all that is left of you - 7 |
kapitel sju. är osocial nu, och kommer inte skriva mycket trevliga hälsningar för jag mår jätte illa och måste sova. och vill inte att mitt hemska temerament ska gå ut över er.
läs och kommentera.
pusss :*
kapitel 7
"Bailey, kan du hjälpa mig med en sak?"
Jag suckade ljudlöst och snurrade sakta runt.
"Vad?" frågade jag irriterat.
"Wow, vaknade du på fel sida?"
Brendans breda leende gjorde mig bara ännu mer irriterad än vad jag var, och jag vände mig om för att gå igen.
"Vänta vänta!" han grep tag i min arm och jag drog snabbt åt mig den. Blicken jag gav honom verkade göra han nervös och han kliade sig i nacken efter att snabbt ha släppt min arm.
"Jo ehm, kan du följa med mig?"
Jag höjde på ögonbrynen och tittade frågande på honom.
"Emery vill prata med oss." fortsatte han snabbt.
"Jaha." sa jag nonchalant och slank iväg upp för den långa trappan. Brendan var mig hack i häl och ett lågt morrande steg ur min strupe då han råkade stöta emot min armbåge. Jag förstod inte hur han kunde prata så normalt med mig. Som om ingenting hade hänt. Som om det var bortglömt.
Mina tankar om Brendan hade återgått till som vanligt efter den dagen som förstörde mitt liv. För det var precis vad han hade gjort. Det hade gått tre veckor sen sista gången jag hörde från honom -det smärtade mig att säga hans namn. Det ända jag hade gjort under den tiden var att låsa in mig på mitt rum, komma ner vid middagen och inte prata med någon förutom Alecia -som hade börjat undvika mig-, och deppa. När det varit julafton hade jag vägrat komma ner eftersom jag inte kunnat sluta tänka på honom. Det var som om jag hade slut på tårar, men ändå kunde jag inte sluta gråta. Jag hatade Brendan, över hela mitt -det som man brukade kalla- hjärta. Han var en kall, hjärtlös person som man inte kunde lita på, och man gjorde bäst för sig om man bara kunde undvika honom totalt. Vilket inte var så lätt eftersom han var överallt och ingenstans.
Alecias ord ekade hela tiden i mitt huvud; 'Han kommer förstå om han älskar dig så mycket som jag tror att han gör'. Betydde det att han inte älskade mig alls? Eller att han bara haft svaga känslor för mig under dom månaderna vi haft tillsammans?
Ryck upp dig Bailey."
Intalade jag mig själv då jag knackade tre lätta knackningar på den mörka dörren. Jag struntade i att vänta på svar då Brendan ställde sig närmare mig, och gick in. Emery stod och tittade ut igenom det enorma fönstret.
"Jag skulle vilja prata med Bailey först. Brendan..." han gjorde en gest med handen mot dörren och Brendan nickade och gick ut.
"Sätt dig min vän." sa han mot mig och pekade på en stol. Jag satte mig lydigt och tittade ner i golvet.
"Du har inte varit dig själv på sistonde." sa han lågt och satte sig själv på en stol bakom ett stort skrivbord av mörkt trä som var översvämmat av massa papper.
"Jag vet inte vad du menar." fick jag ur mig.
"Jag tror du skulle behöva någon."
Vad snackade han om? Jag var tyst och lät honom fortsätta.
"Bailey, jag har tänkt. Jag skulle vilja att du gifte dig ..."
"Ursäkta?" avbröt jag honom.
"...med Brendan." fortsatte han utan att bry sig om mig.
Jag satt fortfarande tyst. Verkade inte ha förstått riktigt vad han hade menat. Tillslut då det uppenbarade sig för mig vad han sagt, var det som ett hårt slag i magen och jag tittade upp och mötte Emerys blick.
"V-vad...H-hur!?" viskade jag upprört.
"Han är en bra man. Ni skulle bli ett perfekt par. Starka, modiga, bryr er om vår familj. Vi kan ordna ett bröllop så snart som möjligt."
Jag skrattade, nu förstod jag. Det hela var ett skämt! Ett dåligt skämt från Emerys sida! Han hade aldrig varit bra på att berätta skämt. Det hade han fått höra många gånger, och då hade han reagerat så starkt att folk äntligen skrattade åt honom. Då log han alltid brett och verkade väldigt nöjd med sig själv.
