Aftonstjärna del 4 |
Redan dagen därpå lastade vi in Black Starfire i hästtransporten. Hon gnäggade skrämt och sparkade bakut några gånger, men när jag gick in till henne lugnade hon sig. Jag lyckades övertala pappa att han skulle låta mig sitta där bak med henne. Hela gårdagen hade jag tillbringat med henne, gråtit och klamrat mig fast vid hennes mjuka man. Det verkade nästan som om hon förstod. Hon såg på mig med sina stora, vackra smaragdgröna ögon, och puffade då och då på mig med sin lena mule, som för att uppmuntra mig. Nu satt jag ihopkrupen vid stoets framhovar, med hennes fint mejslade huvud i min famn. Jag strök henne över nosryggen, kliade henne i pannan och hela tiden droppade silverfärgade tårar från mina kinder ner på hennes opalglänsande hårrem. Allt för snart var vi framme. Vi hade ålkt i nästan en timme, men för mig kändes det som tio minuter. Det var iallafall alldeles för kort tid. Jag gick ur trailern och hjälpte sedan till med att lasta av Starfire. Jag såg mig omkring. Vi stod på en lerig, uppkörd gårdsplan. Ett ganska stort, mörkt stall låg tjugofem meter bort, och ett boningshus lite närmare. En man med skäggstubb och smutsiga stövlar var på väg mot oss, iförd ett överdrivet, hemsk leende.
'Jaaasså, det var hos er Ezmeline hamnadeee!' gastade han på ett överdrivet kärvänligt sätt. Han gick fram till Starfire, Ezmeline, och klappade henne hårdhänt på bogen. Hästen backade snabbt undan för honom, med bakåtstrukna öron. Pappa såg sig omkring och verkade försöka komma på någonting att säga.
'Eeh...Så fint du har det' sa han till slut, med ett föga trovärdigt tonfall. Jag fångade Marysias blick, nickade mot stallet och grimaserade. Hon nickade. Medans pappa och den vedervärdige mannen pratade, smög sig jag och min syster bort till stallet. Vi gick in genom den öppna dörren, kisade i skumrasket och kunde knappt urskilja ett dussin boxar på båda sidor av mittgången. Fyra hästhuvuden stacks ut, mörka, sorgsna ögon såg på oss. Den ljusa skimmeln närmast oss lät höra en låg, knappt hörbar gnäggning. Jag gick fram mot den och höll fram en hand. Stoet nosade på mig, fnös och såg på mig. Jag klappade henne på halsen, och såg mig omkring. Marysia höll på att bekanta sig med en mörkbrun valack, och de andra hästarna såg nyfiket på oss. Jag kikade in i boxen hos det vita stoet. det verkade vara städad, men det var så mörkt att jag inte kunde se särskilt mycket. Hästen var mager, jag kunde se revbenen på henne, men jag visste att det inte behövde betyda någonting. Jag hade sett många magra hästar som helt enkelt var magra, hur mycket mat man än gav dem. Men det var någonting i hennes svarta ögon som sa mig att hon inte mådde bra. De var fyllda av sorg, smärta och skräck.
'Mischa!' väste jag. 'Hon mår inte bra. Hon ser ledsen ut.' Det lät verkligen dumt.
'Jag fattar vad du menar' sa Mischa. 'Han här ser också sorgsen ut.' Gud, sorgsen lät verkligen bättre än ledsen, när man pratade om hästar. Jag fick syn på en namnskylt som satt på boxdörren. Den var täckt av damm och smuts, men när jag borstat av den kunde jag urskilja namnet som stod på det. 'Morningstar'.
'Vad heter han?' viskade jag och nickade mot den brune valacken. När Mischa såg frågande ut pekade jag på Morningstars namnskylt. Min ett år äldre syster såg sig om, fick syn på namnskylten och borstade av den.
'Falcon' svarade hon. Jag såg på honom. Falcon passade på en häst som var stolt, och det hade han säkert varit en gång i tiden. Han var förmodligen ett Engelskt Fullblod, men nu såg han snarare ut som en gammal ridskoleponny. Jag såg på hästen i boxen brevid Morningstar. Det var en stor, svart hingst, och efter att ha putsat hans namnskylt kunde jag se att hans namn var King Blueberry.
'King Blueberry. Vad är det för ett namn? Mischa, skulle du vila heta Kung Blåbär?' Marysia fnissade. Hon hade gått till hästen mitt emot Blueberry, ett fuxsto.
'Åh, det här var vackert' sa hon när hon kollat vad stoet hette.
'Vad heter hon?' undrade jag.
'Perfect Pride.' Jag höll med om att det var ett vackert namn, men precis som med Falcon passade namnet Perfekt Stolthet inte på fuxen. Hon såg så otroligt ledsen ut. En frustning fick mig att se mig om. Sedan insåg jag att ljudet kom ifrån boxen brevid Blueberry's, som jag hade trott var tom. Men nu stack ett litet, rufsigt huvud ut genom dörren. Det var en liten, brun shetlandsponny som stod där inne. Han nåde knappt upp att lägga huvudet på kanten av boxdörren, men han var vansinnigt gullig.
'Han heter Ludvig Rufs' sa jag och kvävdes nästen av mitt egna undertryckta fnitter. 'Det passar på honom.' Ludvig Rufs fnös på mig, blängde under lugg och visade tänderna. Men det syntes att han inte menade det. Snart slutade han att fjanta sig, och gnuggade istället mulen mot min hand. Jag log åt den uppenbarligt busige lille herren, när jag hörde pappa ropa på oss.
'Här är vi!' ropade Marysia, och jag följde efter henne ut. 'Vi tittade på hästarna.' Den skäggige mannen såg inte så glad ut, och det såg Mischa, så hon la snabbt till 'De var jätte fina, och Ludde var jättesöt.' Det verkade få honom på lite bättre humör, men jag och Mischa växlade blickar. Här skulle inte Starfire få hamna. Det verkade som om hästarna mådde bra, men deras blickar sa allt. At stallet var så mörkt var inte heller bra, hästarna kunde inte trivas i mörker. Eller var det för att dölja någonting?
|
| Kommentarer | | Nightfire - 29 dec 08 - 19:27 | | Tilda lever =O | | mmatildaw - 28 dec 08 - 19:15 | bra x')
hehehe:p |
|
|
|
