all that is left of you - 8 |
kapitel 8 här dåva :D var snälla och kommentera och ni får fortsättningen redan ikväll om jag hinner klart :D tack för alla kommentarer på dem senaste delarna, dom betyder verkligen mycket :)
pusss på er som läser :*
~ ibbebibbe
Kapitel 8
"Du ska inte bry dig om dem..."
"Vadå ska jag bara undvika dem helt totalt ? Jo lycka till med det."
Alecia himmlade med ögonen åt min sarkastiska röst medans hon slängde en stor, varm handduk åt mig. Jag tog av mig den blöta tröjan och kastade den till henne och virade handduken hårt om mig.
"Berättade du för Drake?" frågade hon och bytte ämne.
"Ja, han blev rasande." muttrade jag.
"Jasså? Vadådå?" frågade hon och efter att ha hängt upp mina blöta kläder satte hon sig i en fotölj mittimot mig.
"Han skrämde mig riktigt Alecia, jag har aldrig sett honom så arg. Han sa att han skulle döda honom." sa jag stelt.
"Emery eller Brendan?"
Jag smackade otåligt med tungan. "Brendan, vad tror du." min röst var otrevlig, men det kunde jag inte hjälpa. Jag var på för dåligt humör för att kunna försöka vara trevlig.
"Ursäkta mig." sa Alecia lite smått irriterat och satte upp händerna som i försvar. Jag suckade djupt.
"Jag tror nånting är på gång." viskade jag.
"Vadå?"
"Jag vet inte. Men Drake är så konstig. Och han sa nånting som fick mig att bli fundersam...'när allting är över, vad kan det betyda?"
Alecia ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, troligen är det väl bara nånting i hans familj som inte undgår oss. Du behöver inte oroa dig, det är säkert ingen fara."
Jag tittade på henne med glansiga ögon. Jag hoppade verkligen att hon hade rätt, att det inte var något allvarligt. Men jag kunde fortfarande inte få bort känslan att jag inte borde oroa mig. Det var som en varning, han visste något. Men jag förstod inte varför han inte ville berätta. Jag kunde ju knappast göra saken värre, tvärtom. Jag kunde hjälpa, om han bara lät mig.
"Han vill knappt möta min blick." suckade jag. "Han har inte tittat in i mina ögon sen den gången innan jag kys...innan det med Brendan."
"Det kanske bara är en svår tid med honom? Om det nu är något med hans föräldrar, behöver han dig mer än någonsing eller hur?"
Jag nickade. Ja, det var sant. Men jag visste inte hur jag skulle bevisa att jag fanns där för honom, om han inte släppte in mig innanför dom dörrar han hade stängt. Det är svårt att prata med någon som alltid undanhåller saker från en, eller flyr undan.
Minnes bilden av Drake tidigare idag då han bara stuckit då jag kom in på ämnet. Det skrämde mig, eller skrämde är fel ord...oroade mig passade bättre in, oroade mig mycket. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vägrade tala med Emery , som hade spridit nyheten om ett bröllop medan jag varit borta och därför var nästan ingen till någon stor hjälp. Inte ens Leann som hade varit som en extra mamma för mig sen min egen dog, eller förintades som det heter i vår värld. Nu var hon bara en av dom som grattade mig och berättade hur glada dom var för min och Brendans skull.
Den enda som inte verkade fullt så entusiastisk som de andra var Albert. Han som kommit samtidigt som Brendan.
Det märktes tydligt att han inte trivdes här, att vi skrämde honom.
Jag undrade varför han då hade följt med Brendan. Ingen hade tvingat honom att ansluta sig till oss, så varför flydde han inte när han träffade Brendan för första gången? Det gick plötsligt upp ett ljus för mig.
Alecia såg mitt ansiktsuttryck och frågde vad det var.
"Jag har just kommit på en grej..." sa jag, djupt försjunken i mina egna tankar och försökte utveckla min misstanke tills det faktist verkade rimmligt.
Jag kastade handduken åt sidan, slet upp Alecias garderob för att dra på mig ett par byxor och en tröja innan jag lämnade rummet. Allt hade skett väldigt snabbt, och jag var nere i vardagsrummet på bara några sekunder.
"Eyy...Bailey!" ropade någon från soffan men jag hade inte tid att kolla noga vem det var."Jag hörde nyheten, grattis!"