"Vad är det som är så roligt?" frågade han mig med ena ögonbrynet höjt.
Jag skakade på huvudet med ett flin.
"Denna gången lyckades du faktist gammle man." retades jag.
"Lyckades med vadå?" undrade han dumt. Jag suckade otåligt.
"Du driver med mig va?" frågade jag för att försäkra mig om att det hela var ett stort skämt, som jag trott.
"Ge mig en anledning till varför jag skulle skämta om en sådan sak."
Jag kollade med öppen mun på honom.
"D-du...du är seriös?"
"Jag har aldrig varit mer bestämd om en sån här sak. Jag har redan pratat med Brendan, bröllopet blir av." sa han bestämt och log sedan ett bländande leende mot mig.
"Nej..." fick jag fram i en hes viskning.
Han tittade förvånat på mig.
"Jag vägrar." andades jag.
"Vi behöver er. Ni två tillsammans är som syre och blod, vår släkt behöver er för att kunna slåss mot Allens! Tänk vad starka barn ni kommer få ihop..."
Jag reste mig hastigt upp och satte handen i luften för att stoppa honom.
"Bara...sluta! Du kan inte göra så här! Har du blivit hjärntvättad!?" utbrast, nästan skrek, jag.
"Bailey, sätt dig ner. Låt oss prata om detta med Brendan..." började Emery lugnt.
"Nej! Nej! Du har verkligen blivit hjärntvättad! Hur kan du lita på honom!?"
Emery svarade inte utan suckade åt min rekation, reste sig upp och började vanka fram och tillbaka i det rektangulära rummet.
"Det finns inget du kan göra." sa han med ryggen vänd mot mig, och jag kunde nästan höra hur han log.
"Fyfan för dig!" skrek jag med tårrna forsande ner för kinderna. Jag vände på klacken och rusade ut. Jag såg Brendan titta chockat efter mig i ögonvrån när jag sprang nerför trappan. Jag kunde inte vara kvar en sekund längre i huset. Jag var tvungen att ge mig av. Aldrig att jag tänkte gifta mig med Brendan! Aldrig!
Jag skulle fly. Fly till Drake, och tillsammans skulle vi rymma. Bort från våra familjer, bort från allting. Bara ge oss av till något ställe, vilket som helst, där vi kunde leva som ett normalt par. Inte behöva dölja vår kärlek. Jag sket fullständigt i ifall han hatade mig. Jag sket fullständigt i hur han skulle reagera då jag skulle komma inrusande in i hans hus och skrika ut mina känslor. Jag struntade i ifall hans familj var där. Jag var bara tvungen att berätta för honom.
Jag förflyttade mig som en skugga, och jag märkte att detta aldrig hade hänt förut. Ännu en ny förmåga som blivit upptäckt. Det var en härlig känsla att kunna vara på ett ställe ena sekunden, och sedan dyka upp på ett annat, utan att behöva springa som en idiot. Jag skrattade högt och galet då jag pressade mig ännu längre för att snabbare komma fram dit jag skulle. Det funkade och jag kunde skymta gläntan där våran äng började bara någon kilometer framför mig, och det hela hade bara tagit nån sekund.
Jag stannade, framme vid mitt mål, och såg mig förvirrat omkring. Det hade börjat regna, och håret klistrade sig fast i ansiktet. Jag brydde mig inte.
Han måste vara här, jag känner det på mig.
Jag började förtvivlat springa fram och tillbaka i hopp om att se hans vackra ansikte stå framför mig. Men ingenting.
Regnet forsade ner likt ett vattenfall, och jag var vid detta laget dygnsur. Mina salta tårar blandade sig med de söta i regnets droppar och jag sjönk sårat ner på knä. Mina ljusa jeans blev leriga av jorden under mig och jag lutade huvudet bakåt, jag ville så gärna skrika. Skrika av mig allt. Men jag var rädd att Emery skulle höra mig och komma hit.
"Bailey...?"
Den där rösten. Den vackra melodiska rösten som alltid fick mig att rysa av välbehag. En gnutta hopp tändes inom mig och jag önskade så mycket att jag inte bara inbillat mig. Den där rösten... Kunde det verkligen vara...? Jag knep ihop ögonen och bad till vem som nu finns där uppe att den skulle tillhöra honom.
