Djupfryst |
En stjärna lika frusen som jag såg ner på mig långt långt långt härifrån, fast ändå från så nära som från himlen precis över oss. Det var svart den här natten, och annat kunde man ju inte vänta sig i dessa tider, nu när snön låg så vass på marken, och inte en enda ängel fanns där för att resa sig upp och flyga den lilla ensamma stjärnan till mötes. Skaren hade jag trampat igenom upprepade gånger och varit nära att skrapa hälsenorna på det knivlika islager som, likt en rustning sluter sig kring sagoriddaren av kött och blod och känslor, skyddade det mjuka vita rena under den.
Det var ingen natt för oknutna tygskor egentligen, men jag kan ju inte rå för mig själv. Det är väl jag.
Det är egentligen en ganska underlig företeelse, det här med att jag var ute och gick över glittrande döda vinteråkrar och mellan svarta, svajande granar, när natten stod mörk och stor omkring Norden. Det är inte min mening att aldrig sova på natten, det är ju faktiskt vad jag skulle föredra, men jag antar att jag är en nattmänniska helt enkelt. Det är ingenting som man rår för.
För det är på natten då alla tankarna kommer. De finns inte bara i mitt huvud, jag lovar att de är en del av mörkret och atmosfären. Och jag lovar att under dagarna är jag ett geni! Jag lever, skrattar, skapar, läser, samtalar, dricker te, slappnar av och ingenting i världen skaver och gnager. Jag är ett lyckat geni, precis som alla andra. Jag har en hel del vänner, och jag tror att de tycker om mig. De tycker att jag är så vanlig och glad och genial.
Men nu gick jag ju här tillsammans med min lilla stjärna och det berodde på någonting. Ni förstår, på natten glider verkligheten ifrån mig på ett sådant förtvivlat vis. Någonting mörkt och otäckt smyger sig på och in i mitt rum, eller rent av in i mitt huvud: Tvivel.
Jag är inte alls något geni. Jag är en simpel tvivlare, och jag tvivlar på allt. Allt, allt allt allt. Finns det något som kan kallas verklighet? Det vet jag inte, för det tvivlar jag på, men ändå är det denna verklighet som jag så omedvetet brutalt smular sönder in i minsta beståndsdel och ynka partikel. Sedan ligger jag där i min ensamhetssäng tillsammans med miljontals fragment av någonting som en gång varit sanningen. Och jag biter mig i läppen och snurrar ett extra varv i de gröna lakanen.
Vad som sedan händer är att jag försöker få min verklighet hel igen. Då är det förstås omöjligt att få den likadan som förut, men det måste finnas sammanhang. Så jag bygger och knåpar ihop alla små, små bitar så som jag tror att de ska vara. Högt blir det, som ett torn, och det kanske skulle nå ända till stjärnorna om det inte hade varit så skevt. För jag är uppenbarligen inte så bra på att pussla, och så rasar allt istället. Och till stjärnorna når man ändå aldrig i tid innan allting har brunnit ut.
Jag förstår att du blir förvirrad av allt det här. Det är ju inte förutan att jag är förvirrad själv när jag ligger där och inte sover och när jag inte kan skilja på vad som är på riktigt och sådant som jag hittat på. Jag? Vem är jag? Geni? Pff. Medelmåttig? Pff. Lyckad? Pff. Jag är en ful jävla gråtande sablans människa som inte kan eller vill någonting här i livet; patetiken förkroppsligad. Jag är en dryg människa och mina vänner har det säkert bättre utan mig. Och du din jävel, jag tror inte alls på att du älskar mig, det är någonting du säger bara för att jag inte ska vara ledsen.
MEN UPPENBARLIGEN ÄR JAG LEDSEN ÄNDÅ,
och så tystnar gråten, för det slutar inte med den om du nu trodde det, nej oh nej, om det ändå hade varit bara lite självömkan, då hade jag kanske till och med varit nöjd, för självömkan är ju någonting som hör alla genier till, mer eller mindre.