Jag gav mannen en sur blick innan jag sprang vidare till köket. Det var ingen där förutom Leann och hennes dotter Isadora, och dom log brett mot mig då jag kom inrusande och störde deras samtal.
"Åhhh Bailey!" flämtade Leann.
"Du är så lyckligt lottad!" sa Isadora avundssjukt men log ändå lyckligt.
Jag struntade i dom och kollade mig runt i det stora köket.
"Brendan kommer bli en perfekt make för dig vännen..." malde dom på bakom min rygg, men lyssnade inte. Jag böjde mig över diskbänken och kollade ut igenom fönstret.
Där!
Det gråa håret föll över ruggen på honom när han vankade fram och tillbaka vid början av skogen. Hans rygg var en aning böjd -men det berodde på åldern- och han såg uppriktigt sorgsen ut. Han var fortfarande ovanligt blek om man jämförde med oss andra, och de mörk lila skuggorna under de skräckslagna, grå ögonen hade inte försvunnit sen den första gången jag såg honom.
Jag skyndade mig till bakdörren och ignorerade Leanns och Isadoras förolämpade blickar då jag struntade i dom totalt.
"Albert!" skrek jag och viftade med handen. Han såg upp och mötte min blick. Verkade förvånad att det var honom jag sprang mot.
"Kan vi ta en promenad? Jag behöver verkligen prata med dig." bad jag och gjorde en nick in mot skogen.
Han stirrade skräckslaget på mig med uppspärrade ögon, men när han såg min vädjande blick verkade han förstå att jag inte ville honom nått ont. Han nickade och började gå innåt mot skogen hjärta.
"Får jag fråga en sak?"
"Gör du så." svarade han med mörk röst.
Jag tog ett djupt andetag.
"Jag behöver veta vem som bet dig." sa jag rakt av.
Hans ansikte stelnade till och jag blev mer och mer säker på vem det var.
"Snälla, det är verkligen viktigt." malde jag på. Det var verkligen viktigt.
"Får... Inte... Säga." väste han mellan sammanpressade tänder.
"Då kan jag få gissa?"
Han nickade lättat.
"Det var Brendan...eller hur?"
När han inte svarade, utan gick stelt frammåt utan att titta på mig förtsod jag att det skulle betyda ett ja. Jag drog häftigt efter andan.
"Varför ?" flämtade jag.
"Jag såg honom. Jag såg honom angripa en annan människa, såg vad han gjorde mot honom." viskade han fram.
"Jag är så ledsen Albert." sa jag uppriktigt och ärligt. Det var hemskt att han blivit tvungen att avsluta sitt liv för att han var vittne.
"Han hotade med att om han yttrade ett ord när vi kom hit, skulle han döda mig på det värsta sättet han kunde. Han sa att han hade gjort det förr och kunde göra det lika enkelt igen."
Brendan hade alltså ljugit. Han hade sagt att han flydde så fort han hade rymt från sjukhuset. Och att han hade träffat Albert på vägen. Allt var en lögn.
"Han sa ingenting om när han hade blivit vampyr?" frågade jag stressat.
Albert skakade på huvudet.
"Nej, men han sa att han hade många års erfarenhet. Jag vill inte att han ska göra samma sak med mig som på den där andra snubben han kom hemdragandes med."
Allting stannade. Mina händer började darra då jag förstod. Allt var så uppenbart! Det var Brendan som hade dödat Dimitriv! Och så skyllde han på någon av Drakes familjemedlemmar! Jag började skaka ännu mer när jag insåg att Brendan låg bakom allt. Jag hatade honom! Jag hatade honom mer än allt annat! Ilskan bubblade upp innom mig, och ett ilsket morrande steg upp för min strupe och Albert backade undan, rädd för om jag skulle skada honom.
"Jag ska..." morrade jag.
"Nej! Nej, du får inte göra nått!" avbröt Abert snabbt.
"Vad menar du? Han dödade min bror jag ska sätta dit honom! Den smutsiga..."
"Du får inte berätta nånting! Han kommer döda mig!"
Jag såg paniken i Alberts ögon, och det lugnade mig en aning.
"Lyssna, följ med mig till Emery. Vi måste berätta för honom. Vi kan skydda dig. Vi är mycket starkare än Brendan."
Albert skakade på huvudet med en mer skräckslagen min än innan.
