Mörker |
Han låg där i det dunkla rummet. Alla lampor var släckta i den sena augustinatten och fönstret var stängt. Trots det var det kyligt i rummet och han hade täcket över sig. Kudden låg slängd på golvet, genomblöt av tårar som gråtits på den.
Pojken under täcket var i mitten av tonåren och hade ansiktet fullt med finnar. Han kanske skulle misstas för en helt vanlig tonåring, vilket han egentligen är, men hans liv var slaget i spillror. Allting han hade försvann på bara några sekunder. Det enda han kunde tänka på var henne. Hon var det enda han orkade tänka på, det enda han ville tänka på.
Plötsligt reste han sig upp i sängen, drog av sig täcket, och gick långsamt genom rummet. De svarta och grå tapeterna reflekterade nästan inget av det ljus som sipprade in bakom gardinen från fönstret när han gick förbi. Ut genom dörren från hans rum och vidare genom korridoren. Där hängde semesterbilder på familjen i långa rader. Man kunde följa alla familjens utlandsresor om man gick från den ena änden till den andra.
Han gick oberörd genom hela korridoren utan att flacka med blicken för en sekund. Allt han gjort med familjen betydde väldigt mycket för honom, men nu märkte han inget av det. Ingenting betydde något för honom längre. Inte sen hon lämnade honom ensam kvar. Ensam kvar i kylan som finns i världen.
Hon var hans täcke och nu är det borta, borta för alltid. Precis som han tänkte försvinna och aldrig komma tillbaka.
Han hade gått genom hela korridoren och ut på balkongen. Hans fötter blev blöta av fukten som låg på balkonggolvet. Det fanns inga strumpor som skyddade honom.
Han ställde sig upp på räcket och kände hur vinden blåste genom håret. Det fanns inga kläder där att värma honom. En tår föll sakta längs hans kind och fortsatte sedan utför hakan. Det fanns ingen där att trösta honom.
Innan tåren hunnit falla till marken har hans fötter lämnat räcket och hans kropp fallit livlös på marken.
Det fanns ingen där att fånga honom.
|
|
|
|
