Adrian och jag (kap 20) |
Kapitel 20
Hjärtslagen som slår är det enda jag hör, att bara andas börjar bli svårt och det hopp som nu blir så starkt att det omöjligt kan vara sant att det är han. Min blick spärrar sig fast på mannen på cykeln hundra meter framför oss, vågar inte blinka i fall han försvinner. Hela kroppen blir med ens varm, väntan på att få se mannens ansikte är evighets lång. Tobias trycker på gasen och vi närmar oss upp i hundra kilometer i timmen på sjuttio vägen. Tvillingarnas prat i baksätet är som en dimma, allt jag hör är mina egna andetag och hjärtslag, allt jag ser är mannen på cykeln och kan inte hjälpa att tro på det omöjliga.
”Stanna…”
Det skulle bli som ett rop, men blev bara som en ynklig viskning som Tobias tydligen inte hörde. Vi närmare oss, snart åker vi förbi och det tänker jag inte tillåta.
”STANNA!!”
Skrek jag denna gång som fick tvillingarna att nästan hoppa ur skinnet, men det fick också Tobias att reflexmässigt sätta båda fötterna på bromsen och med skrikande däck glider gummidäcken fram över vägen och lämnar hemska märken i asfalten och ljud omkring sig. Mannen på cykeln blev tydligen vettskrämd och vände på huvudet i samma sekund som vi kom kanandes emot honom.
Två blåa intensiva ögon stirrar på den glidandes bilen.
Tobias vrider på ratten allt vad han kan för att inte slå i honom och skräcklagen med andan i halsen ser jag hur cyklisten till slut tappar balansen och hamnar i diket med den gamla cykeln och hamnar huvudstupa framför den och landar hårt i det långa gräset som växer i diket. Cykeln ligger vid fötterna på honom och han på magen med utsträckta armar.
När bilen slutligen står orörlig på sidan av den lilla vägen, vrider jag på huvudet och ser på tvillingarna som sitter tätt ihop med armarna om varandra och skriker som små tjejer, lyfter på ena ögonbrynet av synen från det och tittar sedan på Tobias och tvillingarna slutade skrika, nu skakar dem bara.
”Lev... Lever… Vi?”
Kraxar Justin skräckslagen samtidigt som han håller hårt om Dennis som ser ut att vara i chocktillstånd. Jag svarar inte, bara tittar på Tobias som håller om ratten så att knogarna vittnar.
”Tobias?”
Försöker jag försiktigt, för han ser ut att explodera vilken sekund som helst. Mer av allt vill jag bara slita upp dörren och springa fram till den orörliga mannen i diket, men låter bli. Något säger mig att jag måste stanna kvar i bilen, för Tobias ser inte så glad ut precis.
”VAD, TÄNKTE DU PÅ, OM JAG FÅR FRÅGA?”
Tobias tittar på mig med sammanbitande tänder och mer eller mindre skjuter blixtrar ut ur ögonen.
”Förlåt?”
Svarar jag ynkligt och ler lite, men det verkar inte hjälpa. Han ser lika arg ut.
”SVARA MIG!!”
Fortsätter han med hopbitna käkar och håller fortfarande lika hårt om ratten. Rädd för att han inte ska få tillbaka blodet i händerna förklarar jag så gott det går, och efter ett tag släpps greppet och händerna får färg igen, lättat andas jag ut. Med handen på dörrhandtaget väntar jag på att få gå ut.
”Snälla, förlåt mig, men jag tror det är… han… kan jag gå?”
Justin och Dennis som inte fattar ett ord vad vi säger försöker tyda våra ansiktsuttryck samtidigt som de velar med blicken mot cyklisten, där de sitter än och helt chockerande håller om varandra som om der gällde livet. Jag där emot väntade på Tobias som nu mjuknar upp, ler svagt och nickar.
”Gå, du fick ju bilen stannad så, inte ska väl prinsen ligga där och vänta?”
Tobias flinar lite, och jag pussar honom snabbt på kinden.
”Jag älskar dig.”
Viskar jag i hans öra.
”Och jag dig.”
Han ler och jag besvarar det innan jag snabbt sliter upp dörren och hjärtat slår så hårt nu att det gör ont. Mina fötter rör sig som jag gick på luft, jag ökar stegen och börjar till slut springa med andan i halsen, ögonen svider och önskar så innerligt att det är han och ingen annan. Mina händer skakar, ja hela jag skakar när jag till sist står vid diket och ser den finaste varelse sakta resa sig upp. Tårarna strömmar ner från kinderna av lycka och hopp, snälla var du, sälla säg att det är du. Mannens händer i backen hjälper honom upp på knä och han har smuts på kinderna och gräsfläckar på kläderna och även små sår på händerna. Hjärtat hoppar över ett slag då jag möter hans mjuka blåa ögon som har jag saknat så innerligt.
”Adrian...”
Det blir bara som en viskning, tårarna droppar ner på marken och hans ögon fylls de med.
”Du anar inte vad jag letat efter dig! Maria jag älskar dig jävla mycket, snälla jag ber dig att förlåta mig, jag kan inte leva utan dig! Jag älskar dig, fattar du det? Jag älskar dig och utan dig är jag trasig.”
Adrian, min vackra Adrian sitter på knä framför mig, smutsig i ett dike och gråter ikapp med mig. Jag får inte fram ett ljud, och jag som hade så mycket att säga förut! Nu har jag inget. Istället rusar jag ner i diket och slänger armarna om honom och håller om honom det hårdaste jag kan, för aldrig vill jag förlora honom igen, aldrig!
