all that is left of you - 5 |
yippie :D kapitel fem nu kära diktaner :D pussar på er :*
kapitel 5
Novembers sista dagar flöt sakta förbi utan att jag hörde minsta lilla ljud från Drake. Det hade hunnit bli december när jag började bli riktigt otålig och rastlös. Brendan och Emery fortsatte med sina planer, och ingen misstänkte något alls. Alla älskade Brendan, till och med Alecia. Man kunde se hur hon kastade långa,djupa, blickar efter honom då han gick förbi, och jag avskydde det. Jag såg rakt igenom honom. Ibland försvann han helt, och kunde vara borta en vecka, endast Emery visste vart han befann sig. Även om jag hade hört halva deras samtal, hade jag inte kommit tillräckligt snabbt att jag hunnit uppfattade vad det gällde. Sedan kom han tillbaka. Gick direkt upp till Emery utan att hälsa på någon, och kom ner och spelade charmtroll, precis som vanligt. Han var faktist oehört snygg och jag förstod vad Alecia- och även många andra- såg hos honom men det finns mer än bara en yta. När han var i min närhet ville han alltid komma så nära som möjligt, och försökte alltid få min uppmärksamhet på något sätt. Emery verkade uppskatta det iallafall, och det fick mig att må illa.
Jag saknade Drake. Hans varma ögon, den trygga famnen man kunde krypa upp i så fort man kände sig rädd eller osäker, de muskulösa armarna som alltid var där och beskyddade en. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur konstigt han hade varit den senaste tiden som vi träffats. Det hade faktist gott nästan en månad sedan vi sågs sist, hade någonting hänt? Eller undvek han mig bara? Jag var rädd att ens tänka tanken på det andra alternativet, och blev mer och mer förtvivlad för varje dag som gick.
Vädret blev sämre och sämre och det blev svårare för oss att jaga. Vi alla blev surare och mer aggressiva nu när vi gick omkring hungriga för att maten skulle räcka om det blev ännu mera storm ute. Men vi gjorde vad vi kunde, och Leann- min unga moster-, började att julpynta överallt i det stora huset, vilket ledde till att de flesta drog sig undan. Jag hjälpte gladligen till för att hålla mig sysselsatt.
Vintern var den tiden på året som jag helst hade sluppit. Jag hatade allt som hade med det att göra, och när julen närmade sig brukade jag bli allt mer deprimerad. Men jag visade inte för någon, och just nu var jag beroende att ha något att göra under tiden jag väntade på en signal från Drake.
"Gumman, kan du sätta upp stjärnan så är du snäll? Så fortsätter jag med glittret." frågade Leah, och räckte mig en stor silver stjärna med vackra tecken inristade i utkanten. Jag tog emot den utan ett ord och tog ett skutt uppåt. Jag höll mig svävande där ett tag medans jag satte stjärnan på plats, och sedan gled jag lugnt ner.
Jag granskade det stora trädet som hade lyckats pressas in i vår - om man jämför med granen- lilla dörr.
Leann ställde sig bredvid mig och torkade några svettdroppar i pannan med baksidan av handen och tog sedan ett tag om min midja.
"Vi har gjort ett bra jobb, är den inte vacker?" sa hon och log brett.
Jo, granen var vacker. Det vackraste jag sett på länge faktist. Dess grenar sträckte sig ut någon meter, och det glittrade i guld och röda julkulor. I toppen spred silverstjärnan ett ljus som var så otroligt blänande och vackert att man fick kisa för att kunna kolla.
"Den stjärnan har varit i vår släkt i åratal." berättade hon då hon såg att jag granskade den. Tillslut suckade hon.
"Tänk vad åren har gått... varje gång jag ser på den stjärnan tänker jag på alla som vi förlorat genom tiderna."
Jag förstod vad hon menade. Hon var den enda som levde av sina systrar, min mamma hade bränts av några bönder för ungefär femtio år sedan. Lenn säger alltid att hennes kropp må vara aska, men hennes själ finns alltid med oss. Jag tror inte på det. Andra säger också att det inte stämmer, att sånna som vi förlorade våra själar för länge sen, när vi blivit förvandlade- som Emery menar att vi blev.
En jultradition i vår familj, var att hedra alla som dött. Att prata väl om dom, och att fira till deras minne.
Alecia tycker att det är meningslöst. 'Varför bli påmind om någon som inte längre finns? Det gör ju bara smärtan ännu värre...' , brukar hon säga. Jag gillar att bli påmind om dom jag förlorat. För då vet jag att jag inte glömt bort dom. Som mina föräldrar - Ambrose och Leah-, jag och mina systrar har levt utan dom i tio år- mamma dog fyrtio år innan. Jag har aldrig känt mig så tom som jag gjorde då. Förutom nu. Det var som om all gläje hade försvunnit ur mig. Tillochmed Alecia märkte det, men hon lät mig vara.