Jag tog mig smidigt upp på benen , utan att vända mig om. Jag andades stora, djupa andetag och det gjorde i ont i bröstet varje gång jag tog ett nytt. Sakta snurrade jag runt och mitt hjärta stannade då jag såg hans vackra, bleka ansikte mittimot mitt eget.
Han tittade fortfarande inte i mina ögon, men jag brydde mig inte. Det var han.
De mörka ögonen såg tomma ut, hans perfekta, lena hår -som för tillfället var vått av regnet- hade blivit längre och han hade börjat andvända vax för att hålla det i styr. Hans ansikte visade ingen glädje, ingen sorg... helt känslolös. Men det var han. Min Drake.
Jag kastade mig runt halsen på honom och grät ut alla tårar som jag hållit inne med. Grät ut alla känslor. Skrek ord, förklaringar som i mina ögon inte lät rimmliga. Jag hade inget stopp. I säkert flera minuter stod han och höll om mig medans jag grät, pratade fort, och grät ännu mer. Tillslut drog jag mig ifrån och tittade in i hans underbart vackra ögon. Han såg mellan mina, och det gjorde lite ont att han inte kunde se rakt in i dom. Men jag hade fått säga det jag ville, och han hade lyssnat...kanske tillochmed förlåtit.
"Jag älskar dig." viskade jag lågt medans regnet gjorde det svårt att se tydligt.
Han svarade inte utan tryckte sina läppar mot mina. Det lilla jag hade kunnat se i hans blick innan han kysst mig, var att han hade fått tillbaka den lilla extra glimten och livlighet som han hade saknat då jag först såg honom.
Han stod där, vi stod där, i regnet. Precis som man ser på romantiska filmer. En pojke, en flicka som älskar varandra, som kysser varandra och skiter i ifall någon ser, ifall dom blir blöta eller uttittade. Dom bara bevisar sin kärlek genom att inte bry sig om vad andra tycker.
Jag tog ett tag om hans nacke med ena handen, och flätade in mina fingrar i hans hår med den andra. Han tryckte sig hårt mot mig, med samma ivrighet som innan. Jag hade vant mig vid det nu. Men fortfarande kändes det obehagligt. Just nu struntade jag i vilket. Jag var bara glad att ha honom tillbaka. Det var som att kyssa regnet. Kallt, blött, oförutsägbart.
Efter vad som känst som en evighet kysste han mig lätt på munnen och smekte min kind.
Ingen ögonkontakt.
Det störde mig, men jag var väl tvungen att accepterade. Det var säkert svårt att se mig i ögonen efter det jag gjort mot honom.
"Vad händer nu?" fråågade jag försiktigt då han höll mig om mig och pressade sina läppar mot min hjässa.
"Jag vet inte. Jag vill nog bara...glömma." viskade han.
"Det jag gjorde är oförglömmligt." mumlade jag och grepp ett fastare tag om hans skjorta.
"Jag kan glömma." sa jag och jag kunde känna hur han log.
"Inte jag." fnös jag. Han höll mig på armlängdsavstånd.
"Jag bryr mig inte. Den sista tiden har varit ett helvete, jag har känt mig helt tom, jag visste inte vad jag skulle ta mig till! En kyss...Herregud Bailey som om jag kan sluta älska dig för det."
"Drake..." började jag i en hes viskning.
Hans ansiktsuttryck skiftade väldigt snabbt. Från åtminstånde lite glad, till kall och stel.
"Emery..." tårarna började rinna igen och jag kunde inte titta in i hans vackra ansikte då jag berättade.
"Vad, Bailey?" frågade han med tydlig oro i rösten.
"Han vill att jag ska gifta mig med Brendan."
Drakes ansikte stelnade ännu mer - om det nu var möjligt. Musklerna i hans kindbenen arbetade för fullt när han bet ihop käkarna ännu mer, och hans blick svartnade helt.
"Var det han som...?" frågade han kallt.
"Ja." viskade jag.
Drake skrämde mig. Det var inte ofta jag blev rädd för honom, men att se hans ansikte efter detta. Det var som om han blivit galen.
"Jag ska döda honom." morrade han mellan sammanbitna tänder.
Han gjorde ett försök att gå därifrån men jag tog tag om hans armar och höll han kvar i ett fast grepp.
"Du går inte i närheten av honom! Du kommer bara råka illa ut!" skrek jag för att överösta åskmullret som hördes lågt från fjärran.
