Natt |
Han snurrade runt i sängen. Det var ännu en av de där sömnlösa nätterna då han trasslade in sig i sitt gröna täcke och när lakanen klibbade mot huden. Han såg på klockan, och klockan visade 04.53 med sina äckelgröna siffror. Ingenting hade han lyckats sova ännu. Det var precis som alltid och vanligt.
Ångest. Och han kände gråten i halsen.
Han orkade inte med det här längre.
Men orka måste man ju.
Så han orkade.
Men han insåg väl hopplösheten i projektet att försöka sova. Han satte sig därför på sängkanten. Han steg upp och famlade i mörkret efter en sablans lysknapp. Lamporna tändes och stack sitt brutalt sitt skarpa och illvilliga ljus likt gafflar (den taggiga delen) i hans mjuka ögonglober. Han skyndade sig att släcka igen, sedan klädde han på sig i mörker. Han tog på sig ett par gamla utslitna kängor och en redig vinterjacka. Så gick han ut, men han stannade på yttertrappan och tvekade. Borde han ta med sig en ficklampa? Han kom snart fram till slutsatsen att det vore onödigt, så han lät bli. Det är ändå mycket finare att känna naturen precis som den är, brukade han tänka. Det är lättare att få något slags grepp om verkligheten på det sättet.
Klart lyste stjärnorna ännu från himlapällen, och natten såg hans spår i den glittrande snön som bredde ut sig likt ett täcke för den frusna marken. Han hade väl egentligen inget direkt mål där han gick, rakt in i den mörka skogen. Som ett vidunderligt djur tornade den upp sig framför honom, och slutligen slukade den honom.
Snön knastrade under hans tunga fötter som snubblade över sten och rötter, men som ändå hela tiden fortsatte att röra sig framåt med en målmedvetenhet som han tidigare inte haft en aning om hade funnits i honom.
Själv tänkte han dock allra mest på just ingenting.
Han orkade helt enkelt inte.
Men man måste ju.
Så nog tänkte han på någonting ändå där han gick.
Så kom han fram till en glänta. Där stannade han. Han andades, och han tänkte på hur skönt det faktiskt är att bara andas. Den fuktiga vinternattens luft fyllde hans lungor med en frisk kyla. Han lyssnade på det stora ingentingets eviga vara. Han tänkte
Så här tyst blir det aldrig mer.
Han lyssnade. Lyssna.
Sedan lade han sig på rygg i snön. Han såg på stjärnorna, och de såg på honom. Han låg där i snön, mitt ute i skogen, och han tänkte på att han inte orkade.
Han orkade inte.
Så han låg kvar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3.5) | Toyon - 27 dec 08 - 15:01- Betyg:  | Der var en fin, och poetisk novell, som var precis lagom lång.
Tack för den! | unlook - 26 dec 08 - 16:44- Betyg:  | Den var helt OK men en sak jag reagerade på var dessa
rader:
Men orka måste man ju.
Så han orkade.
---
Han orkade inte.
Så han låg kvar.
---
Det blev mer som,
om en jag vet inte men på något sätt
tyckte jag inte det var den bästa jag läst precis.
Men sammanfattningen var bra!
Kramar :) | | lillhopp - 26 dec 08 - 15:34 | | Det enda negativa var att du bytte rad mitt i ett stycka (eller i fler än ett). Gripande historia. Du förmedlar den på ett bra sätt! :) |
|
|
|