"Du har verkat så ...borta, dom sista veckorna." sa Leanna och tittade med stora blå ögon på mig."Har det hänt något?"
Jag bet ihop tänderna hårt för att inte visa hur ont det gjorde."Nej. Granen blev jätte fin Leann, jag måste leta upp Alecia. Vi ses."
Hon log, och jag gick snabbt därifrån.
Jag behövde vara ensam ett tag, men ville ändå söka tröst hos Alecia.
Det kändes som en klump i magen, jag gick hela tiden och oroade mig för Drake. Var han i fara? Ville han inte veta av mig längre? Vad hade hänt?
Det fanns bara ett sätt att få reda på det. Visst, det var galet, och farligt och totalt oansvarigt, men om det var det ända sättet att få träffa Drake, skulle jag göra det. Även om det kostade mitt liv.
"Åhh...!"
Jag hade gått så djupt försjunken i mina tankar att jag inte märkte personen, vars famn jag hamnade i.
"Detta är andra gången du springer på mig, man börjar undra om det verkligen bara är ett sammanträffande." personen skrockade och jag kände genast igen rösten.
"Förlåt, jag var någon helt annanstans." ursäktade jag mig, och sträckte på mig.
"Ingen fara, det är bara trevligt att stöta på dig." Brendan log ett snett leende och det
glimtade till i hans bruna ögon. Jag rös i hela kroppen, som jag brukade göra när jag var i närheten av honom.
"Vart är du på väg?" frågade han.
Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet faktist inte, måste bort från Leann ett tag, allt julpynt gör mig galen." skrattade jag. Han flinade och nickade instämmande.
"Jo, jag håller med. Vill du sätta dig ute ett tag?" frågade han och gjorde en nick åt glas verandan. Jag tvekade och bet mig i läppen.
"Eller...du gillar inte kyla?" ändrade han sig snabbt och tittade sårat på mig.
Jag tvingade fram ett leende.
"Jo, jag älskar kylan. Visst."
Hans ansikte sprack upp i ett brett leende och han gjorde et gest med handen att jag skulle gå först.
Det var inte så jätte kallt ute. Snön föll lätt mot marken, och gräset var inte längre grönt utan vitt. Jag satte mig på en av dom stora stolarna och han satte sig bredvid mig, med blicken ut mot den stora trädgården.
"Det är ett mycket fint hus ni har." sa han.
Jag flinade.
"Tack, det är mycket gammalt. Emery lät bygga det då han flydde hit." berättade jag.
Han nickade förstående.
"Får jag fråga en sak?" sa jag.
"Visst."
Jag tänkte efter."Det är ganska personligt, och känsligt för vissa, så du behöver inte svara om du inte vill." sa jag snabbt.
Han log mjukt.
"Det är okej, fråga på."
Jag tog ett djupt andetag." Okej, Hur blev du en... hur blev du som oss?"
Han verkade inte vara beredd på just denna frågan, och jag försökte se om han tog illa upp. Det såg inte såg så ut, han tittade rakt på mig och sedan ut mot snön igen.
"Jag kommer inte ihåg allt. Jag tror jag var i slagsmål mot en kille utanför en bar. Vi hade blivit utkastade, och det var på baksidan av stället, så ingen var i närheten." berättade han och jag lyssnade spänt. "Plötsligt bet han mig, bara sådär, och jag kände en brännande smärta i halsen. Han försvann då fotsteg hördes och senare ljöd en kvinnas skrik i mina öron. Jag vaknade på ett sjukhus och kände mig precis som vanligt. När doktorn kom in svartnade det för mina ögon och hat fylldes i min kropp. Jag anföll honom. Det var blod överallt."
Han rös och jag fick en bekymrad rynka i pannan. Jag hade hört värre, men jag kände medlidande för honom.
"Jag fick panik och hoppade ut igenom fönstret. Jag blev skräckslagen eftersom jag hoppade från trettonde våningen, och överlevde fallet därifrån. Så jag sprang hem och bytte om, sen flydde jag. Jag träffade Albert och vi flydde tillsammans, jag var så glad att inte vara ensam. Vi mötte Emery i skogen, och han tog oss hit och berättade alltihop." avslutade han.
"Hur länge hade du varit förvandlad innan du kom hit?" frågade jag försiktigt.
"Ungefär två veckor." sa han lågt.
Jag log snällt mot honom och tog hans hand för att visa att han inte behövde vara rädd. Han titade på min bleka hand som låg ovanpå hans, och log svagt.
"Det är en sak jag undrar." frågade han mig denna gången.
"Fråga på." sa jag och flinade.
