With an ending of love, del 5 |
okej, ovanligt kort del för att vara mig, och jag skriver kort xd men måste lägga mig nu, ska upp tidigt imon, men när jag kommer hem och loggar in så vill jag ha massvis med underbara kommentarer, så kommentera på nuva! :D <3
Dagarna verkade förvandlas till ett oändligt, obrytbart mönster av olika rutiner. Vakna, le, äta, le, äta, le, äta, le, sova. Även skolan hade fått sina rutiner, men de var trots allt inte lika fullständiga och enformiga. Det var svårt att erkänna det ens för mig själv, men skolan var faktiskt riktigt kul.
"Har du med dig läppstiftet?" frågade Felice, en av skolans vackraste och populäraste tjejer. Jag nickade och log. Hur skulle jag kunna glömma något sådant? Detta var en av de roligaste sakerna som skulle hända under hela terminen, hade de lovat mig.
Nu stod vi en grupp på fyra tjejer och nio killar och smetade på oss läppstift i alla möjliga färger på läpparna, redo att ge oss iväg och kyssa så många kinder som möjligt.
Eleverna på skolan verkade vara aningen skrämda över leken, de stod och gömde sig på de få ställen som fanns i korridorerna. Jag kunde se hur Felice, Alex och en kille som jag var ganska säker på hette Josh gick till attack på den närmsta gruppen av elever.
En timma senare så kunde man se hur folk gick till sina lektioner med kinderna fyllda med färgglada märken efter våra kyssgalna läppar. Lärarna suckade och skakade på huvudet då deras elever kom strosandes in i klassrummen, och extra blickar fick vi som inte hade några alls. Men allt vi gjorde var att le glatt för att sedan sätta oss på våra platser, ignorera lärarens genomgångar och planera vad vi skulle göra härnäst.
"Kan vi inte låsa in rektorn?" föreslog Josh, eller vad det nu var han hette. Felice nickade eftertänksamt, och verkade sedan bestämma sig efter blickarna hon fått av en av de två andra tjejerna. Så nu var det bestämt.
Mrs Kealy harklade sig ljudligt och gruppen bröts direkt upp. Vi visste att det inte var någon idé att bråka med henne, vi behövde ingen expressbiljett till rektorn, ännu.
Lektionen fortsatte, och det var först nu jag insåg hur otroligt ointressant engelsk litteratur kunde vara. Jag lät blicken fara över klassen och förvånades hur nedlåtna och uttråkade men samtidigt förväntansfulla och lyckliga alla verkade vara idag. Det var något speciellt, det förstod jag direkt, jag visste bara inte vad. Inte ännu, i alla fall, men jag skulle allt ta reda på det.
Någonting träffade min hand och jag kollade förvånat dit. En liten lapp låg brevid den, och nyfikenheten inom mig började bara växa, fastän jag trodde mig veta vad lappen innehöll för något. Jag log smått när det visade sig att jag hade rätt, samtidigt som jag suckade inombords.
Möte utanför rektorns kontor, imorgon klockan åtta.
"Vad är det för speciellt med idag?" frågade jag Alex där vi stod i lunchkön. Det lilla gänget som jag numera verkade tillhöra vände sig förvånat om mot mig, tydligt chockade över vad jag just hade sagt.
"Vet du inte?" frågade en av tjejerna som jag inte visste namnet av. Jag skakade på huvudet, och hon kollade på mig med munnen halvt öppen i en oförstående min.
"Emily, hon har bara bott här i några veckor nu, hon skulle omöjligt kunna veta", sa Alex med pedagogisk röst. Jag kände hur en rynka växte i min panna och även hur nyfikenheten växte större och större inom mig.
"Vad?"
"Har du inte berättat?" Felices röst var anklagande, och jag höjde genast ena ögonbrynet. Vad var det som jag tydligen borde veta, men absolut inte visste? Jag andades långsamt och djupt, allt för att inte skrika på dem i otåligheten av att få veta det.
"Jag har inte haft tillfälle", muttrade Alex till svar. Jag suckade högt och stampade med foten i golvet, ingen respons. De verkade inte ens se mig, och jag kände hur jag långsamt blev mer och mer irriterad.
