värklighet |
Jag börjar fundera på om det du säger verkligen är sant.
Om det du säger verkligen menar nått.
Eller om det bara är nått du säger.
Jag börja fundera på om det jag gör är fel.
Gör jag ens rätt över huvud taget.
Jag börjar fundera på sakerna du ger mej.
Betyder det nått speciell.
Eller om du ger dem som förlåt.
Eller kanske i skuldkänslor för nått du gör eller har gjort.
Jag börjar fundera på om du inte gillar mig på samma sätt som förr.
Så omtänksamt och älskande som förr.
Som om du bara väntar tills en bättre tjej kommer.
Någon som inte är lika barnslig som jag.
Någon som är äldre och mer mogen.
Någon som inte spelar tv-spel, någon som inte spelar krigsspel på datorn.
Utan någon som alltid har fint på rummet, någon som har mode kläder och sminkar sig.
När jag tittar på mig i spegeln ser jag alla små detaljer, finnar, hur tjock man är, hur otroligt fult smal man är på nått speciellt ställe.
När jag väl tänker på mig och ser mig förstår jag varför.
Varför du skulle vilja sluta.
Sluta att älska mig.
Visst jag har någon bra sida men mest dåliga sidor.
Sådana man inte vill ha.
Jag förstår varför men jag skulle endå bli lessen.
Lessen av att veta när jag somnar att du inte kommer att finnas där när jag vaknar.
Du kommer inte att finnas där och hålla om mig när jag gråter.
Allting kommer att kännas annorlunda.
Inget kommer att bli sig likt.
Jag kommer att sakna lukten från dig, din röst, att du alltid ville vara hos mig.
Jag kommer att bli ensam .
Enbart tårar kommer att finnas kvar.
Innan allt blir svart.
Runt omkring mig är det rött.
I min hand är kniven.
Bredvid mig står du.
Du står där och kollar.
Kollar på mig som om jag gjort rätt.
Du hör att någon kommer .
Du pressar den vita rosen mot mig och viskar.
Du gjorde det rätta.
Du springer där ifrån.
|
|
|
|