"Släpp mig." röt han och jag ryggade tillbaka, utan att släppa honom.
"Nej! Du stannar här! Lyssna på mig."
Han vände sig mot mig igen och hans bröstkorg höjdes ilsket efter varje andetag han tog. Han såg galen ut. Den blicken han hade när han var törstig. Jag släppte honom genast och staplade bakåt.
Ilskna morrningar hördes från honom, och han blängde på mig en svagare morrning lämnade min hals.
"Så du tänker bara acceptera det?" frågade han ursinnigt.
"Det är klart att jag inte gör!" svarade jag sårat.
"Vad tänker du göra åt saken? Du kan inte göra nått! Jag därimot..." fräste han och vände sig mot riktningen där jag alltid kom ifrån.
"Sluta Drake!" skrek jag.
Han tittade på mig - eller rakt bredvid mig- och skrattade sedan glädjelöst.
"Förlåt mig...Du vill säkert stå där framme vid altaret och säga ja till honom. Du kan säkert knappt vänta på att bli Mrs Brendan." sa han sarkastiskt.
Jag tittade förvånat på honom. Jag var chockat, förolämpad.
"HUR KAN DU SÄGA SÅ!?" utbrast jag. Han tittade åt sidan och fnös."SVARA!"
Jag var för arg och upprörd för att kunna andas normalt, trots att jag inte behövde andas. Jag blängde ilsket på honom och blottade tillochmed tänderna. Han verkade ha lugnat ner sig, och tittade nästan generat på mig.
"Förlåt..." muttrade han."Jag överreagerade nog en aning..."
"En aning?" skrattade jag." En aning!?"
Han tittade ner i golvet och jag slog hårt i ett träd som hade stått i vägen för min ilska. Trädet lossnade från roten och slungades flera meter frammåt.
"Ta det lugnt..." varnade Drake och jag tog ett djupt andetag.
Jag blängde en sista gång på honom innan jag lät regnet skölja över mitt ansikte. Skölja bort ilskan. Det hade börjat avta och solen skymtade bakom de gråa molnen.
"Älskling...förlåt." sa han och tog ett par steg närmare mig nu när min ilska hade börjat avta.
Jag suckade och log sedan ett ansträngt leende.
"Jag är bara så glad över att du förlåtit mig, om det nu är det du har."
Han höjde ena ögonbrynet åt mig.
"Jag kan inte vara arg på dig." sa han och tog min hand och kysste den lätt. Beröringen av hans läppar fick mig att rysa av välbehag.
"Jag tänker inte gifta mig...inte med honom." sa jag bestämt.
Drake sa inget utan fortsatte smekta min hand med tummen.
"Det är bara dig som jag vill spendera mitt liv med."
Han log ett snett leende som smittade av sig på mig.
"Kan vi inte rymma?" frågade jag.
Han blev genast allvarlig igen. Hans blick fick mig att uppfatta det som om han inte ville, och jag tittade sårat ner i marken.
"Det är inte det att jag inte vill Bailey." han lyfte upp min haka och tittade mellan mina ögon.
"Vad hindrar dig?" suckade jag.
"Inget. Vi ska ge oss av. Det lovar jag dig. Vi ska rymma till en vacker plats, där vi kan leva normalt. Utan att behöva gömma oss. Snart, när allt är över."
Det sista fick mig att haja till. vadå "när allt är över"? Vad menade han med det?
"Ursäkta?" frågade jag artigt.
Han la huvudet på sne och tittade frågande på mig.
"När allt är över?"
"Inget speciellt..." sa han och tittade bort.
"Och varför kan du inte titta mig i ögonen?"
Han svarade inte, och jag såg hur hans kindben spände sig.
"Är jag så odräglig att du inte ens kan möta min blick?" andades jag.
"Det är inte det..." viskade han lågt."Jag måste tillbaka nu."
Han kysste mig hårt och desperat och jag besvarade oroligt kyssen.
Han var borta.
"Jag älskar dig." suckade jag ut i tomma intet.
Framför mig fanns bara luft. Jag snyftade till och bet mig i läppen för att kämpa tillbaka tårarna. Jag vann, och jag började sakta gå hem. Mot min vilja.
