En Ny Chans |
Jag satt och sneglade på henne i matsalen. Hon satt vid de ”coola” bordet och som vanligt var hennes tallrik tom. tänk att hon och jag en gång varit som systrar, det gick inte att tro nu! Som många andra hade vi förändrats när vi börjat sjuan. Kicki hade blivit en riktigt Bitch. Hon var en person som alltid stod med en cigarett i handen och var klädd i dem dyraste märkeskläderna. Jag däremot, hatade lukten av rök och höll mig på minst 10 meters avstånd om någon tände en cigarett. Och de kläder jag nu bar, hade jag ärvt efter min morsa.
Jag gjorde allt för att hon skulle se mig, men hon behandlade mig som luft., vilket jag hatade! Efter många tappra försök att bli hennes vän igen gav jag upp och ägnade mig helt och hållet åt skolan. I mitt liv existerade inte ordet ”kompis”, jag var en ensam varg, men jag trivdes med det. Till en början i alla fall.
Ensamheten gjorde mig tillslut svag. Jag hatade mitt liv, mig själv, min familj, allt, verkligen allt hatade jag. Jag hade fallit ner i självmordsträsket och fångats i depressionens käftar. Utsidan log, medan insidan var död.
I skolan haglade glåporden varje dag. Jag hatade det, men vad skulle jag göra? Ingen brydde sig om mig, jag var ju bara en tönt. En vanlig, simpel tönt som man bara sårar. Även om jag aldrig sa emot, var varje ord som ett slag rakt i ansiktet. Var dag var en kamp, en kamp mellan liv och död, en kamp där starkast vinner och svagast försvinner och den kampen var jag med om varje dag! För var dag som gick blev jag svagare och svagare. Livet kändes inte längre värt att leva och döden lockade mer och mer. Döden var det första jag tänkte på när jag vaknade och det sista jag tänkte på innan jag somnade.
Och en dag fick jag nog, jag hade nått min gräns. Jag hade bestämt mig, bestämt mig för att ta mitt sista andetag. Efter att ha varit osäker över det här beslutet i flera månader, kände jag mig inte längre rädd. Och inatt skulle det ske.
Jag klättrade upp på broräcket och ställde mig. Den kalla vinden blåste i mitt kolsvarta hår och månen lös upp det strömma vattnet. Jag drog ett djupt andetag och slöt mina ögon. Sen blev allt svart.
När jag vaknade igen låg jag på sjukhuset. Hela kroppen gjorde ont och tårarna började rinna när jag insåg att mitt självmordsförsök misslyckats.
”Bella?” hörde jag plötsligt någon säga. Jag torkade mina tårar och tittade upp och såg till min stora överraskning att Kicki stod framför mig. Hennes hår var alldeles tilltufsat och hennes ögon var rödgråtna.
”Kicki, vad gör du här?” sa jag förvånat och såg på henne med osäker blick.
”Jag såg dig hoppa Bella och några vänner till mig fann dig i bäcken. Försökte du ta ditt liv?” sa Kicki med darrande röst. Jag brast ut i gråt och Kicki försökte hålla om mig, men jag stötte bort henne och gav henne en osäker, men bestämd blick.
”Får jag fråga varför du ens bryr dig?” sa jag med gråten i halsen och Kicki såg osäkert på mig då min syster Beatrice stormade in i rummet.
”Bella!” Skrek hon och kramade om mig. ”Du lever! Tack gode gud!” Jag såg på Beatrice med rädd ögon och Kicki mötte min rädda blick.
”Kicki ringde mig och berättade om vad som hänt. Hur är det?” sa Beatrice med låg röst.
”jag har ont överallt” nästan viskade jag och Beatrice nickade förstående till svar och såg på Kicki.
”Kicki, kom, jag vill prata med dej” sa hon och drog med sig Kicki ut. Med all min kraft, ställde jag mig upp och tog några steg mot dörren för att höra vad de pratade om.
”Kicki jag hoppas du vet att du är orsaken till Bellas självmordsförsök?” Sa Beatrice med en bestämd röst.
”Vad pratar du om?” hörde jag Kicki säga och jag drog en djup suck. Varför kunde hon inte bara förstå?
”Du och Bella behöver verkligen prata, Kicki. Du måste inse, även om du inte vill, att Bella mått jätte dåligt sen ni tappade kontakten. Hon har skurit sig med rakblad, svält sig själv, bränt sig med cigaretter, helt enkelt gjort allt bara för att skada sig själv. Och du är orsaken till allt det där Kicki och jag tror du vet om det, men du vill helt enkelt inte inse att du nästan tog Bellas liv!
Jag kände hur mina ben skaka så jag smög mig tillbaka till sängen. Efter en stund kom Kicki in. Det såg ut som Beatrice ord verkligen fått henne att tänka om. Hennes blick såg ångerfull ut och tårarna blänkte i hennes ögon.
Dagarna gick sakta och Kicki och jag blev med tiden vänner på nytt. Fast rädslan för att förlora henne igen spökade ofta vilket fick mig att skada mig själv med mitt gamla rakblad. Men återfallen skrämde inte bort henne. Hon fanns för mig, för hon ville ge tillbaka min livsglädje som hon en gång tagit ifrån mig…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | BloodyArm - 11 nov 06 - 23:25- Betyg:  | | Jätte braaa<33 :'D | | ida1 - 19 jun 06 - 00:41- Betyg: | | Skit bra | | Sandra91 - 16 apr 06 - 07:24 | Jättebra.
Du har konsten att fånga läsaren till max :) | | afraid - 15 apr 06 - 07:13- Betyg: | | vilken fin! :D <3<3 | | Tovee - 11 apr 06 - 00:03- Betyg: | | värkligen jätte fiint skrivet :') | | Cilises - 10 apr 06 - 23:38 | | Du skriver så jävla underbart vackert! | | Aannnn - 10 apr 06 - 19:55- Betyg: | Åhh. va fint och samtidigt så sorgligt.
Jag kännerigen mej som faaaan..
Redan vid andra stycket så började tårarna glänsa i mina ögon
och vid sista raden så gråt jasg verkligen.! | | BlackandRedRose - 10 apr 06 - 07:10 | | känner igen mig som fan:(... Den var jätte bra:) | | WonderWorld - 10 apr 06 - 05:44- Betyg: | | Skit fiin .. tåren glänste i mitt öga när jag läste !!! handlar det om dig sjäälv?? |
|
|
|