"Hallå, har ni helt glömt bort mig?" fräste jag. Felice ryckte förvånat till, kollade för en sekund på mig för att sedan flytta blicken till Alex och kolla uppfodrande på honom. Jag förstod att det var han som hade fått uppdraget att få berätta det för mig, vad det än var.
"Det var en gång.." började han med ovanligt mörk röst, innan han brast ut i skratt. Även de andra skrattade och jag förstod genast att historian var mycket allvarlig, eftersom det var ett av de få tillfällen Alex verkligen gjorde till sig. För att slippa den allvarliga stämningen, hade han en gång sagt.
"Idag är en mycket speciell dag, Melanie", sa han med låg röst. "En dag som är fylld med sorg, panik, lättnad och vördnad, vördnad till de som vågar. Till de som vågar möta rädslan och smärtan, även om det är endast ett fåtal idioter som gör det frivilligt." En av killarna frustade till då han började skratta medans han drack, men fick snabbt ett hårt slag på överarmen av Felice, som tydligen inte tyckte att det var riktigt lika roligt, trots att även hon drog lite på smilbanden. De började långsamt gå till det vanliga bordet i mitten av matsalen, och jag gick långsamt bakom dem.
"Fortsätt", bad jag honom, och han nickade eftertänksamt, som om han försökte formulera meningarna inuti sitt huvud.
"En dag för länge, länge sedan, så var det i alla fall en man vid namn Eyurifrimh som kom hit till Marksteigh, som staden då hette. Eyurifrimh var en mäktig medicinman och tillhörde vargklanen, en av de klaner som reste runt i skogarna här omkring. Han var den som hade den mäktigaste magin folk någonsin hade sett, och ingen vågade sig på honom. Men en dag så råkade en jägare från Marksteigh komma in på vargklanen, och värst av allt, Eyurifrimhs territorium. Då utbröt det ett krig, jägarna och bönderna från byn och vargklanens ledare och magiker."
Trots att de andra hade hört historian förr så var de lika fascinerade som jag. Det måste vara hans sätt att berätta, tänkte jag.
"Striden var jämn, inte ens magi kunde stoppa byns inneboendes starka hjärtan och kämparvilja. När striden började tona ut så stod det endast två män kvar på fältet, Eyurifrimh och Koutein, jägaren som hade varit på fel ställe vid fel tidpunkt. De fortsatte att strida, de försökte så gott som allt för att vinna. Men ingen av dem klarade av att slå den andre. Tillslut så kom Eyurifrimh på något riktigt, riktigt listigt." Alex avslutade historien genom att klappa händerna en gång. Alla verkade vakna upp som ur trans och såg en gnutta förvånade ut, och inte minst jag, som aldrig hade hört historien förr. Jag var chockad, men nyfikenheten övervann det. Jag ville veta mer, jag hungrade efter mer.
"Inget mer?" frågade jag, och förvånades över hur ynklig och svag min röst var. Alex skakade på huvudet.
"Vi tar det imorgon", sa han, och de andra nickade instämmande. "Historien är alldeles för lång för att ta på en gång, plus att du kommer behöva tid att smälta det du ska få höra." Jag suckade. Varför kunde jag bara inte få veta?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | transparent - 28 dec 08 - 00:53 | | Va bra! :D härligt ;D;D | hanochhon - 27 dec 08 - 17:45- Betyg:  | AH:D JÄTTE BRAAAAAAA :D som vanligt :P
saknar Marääng <33 | | MsAnanas - 27 dec 08 - 13:28- Betyg: | | Wonderfullt! :D | | Chillaah - 27 dec 08 - 12:12 | madde ditt underbara lilla verk från gud.
din lilla ängel som blivit nersläppt till jorden för att du var för bra för himmeln.
jag saknar ord ;Z
och jag måste bara säga att jag känner mig lite dissad som inte får veta hur det gick till i historien då du fått veta allt i mina ;Z;Z;Z<3333
fast, eftersom att jag inte kan kommentera detta underbara bästiga änglaverk så är vi väl kvitt :]]
skrev mera, och det fort! annars kommer du hitta dig själv dygnsur från topp till tå i sommar *brettsmile*
puuuuuuuuusssspååååådiiiiiiigg <333333333333333:DDDDD |
|
|
|