"Om man föds vampyr... hur går det? Emery berättade för mig när jag kommit hit att jag var odödlig och inte kunde åldras, hur blir det för er?"
Jag blev paff. Jag hade inte tänkt på det innan.
"Man kan inte födas vampyr. Jag föddes som en vanlig människa. De flesta här har kommit hit och anslutit sig med oss efter dom blivit bitna. Men vi som är...från roten kan man väl säga, har också blivit bitna då vi uppnått rätt ålder."
"Men vilken ålder är 'rätt ålder' ?" undrade han igen.
"Det beror på från vampyr till vampyr. Jag är sjutton, det ansåg mina föräldrar vara en rätt ålder för mig för jag var färdigväxt och hade styrkan att kunna klara mig. Alecia är tjugo, och hon bestämde själv med far när hon ville bli biten, dom flesta här bestämmer själva, men vi har satt en gräns att man måste vara minst femton."
Jag märkte att han förstod hur jag menade, trots min usla förklaring.
"Kände du samma smärta som jag?"
Jag tänkte efter.
"Jag tror det."
"Och du var bara sjutton..." suckade han."Är det inte ganska otroligt?"
"Vadå?" frågade jag.
"Nejmen, när jag var människa trodde jag att sånna här grejer inte existerade, nu så kommer man hit... och det finns flera hundra av er." skrattade han nervöst.
"Vi var flera hundra." suckade jag.
"Kände inte dom andra ett stort behov i att bita dig?"
"Gjorde dom säkert, men dom visste att jag var en av dom redan från födseln så dom lät bli.
"Det var en sak till jag undrade..."
"Vadå?"
Han bet sig i läppen.
"Hur gammla var dina föräldrar?"
"Mamma var tjugo, och pappa tjugotre, det är en medelålder. Dom flesta här väljer att bli bitna runt tjugo." jag försökte hålla rösten så normal som möjligt och som tur är lyckades jag.
"När föddes du?"
"Jag fyller nittiotre nästa år i april." sa jag och skrattade ännu mer åt hans min.
"Du är nog den vackraste nittiotreåring jag har sett iallafall." skrockade han, och jag märkte hur mina kinder hettade till. Min uppfattning om Brendan hade helt förändrats, och jag skämdes nästan för hur fort jag hade dömt honom.
"Den yngsta nittiotreåring kan man väl också säga." fnissade jag.
"Ja det kan man lugnt säga." skrockade han.
Hans min gick från road till allvarlig på mindre än en sekund.
"Bailey, jag är så ledsen för din bror." sa han och vände på handen så att våra fingrar flätades samman.
Det högg till i bröstet.
"Jag är van vid att folk försvinner från mig. Tack för att du tog hem honom." sa jag tacksamt.
"Jag var ute på ett ärende från Emery, det var det minsta jag kunde göra. Om jag bara hunnit dit i tid ..."
"Du kunde inget göra. Klandra inte dig själv, som sagt, jag är van." sa jag och log uppmuntrande mot honom. Det kändes som jag hade sagt nästan samma sak till en annan person, och jag kom och tänka på Drake.
"Jag försvinner aldrig från dig, om du inte vill förståss." sa han och tittade rakt in i mina ögon. Jag öppnade munnen för att säga något, men han la ett kallt finger på mina läppar som ett tecken att jag skulle vara tyst. Han tog ett löst tag om min haka och förde sitt huvud närmare mitt. Jag tappade andan och fruktade det värsta. Han slöt ögonen och jag stelnade till då han kysste mig. Mina ögon därimot var vilt uppspärrade, och till min förfäran drog jag mig inte undan utan lät han kyssa mig. Jag slöt tillslut ögonen och slappnade av. Det jag la märke till direkt var att hans läppar inte alls var som Drakes, och jag mådde mer och mer illa...Herregud! Drake!
Jag drog mig snabbt undan och tittade förkräckt på Brendan.
"Förlåt, jag kunde inte bärga mig, " sa han lågt och såg ut att skämmas. "men du är så vacker." han smekte mig kind men jag slog bort hans hand.
"Rör mig inte!" skrek jag , reste mig argt upp och stormade iväg, lika snabb som blixten.
Hur kunde jag!? Hur kunde jag göra så här mot Drake!? Jag älskade ju honom! Hur fan kunde jag då gå och kyssa Brendan!?Brendan! Jag greps av panik, och grät hysteriskt då jag låste dörren till mitt rum och slängde mig på sängen.