Det som fann att möta mig då jag kom innanför dörrarna ville jag inte tänka på. Jag ville till Alecia. Berätta allting för henne, krypa in i hennes varma och kärleksfulla famn och bara låta mig bli tröstad av hennes ord som passade perfekt vid alla rätta tillfällen. Det skulle bli svårt utan henne. Om det nu blev så som Drake sa, att vi skulle ge oss av...när allt är över. Då skulle jag inte få träffa henne mer. Hon skulle bli kvar här. Med Emery, med Leann, April, Anona och alla de andra som blir fast under Emerys befäl.
Jag hatade det, men jag kände tvekan. Som om han inte skulle hålla sina ord.
Att vi skulle bli fast här, och inte komma nånstans. Jag började tveka på om han fortfarande älskade mig. Det kanske var därför han inte ville se mig i ögonen? För att slippa smärtan att göra nått han inte vill? Jag ruskade på huvudet, jag fick inte tänka så! Men en känsla -djupt innom mig- berättade att Drakes löfte, aldrig skulle hållas.
I often close my eyes
And I can see you smile
You reach out for my hand
And I'm woken from my dream
Although your heart is mine
Its hollow inside
I never had your love
And I never will
And every night
I lie awake
Thinking maybe you love me
Like I've always loved you
But how can you love me
Like I loved you when
You can't even look me straight in my eyes
I've never felt this way
To be so in love
To have someone there
Yet feel so alone
Aren't you supposed to be
The one to wipe my tears
The on to say that you would never leave
The waters calm and still
My reflection is there
I see you holding me
But then you disappear
All that is left of you
Is a memory
On that only, exists in my dreams
And every night
I lie awake
Thinking maybe you love me
Like I've always loved you
But how can you love me
Like I loved you when
You can't even look me straight in my eyes
I don't know what hurts you
But I can feel it too
And it just hurts so much
To know that I can't do a thing
And deep down in my heart
Somehow I just know
That no matter what
I'll always love you
I often close my eyes
And I can see you smile
You reach out for my hand
And I'm woken from my dream
Although your heart is mine
Its hollow inside
I never had your love
And I never will
kommentera<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Chillaah - 28 dec 08 - 19:48 | madde: hahahahaha men gud x'd du är riktigt flummmmmmmmm din lilla sötunge:D ett tack räcker inte långt, och påminn mig att tacka dig som du förtjänar när vi ses <3 TACK <33333
swejk: nej då! blir lika glad varje gång :DDDD tack så mycket <333
JessicaKarlsson: ååååååh sluta ^^ du är för gullig, tank you veeeeery muuch :*<3
felicia: blir glad ovasett om det är en boklång kommentar eller bara en rad :) du skriver bättre än mig, bara att inse <3
the-rose: hihi , aaauw tack ^^<3
rosapapper: höhö taaaaaaack :DDDD<3
justmyfault: möhöhöhö, men det kommer ju mer :D tack så mycket på dig :*<3
lumman: dank very mycket :D<3 | | lumman - 28 dec 08 - 18:33 | | ASBRA ;D som vanligt =)) mejla nästa?? | | Justmyfault - 28 dec 08 - 17:12 | Snälla-söta-rara. LÅT dom få varandra!
FInns inget att klaga på förutom att det tog slut....
annars var allt helt perfekt! | Rosapapper - 28 dec 08 - 16:52- Betyg:  | | Skiiitbra som vanligt:D | | the-rose - 28 dec 08 - 15:51- Betyg: | | Ohh jättebra skrivet älskar den här novellen, (undra vem som inte gör det) =P | | TokioHotel4ever - 28 dec 08 - 15:10 | jag är sur för att jag inte är lika flumm som madde var när hon skrev sin kommentar, även fast vartenda ord är sant såklart, så det får bli något enkelt direkt från mitt hjärta:
"Du skriver helt fantastiskt och jag önskar jag kunde skriva likadant."
