all that is left of you - 9 |
hihi duktig jag är *brettsmile* är på riktigt skrivar humör så här kommer kapitel nio flygandes genom luften :D*följa kapitlet med blicken tills den lägger sig till rätta här*
läs och kommentera :*
KRAAAAAMAR IBBE <3
Kapitel 9
"När tror du hon vaknar?"
"Jag vet inte, detta har aldrig hänt förut..."
"Hon ser inte ut att vara död."
"Pucko! Hon är död!"
Var jag död? Hade jag blivit förintad? Där i elden...när den omringade mig och allt blev svart. Hade det blivit slutet av min existens? Men hur kom det sig att jag kunde tänka? Jag trodde inte vi kom till himmeln. Åh herre gud. Jag var i helvetet! Jag öppnade försiktigt ögonen, men stängde dom snabbt igen med ett smärtsamt stön. Jag var för trött. Skenet av solljuset smärtade i mina ögon, och jag tvingades lyfta handen för att bilda en skugga. Jag var verkligen i helvetet. Men vem ägde rösterna jag precis hade hört?
"Tack gode gud, jag trodde du var död Bailey." hörde jag en kvinnas röst flämta.
"För guds skull Isadora hon är redan död!"
"Du vet jag jag menar." muttrade Isadora. "Dra för gardinerna."
Det blev mörkt i rummet, och jag öppnade sakta ögonen igen. Trots att inte en enda stråle från solen lyckades ta sig in, kunde jag se helt perfekt i mörkret. Jag såg Alecias oroliga ansikte, och bredvid henne Isadora. Hon tittade lättat på mig med ljust blå ögon och satte sedan upp sin långa, vitblonda hår i en hög tofs. Jag satte händerna bakom mig och pressade mig sedan upp i en sittande ställning. Var detta helvetet?
Nej...Det var mitt rum. Mitt älskade rum, jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad av att komma tillbaka. Nånting kastade sig runt min hals, och jag drog in doften av mint. Jag pressade läpparna mot någons sammetslena, bruna hår och kysste hennes hjässa.
"Jag är så glad att du är vid medvetande!" snyftade hon i min famn.
"Vad hände?" frågade jag och tittade på Isadora som satte sig bredvid mig och kysste mig i pannan.
"Det är väl vi som borde fråga dig det."
"Ja," Alecia satte sig rakt upp."Vad hände?"
"Vi blev så oroliga. Brendan kom utspringande med dig ur skogen, vi trodde det var försent."
Jag frös till när jag hörde hans namn.
"Brendan?" viskade jag lågt.
"Du kommer verkligen inte ihåg nånting eller hur?" suckade Isadora.
"Berätta för mig..." krävde jag hest.
Alecia tittade på Isadora."Vi hade känt doften av rök och de flesta hade gått ut för att titta efter. Brendan kom utspringande och skrek att det brann, du låg medvetslös i hans famn. Emery och alla män följde efter Brendan tillbaka och släckte branden." förklarade hon. Jag tittade på Isadora.
"Först Dimitriv, och nu sätter dom fyr på vår sida av skogen, och dödar nästan dig på kuppen." suckade hon och skakade på hvuudet."Emery är inte glad. Jag tror inte detta är ett gott tecken."
"Vadå 'nu sätter dom fyr på skogen'." frågade jag ivrigt.
"Snälla Bailey har du fått minnes förlust?" skrockade Isadora och Alecia flinade stelt." Det måste ha varit någon från Allens." sa hon som om det vore bevisat.
Jag tittade förskräckt på henne.
"A-allen..." upprepade jag.
Nej!Nej, nej, nej! Hur kunde han...skylla på Drake! Det fick inte hända! Det kunde inte vara sant... Jag var tvungen att berätta sanningen. Men... då skulle han avslöja mig och Drake. Jag slets i itu av dom två val som plågade mig.
Antningen kunde jag berätta allting för Emery, och bli stämplad som förrädare för att ha haft en hemlig romansmed en såkallad 'fiende', vilket troligen skulle leda till att vi - om vi har tur- blir förvisade från flocken eller i värsta fall avrättade.
Eller så kunde jag rädda Drake från att bli förstörd av sina lika, hålla tyst om vad som hade hänt i skogen, gifta mig med Brendan, och fortsätta att träffa Drake i smyg.
Trots att det andra alternativet var betydligt minst lockande var det ändå bäst för Drake. Jag skulle hellre gifta mig med självaste helvetet om det skulle skona Drake. Jag skulle offra mitt liv för honom - eller min existens då-, och det lät mer lockande än att gifta mig med Brendan.