”Det är klart jag förlåter dig, om du förlåter mig för att jag lämnade dig!”
”Alltid.”
Mitt hjärta som varit halvt sen jag åkte, är nu helt igen och den tomma känslan är fylld nu av Adrians doft. Bara att han håller om mig och säger allt det där får mig att känna mig som en idiot, en idiot som inte stannade och lyssnade. Mina fingrar smeker hans svarta spretiga hår, hans händer rör sig sakta upp och ner längs min rygg innanför tröjan och när våra läppar mötts efter en sådan lång tid är det som en explosion. Vi kipar efter luft när våra läppar lämnar varandra och hjärtat slår volter när de mötts igen. Även om ingen av oss vill, dras våra brännande läppar ifrån varandra och ser in i den enas ögon. Våra nästippar nuddar varandra, och jag vet inte hur länge vi bara sitter där i diket och tittar på varandra. Ingen av oss bryr sig om bilarna och människorna som flockas vid Tobias och tvillingarna, eller de tjutande sirenerna från både polisbil och ambulans. Vi ser bara den ena, och suger in varje sekund av detta ögonblick.
”Om du inte redan visste, jag älskar dig.”
Jag uttalar orden med värme och det våta på mina kinder har börjat torka, men jag vet att nya snart kommer komma fram. Hans kinder är klibbiga dem med och hans ögon glittrar som stjärnor igen på min himmel som har haft så få under en kort period. Adrian smeker ömt min kind.
”Och jag kommer alltid att älska dig, min underbara Maria, nu när jag äntligen får se dig igen.”
Epilog
”Åh, kan ni inte ta in på ett rum!”
Justin blinkar skämtsamt åt oss och alla faller in i skratt. Adrian kysser mig ömt igen på halsen för att visa att han inte tänker lyssna och båda tvillingarna himlar med ögonen exakt samtidigt.
”Eller varför inte flygtoaletten så att man inte ska behöva se er hångla sönder varandra de närmaste två timmarna.”
Dennis suckade ironiskt, och Justin bara skrattade åt oss alla tre. Jag tittar upp på Adrian, en aning skeptiskt då han ser allvarlig ute med sina intensiva blåa ögon och ler ett snett leende.
”Varför inte?”
”Va?!”
Vad snackar han om nu? Jag försöker se om det finns en gnutta skämtsamhet i hans ögon, men jag ser bara två allvarliga ögon som borrar in mig så att jag håller på att få hjärtklappning.
”Ja, Dennis förslag var väl en bra idé?”
”NEJ!”
Väser jag tillbaka tyst, tittar sedan snabbt åt båda hållen i planet, då vi sitter i mitten, och sedan på tvillingarna bakom oss och tillbaka till Adrian.
”Sen, när vi har landat.”
Viskar jag menade och blinkar med ena ögat och Adrian ler brett, lägger sedan sin vänstra arm runt mina axlar och kysser mig på lätt på näsan och jag vibrerar.
”Jag ser fram åt det.”
Viskar han hest tillbaka, jag bara ler drömmande för mig själv och tänker vad det som nu slutade så bra. Efter att ha pratat med polisen och ambulansmännen för bara någon timma sedan, som säkert någon av människorna ringde som flockades runt omkring oss, fortsatte den bästa brodern i hela världen med att köra oss till flygplatsen med en extra passagerare. Och efter att ha kramat sönder Tobias sa vi adjö, men lovade att hålla kontakten och han skulle hälsa på. Hur mamma tog detta vet jag inte än, men något inom mig säger att hon denna gång förstår. En hård klump i halsen säger att min pappa aldrig någonsin kommer att hämta sig, men jag hoppas och ber för honom, att han ska för alltid veta att jag älskar honom. Så nu sitter jag här igen, precis som det en gång började, bara att denna gång har jag de bästa vänner man kan med sig och med min prins hållandes om mig som jag aldrig kommer släppa taget om., inte en gång till i alla fall.
Kaptenens röst ekar i flyplanet och flygplanets däck slår i marken, jag är hemma.
____________________________________ ______________
Ja, som ni kanske förstod, detta var ABSOLUT SISTA DELEN, jag skriver inget mer på denna. Och "novellen" "Jag älskar min bror" och "Adrian och Jag" har jag älskat att skriva på, men den behöver ett slut någon gång, och ett bra sådant. Så jag hoppas att ni gillade den, tack så otroligt mycket för alla era underbara kommentarer som fått mig att fortästta skriva, ni är bäst. Och ni som har hängt med från första början, otroligt att ni orkade läsa från början till slut! <3
Så nu hoppas jag ni tyckte om slutet, ett lycklig ett ;)
Många och stora kramar från "Airya"
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | abeer - 26 mar 09 - 11:28- Betyg:  | | Jag älskar den här novellen :) | | ciitronvatten__ - 28 dec 08 - 00:30 | | nej :( inte slut nu ! men heeeelt jävla underbar kan jag lova dig ! | | Justmyfault - 27 dec 08 - 22:42- Betyg: | jättebra! :)
helt perfekt asså!
BÄSTAST ... :D | | tjoh - 27 dec 08 - 21:38 | AAAAAAAAAAAAAH så bra :D:D:D
det var ett bra slut !
även om jag såkalrt inte ville att den skulle sluta.....men det var bra :) aaaaw :) <333333333 |
|
|
|