Det rinner en liten bäck utanför mitt fönster. Ibland kan jag tycka att den brusar fint, men sådana här stunder fortsätter jag bara att inbilla mig saker. Plötsligt kan jag inte avgöra om det verkligen är bäcken som brusar. För det är någon där, va? Barn. Och de skrattar och springer omkring. Leker…
Då måste jag vara tyst och ta mig samman, för då inser jag i alla fall att jag inte längre befinner mig i verkligheten. För att det omöjligt finns några satans ungar där gör det hela ännu mer förtvivlat hopplöst, för jag hör dem ju på riktigt. Och jag lyssnar och lyssnar. Helt glömmer jag bort att det finns en flaggstång på gården med något jävla snöre som klickar i blåsten. Nu är det istället steg utanför mitt hus. Ånejånejånej, de kommer närmare, och snart in? Vad ska jag göra då?
Så föreställer jag mig en hel rad brutala händelseförlopp, där jag ligger under mitt täcke som är uppdraget till hakan, stel som en annan frusen fiskpinne. Om jag inte hade varit så oerhört rädd av mig så skulle det här kanske ha varit över för längesedan.
Vanlig och glad och genial? Jo, man tackar för det! Jag har ju något jävla fel i huvudet. Idiot. Nervvrak. Psykoffer.
Den här natten, ännu en av de flippade nätterna, reste jag mig ur sängen. Vad är det för meningen att försöka sova när man ändå är hysterisk? Jag beslöt mig för att ta tillbaks min verklighet. Den kommer inte av sig själv sådär, det kan man inte vänta sig. Så jag letade rätt på den.
Det verkligaste som finns är skogen tycker jag. Människor kan vara så ombytliga och falska. Dessutom finns det ingen i hela världen som jag vågar prata med. Det kan man ju inte om man är sjuk i huvudet.
Jag stannade framför det största trädet, precis där i kullen där åker blir skog och skog blir till åker. Gränsland. Dessutom kan man se ner till där åker blir sjö blir skog. Det där trädet är lite av ett favoritträd för mig. Det var det den här promenaden gick ut på. Jag ville besöka mina absoluta favoritplatser i omgivningen. Ett gammalt citat kom över mig. ”Jag hälsar dig gran, du min endaste like” mumlade jag och såg upp i kronan. Dan Andersson, tror jag. Jo, jag förstår honom och granarna bättre än andra människor. I alla fall så vill jag tro att de förstår mig.
Min endaste like surrade lite i vinden. Jag borde ha varit enormt rädd, men det var långt ifrån. Mörkt, ja, men det här var ju verkligheten. Inga fantasiljud och inga spökbarn. En älg travade över åkern, säkert skrämd av mig, men han skrämde åtminstone inte mig, sin väldiga krona till trots. Hans hårda klövar klöv skaren. Hans långa ben tog långa kliv. Jag tycker om älgar. De är fina. Graciösa fast klumpiga ändå. Och de stegen som bryter tystnaden är så oändligt rena och vackra i kontrast till min flaggstång och det där snöret som jag ska hugga av.
Jag fortsatte min vandring bortåt nästa favoritplats. Jag kunde inte skriva mitt namn i sanden som jag annars hade för tradition när jag passerade stranden, så jag skrev det i snön istället. De fem bokstäverna syntes inte så bra där i mörkret, men jag visste ju ändå att de fanns där. Det är något sorts självbekräftelse den där grejen tror jag. Att jag alltid måste…Jag tror inte att jag är säker på att jag finns annars. Men det känns fint när det står där.
Tillslut var jag framme vid min bästa plats. Eller jag vet inte om det är min bästa plats förresten. Jag har lite svårt att välja mellan den och kalkbrotten. Det är ändå ungefär samma sak egentligen, förutom att den här är mycket mindre och att man absolut inte får vistas där. Det är nog det som gör den till så bra egentligen. Det är också att testa verkligheten på något sätt. Jag tycker om att sitta och spela munspel vid gruvhålet, när björkarna böjer sig ned över, och försiktigt känner på vattnet med löven på sina långa grenar.
Nu fanns det dock inget vatten där. Bara snön syntes ovanpå isen. Och björkarnas löv var för denna säsong också gömda under den.
Men jag satte mig ändå där i slänten. Och jag kände hur det där rostiga nätstaketet som omringade mig gav mig verkligheten tillbaks. Jag tittade efter min stjärna. Den hade återgått till osynlighet.
Och det dagades.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | unlook - 26 dec 08 - 23:21- Betyg:  | Jätte fin :')
Talang barn <3 |
|
|
|