"Ja, dom kommer inte komma undan med det här. Emery håller redan på att smida planer med Rådet om hur dom ska göra. Allens har gått över gränsen. Tydligen ska det ha varit nån av Nicholas yngsta söner enligt Brendan." Isadora ryckte på axlarna innan hon ursäkta sig och sa att hon skulle meddela Leann att jag hade vaknat, sedan gick hon med långa, smidiga steg ut ur rummet. När dörren smällde igen tittade Alecia allvarligt på mig.
"Jag vill veta allt." morrade hon. "Vad gjorde du i skogen med honom!?"
Jag suckade och tittade ner på täcket.
"Jag... kan inte berätta." suckade jag. Hon la en hand hårt på min axel.
"Vart enda ord ska ut Bailey. Jag är allvarlig." väste hon.
Jag skakade på huvudet.
"Ingenting hände Ali." sa jag och såg rätt in i hennes djupt blå ögon, som alltid utstrålade sån kyla att man inte kunde tro hur ödmjuk hon egentligen var. Jag hatade att ljuga för henne. Hon visste det.
"Ljug inte för mig..." viskade hon och spände blicken i mig medans pupillerna smalnade.
"Jag ljuger inte." sa jag kallt. och drog undan täcket för att resa mig upp. Hon tog tag i min arm snabbare än jag hunnit blinka.
"Nånting hände där ute. Isadora såg dig gå in med han den gammle. Och så kom du ut medvetslös och Brendan var med." sa hon och reste sig upp, utan att släppa mig. Det gjorde ont när hon nämnde Albert. Att jag inte lyckats rädda honom, som var så viktig. Jag spände käkarna för att stå emot kraften som manade på mig att berätta.
"Jag måste prata med Drake. Kommer du?" sa jag lågt, och drog åt mig armen. Hon blängde på mig innan hon gick före mit ut -hon såg till att ge mig en ordentlig knuff med axeln.
När vi kom ner möttes jag av flera par ögon som vändes åt mitt håll, och flera flämtningar. Vissa kramade om mig, och några grätt tillochmed av lycka att dom inte förlorat mig.
"Brendan är uppe och pratar med Emery tillsammans med Rådet." förklarade Anthony - en av dom som varit med oss längst. Jag nickade, och svalde klumpen i halsen.
"Vart är du på väg?" stoppade Leann mig då jag började tränga mig igenom klungen av vampyrer.
"Ut. Jag är törstig, jag måste jaga."
Det var sant. Törsten brände i halsen på mig, och jag kände hur mitt humör blev svårare att hantera.
"Det fixar vi. Du går ingenstans." sa hon bestämt och drog med mig till soffan. Jag tittade förtvivlat bakåt på Alecia som tittade chockat tillbaka.
"Jag kan jaga åt henne." sa hon högt och de flesta blickar vändes mot henne istället för mig. Jag andades lättat ut.
Leann log, och Anthony klappade henne i ryggen så att hon nästan rammlade frammåt. Hon log ansträngande och gav mig en Du-kommer-få-för-det-här-blick.
Jag kunde inte tro mina öron. Skulle hon träffa Drake? Det kunde inte vara möjligt, han skulle aldrig komma om hon kallade... Det var omöjligt.
Jag var så tacksam för hennes försök, och försökte visa det genom ett ansiktuttryck som mest blev till en grimas.
"Jag ger mig av direkt." muttrade Alecia och så var hon försvunnen.
"Hoppas hon skyndar sig... Flickebarnet ser ju nästan uttorkad ut." sa Margaret och fick en bekymrad rynka i pannan.
"Det är lugnt mormor, jag klarar mig." sa jag lugnade åt henne.
"Ja det hoppas jag. Pågrund av framtidsplanerna så har vi inte råd att förlora dig." sa hon och log stolt. Hon var så ung, bara i tjugofem års åldern, och mormor och mor till en hel del vampyrer. En normal människa skulle skratta ihjäl sig av sarkasm om jag hade kommit fram och kallat henne mormor, eller ännu värre om Anona gjorde det, som var ett år äldre tekniskt sett. Ingen skulle ens kunna tänka i sin vildaste fantasi att Margaret var hundratals år gammal. April var lik henne. Ovalt ansikte, smala läppar med smaragdgröna ögon. Jag var avundssjuk. Jag hade alltid fått hör hur lik Emery jag var, trots att det var min farfars farfars farsfar någonting åt det hållet. Jag tyckte inte alls att jag var det. Även fast jag hade ärvt hans onormalt ljusa ögon, svarta, sammetslena, glänsande hår och dom felfria ansiktsdragen som liknade en sago prinsessas -i hans fall prins- marmorsvita hy. Jag hade också hans långa, slanka muskulösa kropp i feminina kurvor och former.