Tack för att du berikar min vardag med ditt skrivande och dig själv. <3 | | JessicaKarlsson - 28 dec 08 - 12:43- Betyg: | alllvarligt, du är fan bäst, man kan inte sluta läsa, man vill bara läsa mer mer mer mer mer! <3
och jaa, jag vet inte vad jag ska skriva mer än att du är bäst :O xD hahah!
aja, jag älskar novellen!!!
mejla <3 | | Swejk - 28 dec 08 - 02:10- Betyg: | | Ganska dålig på att komentera men, aja, skiitbra! Maila nästa? <333 | | Maadelen3 - 28 dec 08 - 00:39 | | uhm, det känns som om mina kommentarer alltid överträffar varandra i gällade längd *rodna* xd <3 | | Maadelen3 - 28 dec 08 - 00:38- Betyg: | syyyyynd att du mår dåligt! :(
men då kommer du genast må superbra imorgon efter att du läsit min superkommentar! :D
Alltså förstår du hur underbart mega super duper dunder bom bang pang pong piff puff otroligt jätte perfekt och mega mäktast bra bättre bäst och otroligt felfritt och magnificó och helt bäst detta är?! Om inte så ska jag tala om det för dig! :D Det är helt underbart mega super duper dunder bom bang pang pong piff puff otroligt jätte perfekt och mega mäktast bra bättre bäst och otroligt felfritt och magnificó och helt bäst =D hihihi, u get it? :D
seriöst, jag vet folk som skulle döda för att få skriva som dig, evvs! ;o (och jag är en av dem, yes :D)
"Oh Herre min Evelina Gud Löfgren, Gör så att världen får le idag igen, lägg ut en ny del på dikta och all världens problem blåses bort fort så fort. Skriv en rad och gör oss förtrollade, giv oss av din Heliga skrift. Giv oss av vår dagliga läsning, och giv oss ett tecken att vi fortfarande kan kommentera. Amen" -
Denna bön läses dagligen i många kyrkor och församlingar runt om i världen, och har blivit en stor bön för alla de som är troende och har förmågan att kunna läsa. - Svenska Dagbladet.
' Japp, det är sant, evve! ;D du kommer bli (är) stor, allt som behövs finns i ditt huvud. Skrivandet kommer hjälpa dig på vägen mot storhet. Jaså det, ja, tycker du det så, då är det bäst att du blir; FÖRFATTAREEEEEEEEEEE! :D *alla applåderar glatt och vildt och våldsamt* hihi! =D
alltså jag är alldeles för flummad känner jag :D
vetdu? =) Jag har inga julgardiner i mitt rum :( fast jag ska snart få göra ommmmmm :D hihihii! :D
men iaf, du borde väl ändå snart förstå hur ultrabra du skriver ? =D
det gör du säkert redan,
men jag har inget å göra,
så jag kommenterar lite till :D
Den där låten är sjukt bra förresten :D hihi! :D
mein gott, hur skulle du egentligen klara dig utan alla mina superduper fel och flummiga kommentarer som jag vet att du djupt där innerst inne älskar? =D och utan jag som talar om hur otrolgit bra du är? ;| jag vet inte evelina, men jag tror inte du hade haft lika bra kommenterare eller något om jag inte funnits! ;D *självfötroendet sväller över*
men nu ska jag göra dig besviken och sluta kommentera! :(
eller nej :D
du får en liiiiiiten kommentar till! :D
"Miss Evelina Löfgren gifte sig idag med en man vid namn Edward Cullen, och de är väldigt förälskade. Hans andra fru, Isabella, är helt okej med att Edward har ett förhållande med Evelina med, eftersom Isabella tycker att Evelina skriver helt fenomenalt."
Madde suckar nöjt, slår ihop tidningen och reser sig upp för att ta och ge sig iväg till jobbet hon verkligen inte passar i.
-
Meheheh! :D alltså jag gillar att kommentera dina verk, för jag vet att du blir mer eller mindre glad vad jag än kommenterar :D (ja du blev glad då jag kallade dig äckel, hah :*)
men alltså, nu ska du få slippa..
neeej :D
"När jag steg ut från hotellet så blev jag övervälmnigad av alla skrik, händer och minst av allt folket, de som har stöttat mig genom allt mitt skrivande. Ett speciellt tack till Madelene och Felicia, mina underbara systrar för att de kom och stöttade mig en dag som denna, säger Evelina Löfgren i ett uttalande med Kuriren." -
Felicia ler stort mot Madde som besvarar leendet, och tillsammans går de för att överraska deras mormödrar med varsin bok som Evelina har skrivit.
eheheh
okej,
nu känner jag att jag är FÖR överdrivet flummig! :D
så jag ska tyvärr sluta :(
men skriv mermermer, och mykkket bääästigast, och ja, ha det bäst å ha inge illamående :D hihihi, pusssssssss :D <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3 <3<3<3<3<3<3<3<3<33 |
|
|
|
