon var tvunget att förklara för alla igen att hon bara gick i nian.
Maria stirrade rakt på en julgranskula som dom hade haft i alla år. Den var inte som alla andra, den var stor och silvrig med vita snöflingor på. Hon kunde se sin egen spegelbild i den, och hon såg hur det bruna raka håret låg platt mot huvudet, och hon fluffade upp det lite.
”När kommer tomten?” Sa Marias kusin Bella, som var fyra år. Maria tittade på henne och sa ”Snart Bella”. Bella såg ledsen ut. ”Jag vill han ska komma NU!” Utbrast hon. ”Men han kommer inte nu, okej? Han kommer sen!” Sa Maria tillbaka med arg ton utan att tänka sig för. Bella såg rädd ut och backade lite tillbaka. Faster Ida-britt kom fram och tog Bella i handen. ”Ta det lugnt Maria! Hon är bara fyra!” Sa Ida-britt och tittade argt på Maria. ”Förlåt…” sa Maria.
Maria var inte sig själv längre, hon hade inte varit det på länge. Allt i hennes huvud kretsade kring en sak, Martin Bengtson. Han var en underbar 26årig musiker, som var känd i hela Sverige. Han hade varit med i melodifestivalen och han hade varit på massa galor. Maria hade lyssnat på hans låtar i snart två månader, och hon var helt fast. Hans musik var som en blandning av Daughtry, Bob Dylan, 30 seconds to mars och himlen, brukade hon säga. Maria älskade låten ”Keep on moving” mest, bara för att den handlade om att aldrig ge upp.
”Okej allihopa, dags att sätta sig kring soffbordet!” Utbrast Marias mamma Kristin så hon ryckes ur sina tankar. Alla förstod att det var dags för tomten att komma, så var det alltid.
Alla tittade med nyfikna blickar mot hallen, och plötsligt hörde dom hur någon klampade i hallen. ”Hallå?” Ropade någon med mörk röst. Alla svarade glatt, och tomten kom in i vardagsrummet. ”TOMTEN!” Utbrast alla barnen. Den såkallade ”tomten” hade på sig en stor pälsrock, och en ful tomtemask. Maria tittade runt i rummet och räknade snabbt ut att det var hennes farbror Gerald som var tomte i år. ”Finns det några snälla barn här?” Sa han och skrockade högt. Alla ropade till svar och sen började julklappsutdelningen. Maria tog emot alla sina paket innan hon öppnade dom, och det blev sammanlagt fyra stycken. Hennes föräldrar la alltid ner mer pengar på julmat, nytt pynt, julkort och sådana saker än på julklappar. Maria har sagt att det är okej, även om hon inte tyckte det. När alla julklappar var utdelade tog Maria och började öppna det första. Det var ett par mjuka tofflor med brunt ludd på. Hon öppnade två till och i dom låg det ett fjärilshalsband och ett biokort på 70 kronor.
Maria tittade lite besviket på sina julklappar och tänkte på hur det kommer att bli på skolan, då alla skryter om sina datorer, mobiler, tv-apparater, och hon själv sitter där med sitt halsband och sina tofflor. Hon lyfte tungt upp sitt sista paket och drog håglöst av pappret. Hon märkte hur alla började snegla lite mystiskt på henne. ”Vad är det?” Frågade hon och tittade sig runt. ”Öppna!” Sa hennes mamma. Nu började Maria bli lite misstänksam. Hon öppnade det fyrkantiga paketet och det var en vanlig brun låda som hon snabbt slet upp. Där låg det fullt med hopknölat tidningspapper. Maria slängde ur det ur lådan och spänningen steg. Vad kunde det vara? Tillslut såg hon hur det låg en fotoram i botten av lådan. Hon tog upp den i ljuset och såg att det var en bild på Martin Bengtson, en bild hon aldrig hade sett förr. En våg av besvikenhet vällde över henne, hon trodde det skulle vara någonting hon verkligen hade önskat sig.
”Åh, tack…” Sa hon och tvingade fram ett leende. ”Vänd på den!” Sa hennes pappa.
Hon tittade frågande på honom och vände sen på ramen, och där satt det en lapp.
Hon tog upp den och vecklade ut den. ”På vägen in, på vägen ut, säg vad du vill, men din dröm går i uppfyllelse tillslut.” Läste hon högt. Hon fick en klump i magen och hon blev nervös, vad menade dom? ”Ytterdörren!” Utbrast hon och alla nickade. Maria reste sig upp och rusade till hallen. Vad kan dom ha köpt som är så stort att dom inte kan ta in det? Eller kunde dom bara inte slå in det? Maria slängde upp ytterdörren och slogs av häpnad.
Det pirrade i hela kroppen, det kunde inte vara sant. Hon tittade ner längs den långa uppfarten, och hon kunde se Martin Bengtson stå nere vid deras brevlåda.
Hon trodde inte det var sant, hon bara stod där och stirrade. Hennes ögon fylldes med tårar och hon började skaka. ”Martin…” sa hon svagt. Han log brett mot Maria och hon sprang ner för bron. Hon sprang med sina bara fötter längs hela långa uppfarten och småstenarna borrade in sig i fotsulorna. Det sved men hon märkte det knappt. Hon grät av lycka och hon slängde sig i Martins armar. Hon kramade om honom hårt, och han böjde ner sitt huvud mot hennes. ”God jul.” Viskade han. Maria skakade av lycka och hon fick inte fram ett ord.
Hon lutade upp huvudet och tittade honom rakt in i ögonen. Hans ögon var blågrå, och han hade kort brunt hår. Maria log, och han log tillbaka.
Hon tänkte sig inte för och kysste honom passionerat. Hon kunde höra sin mamma flämta till från ytterdörren, men hon brydde sig inte, ingenting skulle få förstöra det här.
Hon stod länge och bara kysste honom, och han kysste henne tillbaka. Det var som en dröm, en dröm som för en gångs skull blev sann.
|
| Kommentarer | | Endelavmig - 29 dec 08 - 16:14 | | Rätt bra, fångade intresset. Lite platta beskrivningar men ändå inte ointresant elerl tomt. Läser gärna mer av dig! |
|
|
|