"Åhhh herregud vad har jag gjort!?" grät jag i kudden. Vad hade jag gjort? Hur skulle jag någonsin kunna förklara detta för Drake!? Jag kunde inte ljuga för honom, och han skulle märka direkt om något var fel...om han inte redan visste om att jag precis kysst en annan. Tänk om han inte lämnat mig obevakad? Tänk om han vakat över mig sen den sista dagen vi sågs, och bevittnat hela scenen!? Jag skulle aldrig klara av att se honom i ögonen igen. Detta var ett tydligt bevis på att jag inte var värd Drake. En som förtjänar en kille som han skulle aldrig glömma bort honom! För det var precis det jag gjorde, jag glömde bort Drake! Det som inte fick hända, hade hänt, och jag hade aldrig mått så dåligt under dom åren jag levt. Var jag verkligen så desperat efter någon att jag tillochmed kunde ta Brendan!?
Lätta knackningar på dörren fick mig att titta upp.
"Gå iväg!" skrek jag och pressade ansiktet i kudden igen.
"Bailey? Bailay snälla öppna gumman..."
Det var till min lättnad inte Brendan, och jag öppnade fort dörren för Alecia, och återgick sedan till sängen.
"Vad har hänt vännen?" frågade hon, satte sig bredvid mig och började stryka mitt hår
När jag inte svarade upprepade hon frågan igen, och jag satte mig upp med kudden pressat mot bröstet.
"Jag...j-jag kysste Brendan." snyftade jag i en viskning och jag var osäker på om hon hade hört det.
"Du gjorde vadå sa du?"
"Jag kysste Brendan." upprepade jag tydligare. Alecia spärrade upp ögonen i förvåning.
"M-men...Drake då!?" frågade hon förvirrat.
"Jag vet!" bölade jag."Jag vet inte vad jag tänkte på, han bara kysste mig!"
Alecia verkade för chockad för att kunna prata. Hon la sina armar runt om mig och kramade mig länge och hårt.
"Det ordnar sig." viskade hon i mitt öra.
"N-nej det gör det inte..." snyftade jag. "Jag saknade honom så mycket att jag glömde vad vi hade tillsammans..."
"Han har inte hört av sig på nästan en månad Bailey, du kan inte klandra bara dig själv." tröstade hon.
"Han har iallafall inte varit otrogen." suckade jag.
"Titta på mig."
Hon tvingade mig att möta hennes blick, och hon torkade mina tårar med tummen.
"Han kommer förstå om han älskar dig så mycket som jag tror att han gör." sa hon lent och log. Leendet smittade av sig och jag log lyckligt tillbaka.
"Vad skulle jag gjort utan dig Ali?" andades jag ut.
"Tja, du hade inte klarat dig så bra som du gjort." sa hon och blinkade med högra ögat. Jag skrockade.
"Nej det hade jag inte." viskade jag.
"Så ryck upp dig, jag är säker på att du kommer få träffa Drake snart." sa hon uppmuntrande.
Jag tittade ut igenom fönstret, som var halvt täckt av snö.
"Jag hoppas det...jag hoppas verkligen det."
wiiiiiie vad jag är duktig :DDD två kapitel på en dag :D det är inte dåligt ;) kanske tillochmed blir ett tredje om jag hinner, och då blir det fanimej rekord :D
så, nu när ni överlevt fem a5 så är det dags för er att k o m m e n t e r a (a':*
~ ibbebibbe<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Chillaah - 26 dec 08 - 21:34 | | alla: ni är för gulliga ! påminn mig att baka en storstorstor tårta till er alla !:D<33 | JessicaKarlsson - 26 dec 08 - 01:32- Betyg:  | miiiiiiiiiiihwiiiiiiii :D
du skriver på ett sånt jävla bra sätt! :)))))))
nu ska jag läsa nästa del , längre kommentar blire antagligen där (a) | | Justmyfault - 26 dec 08 - 00:57- Betyg: | den är så brA!
sluta aldrig skriva! :) | | Swejk - 25 dec 08 - 23:40- Betyg: | | Kan fan inte bli bättre! Maila nästa? <33 | | ThisIsJustMe - 25 dec 08 - 23:33- Betyg: | Men gud!
Människa du är bäst!!! :D
Jag satt typ fastklistrad hela tiden,
och ignorerade dom som skrev till mig på msn XD
Men hon måste prata med Drake!
Och han måste förlåta henne ju!!!!
Höll på skriva dom är ju så söta tsm, men jag har ju dock
inte sett dom XD
Haha, fast efter ditt perfekta sätt att beskriva har jag
fått bilder på hur dom ungefär ser ut!
Men nu får du allt ta och skriva mer innan jag dör
av spänning!!!!! :D
Och mejla när nästa del kommer ut! (a) :D
Just ja, jag väntar fortfarande på att få lite av ditt överflöde
av talang!!!! :D <3 | | Melowa - 25 dec 08 - 23:05- Betyg: | | Wow otroligt bra!! |
|
|
|