"Nej," viskade han.
"Jo, du måste berätta för Emery..."
Jag såg plötsligt att Alberts blick inte var fäst på mig, utan någonting bakom mig. Jag slöt ögonen och önskade att det inte var den jag trodde att jag var. Jag vände mig om, och min blick mörknade då jag till min fasa såg att det var han.
Brendan smackade irriterat med tungan och gav honom en besviken blick.
"Albert, gammle vän. Jag litade på dig. Du förstod tydligen inte min varning?" sa han och började cirkla runt oss. Vi var för långt in i skogen för att någon skulle höra eller se oss.
Jag ställde mig framför Albert i en skyddsställning. Han var mitt enda bevis på att Brendan var ond. Jag morrade hotfullt och blottade tänderna.
Brendan skrockade. "Din smutsiga lilla förrädare, vad ska du göra åt saken?" flinade han.
"Vad menar du med det?" väste jag.
"Du vet nog..." sa han med ett hemlighetsfullt leende. "Flytta på dig Bailey."
"Nej!" röt jag.
Han skakade på huvudet med en suck."Du lär dig visst aldrig."
Innan jag ens hann reagera hade Brendan tagit sig förbi mig och tryck upp Albert mot ett träd. Ur fickan drog han upp en lång kniv och jag kastade mig på hans rygg för att dra bort honom. Jag lyckades få in ett bett i nacken innan jag for in i ett annat träd med en hård smäll. Trädet knäcktes av all kraft och jag hoppade upp i luften för att undvika träpålarna som bildats när den stora granen gått av på mitten. När jag landade på marken igen redo att slåss för att beskydda Albert, var det försent. Hans huvud var skiljt från kroppen. Brendan tog fram en tändsticka, tände den och släppte den sedan på Albert, vars kläder sakta började ta fyr. Jag stod som förstenad och tittade förskräckt från Alberts huvudlösa kropp till Brendan. Han flinade elakt mot mig innan han tog tag om min hals och lyfte upp mig i luften. Jag sparkade och slogs med armarna allt vad jag kunde för att sedan känna en duns i ryggen. Han hade tryckt mig mot en betydligt tjockare stam än den förra.
"Tänker du bränna upp hela skogen!?" skrek jag. Brendan tittade över axeln och såg hur elden började sprida sig.
"Lyssna, väldigt noga på mig nu." han betonade orden väldigt tydligt, och ignorerade vad som hände bakom sig."Om du inte vill att någon ska få reda på om din lille 'vän' från Allens, så är det bäst att du håller tyst om detta. Jag ska inte säga något, om du spelar under mina regler."
Jag hade svårt att koncentrera mig på vad han sa, jag tittade hela tiden nervöst mot elden som började torna upp sig och flyga uppåt skyn. Han märkte hur jag stelnade till av skräck och skrattade sedan underhållande.
"Vad ironiskt! Du är rädd för elden!" skrattade han och jag kunde inte slita blicken från de röda flammorna. Ja, jag var rädd för elden. Det hade jag varit ända sen jag såg min mamma brännas till aska. Det hade inte varit meningen att jag skulle ha sett, men jag hade smygit mig dit men kommit försent för att rädda henne. Emery hade försökt stoppa mig genom att säga att det var försent. Vi fick inte avslöja att det fanns flera av oss.
"Vi måste härifrån." flämtade jag och gjorde ännu ett försök till att komma loss.
"Inte så snabbt. Har jag gjort mig själv förstådd? Du ska fortsätta som ingenting, inte säga ett pip och du ska gifta dig med mig utan några protester."
"Aldrig." fräste jag."Emery ska allt få veta."
Brendan suckade besviket.
"Jaha, då är jag ledsen att meddela att din pojkvän inte kommer leva länge till. Jag gav dig ett val..."
"Du rör inte honom!" morrade jag och skrek sedan då elden närmade oss. Brendan flyttade mig till ett träd längre bort, och höll fortfarande ett hårt tag om min hals.
"Du vet villkoret." flinade han. Jag kämpade med all min styrka för att lossa hans hand, men han var för stark. Tillslut slutade jag försöka då branden kom ännu närmare.
"Okej." viskade jag lågt och kände tårarna komma.
"Perfekt." sa han och log så att han visade tänderna. Han släppte ner mig på marken och jag strök över min hals.