Faktum var att jag var precis som honom... fast i kvinnlig form.
Jag rös av bara tanken, jag ville inte vara som honom! Innan hade jag iallafall varit stolt över att ha liknat honom så pass mycket att folk blev avundssjuka på min skönhet och att jag kunde varit hans dotter... men nu. Nu skulle jag helst vilja ta en kvin och sakta skära bort mitt ansikte för att få bort hans drag! Det skulle varit mindre smärtsamt om man jämförde med det sveket han orsakade.
Det enda som hade fått vara kvar var läpparna. Som jag hade fått från min mor. Vattenmelonsfärgade, mjuka, fylliga... minnet av hennes leende lever kvar i dig, brukar Alecia säga till mig. Jag minns knappt min mamma. Jag hade så lite tid med henne. Hon blev förintad ungefär trettio år efter jag blivit biten. Det är orättvist att mina systrar fick så mycket tid tillsammans med henne.
Jag blev plötsligt arg.
Mina händer började skaka kraftigt och ilskan bubblade upp innom mig.
Varför hade Alecia fått mer tid tillsammans med våra föräldrar!? Likadant med April och Anona, varför hade dom fått skratta och le, och uppleva så mycket annat medans jag inte ens var planerad att födas!? Jag reste mig med sådan kraft att soffan välte.
"Ojdå..." mummlade Margaret och tog tag i min arm, och Leanna i min andra eftersom dom stått närmast.
Jag kunde inte längre kontrollera mitt humör, och jag blev allt argare när jag inte lyckades skaka av mig de två kvinnornas grepp.
"Släpp mig!" röt jag och lutade mig frammåt, hukade mig en aning.
"Herregud Marge hennes ögon!" utbrast en gäll kvinnoröst och pekade på mig. Det var droppen. Jag gav ifrån mig ett vilt, utdraget morrande som varade i flera sekunder , sedan brydde jag mig inte om någon håll i mig eller inte. Jag tog ett språg frammåt och kände greppet om mina armar släppa. Massa skrik och väsande hördes då jag kände kvinnas axlar i mina utåtsträckta händer och jag knuffade henne in i väggen.
Min läpp kröktes och jag visade hotfullt tänder, sammtidigt som ännu ett aggresivt morrande steg ur min strupe.
"Rose!" skrek en mans röst.
Jag tillät inte någon förolämpa mig på det sättet!
Kvinnan som hette Rose, verkade inte lika förfärad som de andra. Hon såg bara lugnt på mig med djupa gröngula ögon som svartnade mer och mer.
"Tänker du döda mig Bei?" frågade hon med len röst, hon var otroligt lugn och det störde mig. Jag morrade fortfarande lågt medans jag tryckte henne hårdare mot väggen. Jag kände tandköttet dras bakåt och hur mina tänder växte sig större och blev vassare. Jag log nöjt. Det blev som en svag dimma framför mina ögon.
"Du kan inte döda mig Bailey." fortsatte Rose, och jag väste mot henne, som en orm.
"Ska vi slå vad?" sa jag med en hes röst som jag inte kände igen som min egen. Jag flinade elakt och väntade på hennes svar.
"Du vill inte ha mitt blod."
Tanken på blod fick min strupe att sätta eld. Jag var törstig...jag skulle inte kunna hålla mig länge till.
"Alecia kommer snart tillbaka... Hon har med sig en människa till dig."
Jag släppte greppet om Rose, var hon allvarlig? Jag tittade misstänksamt på henne, var inte säker på om hon ljög för mig.
"Jag ljuger inte Bei." sa hon som om hon hade läst mina tankar."Du måste bara stå ut en liten stund till. Är det uppfattat?"
Jag nickade svagt, och vände mig sedan mot folkmängden. Varenda en av dom stod beredda på att attackera ifall jag inte skulle klara av att hålla mig i styr. Fega ynkryggar... tänkte jag för mig själv.
'Du klarar det Bailey, jag är snart tillbaka.'
Jag ryckte till av Alecias rös som ekade i mitt huvud. Hur var det möjligt?
Jag tvingade mig själv att lugna ner mig, och tog tillbaka kontrollen från min vampyriska sida.
"Måste...ha...Jag är...törstig." gnällde jag och sjönk i hop i en hög på golvet. Rose kom fram till mig och la försiktigt handen på min axel.
"Jag vet." sa hon varmt. "Håll ut Bailey, håll ut."
Jag började skaka, hur länge sen var det jag drack? Dagar sen? veckor sen? Månader sen? Sist var det när... jag kom inte ihåg. Hade jag verkligen hållt mig så länge? Hur var det möjligt?