Morrningar steg ur min strupe, och med ett argt rytande hade jag kastat mig över honom och tvingat honom till marken. Han hade inte varit beredd på att bli överfallen. Jag såg det lilla stycket där skin saknades efter mitt förra bett, och läppen kröktes när jag gjorde ett nytt försök. Till min förtvivlan gled han ur mitt grepp och försvann ur sikte. Jag vände mig ilsket om för att kolla vart han tog vägen men kunde inte se någonting än hur elden kom tätare och bilade en cirkel runt mig. Jag tittade mig omkring medan skräcken var på väg att ta över mitt sinne. Jag glömde helt bort att jag hade kunnat ta mig ut hur lätt som helst med ett enda hopp, och snurrade runt för att leta efter en utväg.
"Förlåt för detta." hördes en röst bakom mig, och jag hann vända mig om för att se Brendans belåtna ansikte innan allt blev svart.
så nu har ni överlevt kapitel 8 ! beundrar er :) så, nu när jag har gett er nånting är det dags att ge något tillbaka? Som en kommentar kanske ?(a)
kaka till folket som hade orken att läsa :D:*
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Chillaah - 29 dec 08 - 11:22 | felicia: mahahah, herregud det får vi absolut inte hoppas att du pker in på sjukhus !:O då måste jag ju lägga ner massa pengar på att åka upp och överaska dig :OOOO okej, hamna på sjukhus så jag kan komma upp (a) höhö skoja älskling, tack så mycket sis <333333
the-rose: gaaah tackar very mucho (A)<333
swejk: mohahaha ja (6) hihi will do ;)<333
JessicaKarlsson: tack så mycket :D och ha så kul dit du nu ska :D<3
bolliz: tack :D åååååh nej du har fel ^^ jag skulle aldrig ha orken att skriva en bok, och denna är inte ens värd att försöka med xD men tack ändå :D<3
horsegirl: tack !:D
justmyfault:haha tack :D
madde: ojojoj , stackare xD jag bugar och ber om din förlåtelse ;) hihi tack sunshine <3 | | Maadelen3 - 29 dec 08 - 10:04 | | du vet att jag inte gillar att vara sjuk åsen lägger du in då jag är sjuk och inte vid datan och så brendan du vet att jag inte gillar brendan åså neeehej nu ska jag döda brendan nej jag ska kommentera eller nej läsa den nästa puss *muttra osammanhängade* | Justmyfault - 29 dec 08 - 00:24- Betyg:  | fan ta den Brendan....
Jättebra skrivet iaf! :)
du äger! | | HorseGirl - 28 dec 08 - 22:07- Betyg: | | skit bra^^, | | Bolliz - 28 dec 08 - 21:03- Betyg: | Jätte bra! Mejla nästa!(A) Lästa alla delar idag! Den här kunde
bli en suber bra bok!:D | | JessicaKarlsson - 28 dec 08 - 21:02- Betyg: | men fuck, i hate him! :O:O
men jag har bråttom :o så jag hinner inte kommentera :p men men , asbra (y) och mejla :) | | Swejk - 28 dec 08 - 20:56- Betyg: | | Men vfafan?! Slutar du nu?! Aja, maila nästa? <33 | | the-rose - 28 dec 08 - 20:06- Betyg: | | Herregud du måste skriva forsättningen snart!!! Grymt skrivet | | TokioHotel4ever - 28 dec 08 - 19:49 | OH
MY
GOD
<3
"14-årig flicka funnen medvetslös och med hjärtstillestånd vid datorn.
Felicia blev funnen av sin mamma vid datorn vid åttatiden, medvetslös och med hjärtstillestånd. Hon fördes till sjukhus och hjärtat gick igång igen efter en stund. Hon tillbringade natten medvetslös och mumlade hela tiden osammanhängande meningar med ord som "åh, det är så sjukt bäst", "varför kan inte jag...?" "herregud..." Felicia ligger kvar på avdelningen och vårdas av läkare, och kan snart återvända hem.
Seriöst, Evelina. Hur kan du göra så mitt hjärta bara fryser och jag bara dör typ för att det är så sinnessjukt bäst!??!? Du vet redan hur bäst jag tycker att du är, men säger det igen: DU ÄR BÄST RARING.<3
me just love it. <3 |
|
|
|