"Hennes ögon ser ut att explodera snart Rose." sa Isadora försiktigt men vaksamt, ifall det skulle få mitt humör att tända till igen. Jag suckade och försökte lägga band på mina kraftiga darrningar.
Jag förstod att mina ögon var röda, djupt röda och mina pupiller smala som springor.
"Vem har låtit detta ske." hörde jag en brummande röst och tittade upp. Genom dimman kunde jag se Emerys oroliga gestalt. Brendan eller någon annan i Rådet syntes inte till, och hade nog stannat kvar på övervåningen för att fortsätta planera. Jag morrade hotfullt mot Emery när han sträckte fram en hand mot mig, och hoppade bakåt och ställde mig i en possition där jag hade kunnat tolkas för en katt som reser ragg, fast på två ben.
"Hm." sa han missbelåtet och vände sig mot folkskaran.
"Jag frågade en fråga. Vem har låtit henne törsta så länge." han försökte behålla lugnet. Ingen svarade, utan ryckte bara på axlarna.
Jag hade börjat darra i hela kroppen, och knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade och senorna syntes tydligt genom min vita hy. Jag var precis på väg att ge upp, och ta någon ur mängden -Rose såg fortfarande rätt god ut- då Alecia plötsligt befann sig i rummet. Hon släppte den livlösa människo kroppen framför mig och aktade sig snabbt när jag fort som vinden sjönk på knä bredvid. Jag lyfte mannens hand och lät handleden villa under näsan.
Underbart tänkte jag och drog in den söta doften.
Jag kunde inte leka med maten längre, utan placerade mina tänder precis vid blodådran på mannens arm. Han hann precis vakna till för att se på mig med en blick fylld av skräck innan jag högg till och ett plågsamt skrik ekade i rummet.
"Varför tog du inte bara ett djur i skogen!?" röt Leann åt Alecia.
"Vi vet båda två att ett djur inte hade räckt långt för att stilla hennes törst." svarade hon spydigt."Hon var tvungen att gå i sig människoblod."
Leann såg kallt på henne.
"Hon har rätt Leann. Bra gjort Alecia." sa Emery och kupade ena handen för att smeka hennes ansikte.
Jag hade inte hört någonting av det samtalet. Jag var fullt för upptagen av människan -vars ögon hade stängts för sista gången.
vad tycks?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Chillaah - 29 dec 08 - 21:30 | madde: pusss på dig också solstråle :* jag tycker dina kommentarer är bra :) sådeså ;) tank you sunshine :*<33333333333
felicia: taack<33333
bolliz: dankööö:D haha jag hatar honom också xD
rosapapper: hihi tack:D
jessicakarlsson: ^^ thank you mucho much <3 | JessicaKarlsson - 29 dec 08 - 19:41- Betyg:  | men va tror du? :O att den är kass? :O NEJJJJJHEJ INTE!!
den är fan bäst, du skriver på ett sånt sjukt underbart sätt så man döööööööör !! :D
mejjjjla ! <3 | | Rosapapper - 29 dec 08 - 17:07- Betyg: | | Skiiitbra:D Fortsätt, fortsätt, fortsätt:D | | Bolliz - 29 dec 08 - 16:10- Betyg: | JÄTTE BRA!! Jag HATAR Brendan!! Fy fan han...ååå, jag blir så
himmla desperat!(A) MEJLA?? Du MÅSTE!!;) | | TokioHotel4ever - 29 dec 08 - 11:54 | "vad tycks?" VAD TYCKS? hör mitt hånfulla skratt.
du borde veta vid det här laget att det som "tycks" om dina noveller alltid är samma sak: fantastisk, bäst, otroligt, underbart, fortsätt, mera!, och ofta bara: GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHH.
såja, det är vad jag tycker och det vet du efter alla gånger jag sagt det till dig.
pussspådiglillamirakel! :* <3333333333333 | | Maadelen3 - 29 dec 08 - 10:18 | Du är elak.
först lägger du ut två delar när jag är sjukt och inte på kommentar humör, så du får jättedåliga och elaka kommeentarer,
sen så gör du Brendan till en större idiot för varje mening, och du VET att jag HATAR honom,
sen så vet jag vad som kommer hända och jag gillar det inte (eller jo det är ju du som skriver men du vet vad jag menar),
och sist men inte minst så har du inte lagt ut nån ny del så man får veta om Drake kom, vad han isåfall sa och sedan vad som kommer att hända.. *sura*
men du skriver ändå bäst! :D eftersom jag är dålig dålig dålig så får du en sugig sugig sugig kommentar,
men du är ändå bäst och bäst bäst :D <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3 |
|
|
|
