Frosten |
Det hände för många år sedan. Kanske det alltid har varit så här. Kanske vi aldrig existerat...
Jag kommer ihåg allt som om det var igår. Men det var inte igår.
Jag såg hur ljuset uppifrån brände min bleka hud. Jag såg allting men kunde inget göra. Kanske någon eller något kunde göra någonting men aldrig gjorde det. Tills det var försent...
Jag minns ett regn, ett ovanligt sådant. Det föll från himlen, stora saker som sten. Med en oehört kraftig styrka. Jag stod där och såg hur allting hände.
Sanden under mina fötter började flytta på sig, kastas runt. Ljudet var förskräckligt. Det gjorde ont i öronen. Tanken på att dö, var stor. Sedan blev det varmare, en enorm känsla. Man kunde inte andas. Luften tog slut. Ingenting kunde höras, ingenting kunde man se. Ingen luft att andas, och aldrig mera le.
Men känseln var kvar. Starkare än någonsing. Allt som är kvar börjar tappa sin värme. Mörkret är här och det enda som saknas är...kyla?
Allt blir kallt, snart blir det is. Kylan är värre än den kallaste frosten.
Kroppen blir bedövad, ingen känsel kvar. Ingen återvända.
Nu är det tyst. Jag känner aldrig någonting. Det enda jag kan göra är att tänka. På det som har hänt, och vad som kommer hända. Om det kommer hända någonting.
Det har alltid varit så här, så länge som jag minns. Det känns som att vara fasst i sin egen kropp. Om man har någon kvar.
Jag är inte längre en människa. Jag har inte längre en själ. Jag är ett med universum. Det stora intet. Jag har ingen känsel, jag kan inte se. Jag har ingen hörsel, jag kan inte le.. Jag har inget liv, jag vill bara dö. Det är dags för mig att säga adjö.
Efter så enorm lång tid, kan jag äntligen se vad som hände. Det var inte mitt fel. Det var guds fel. Han lät detta hända. Han lät mig straffas för att jag inte gjorde någonting.
Jag vet nu vad som hände, men vet du det?
Jag kan förklara, eller har jag redan gjort det?
Det kanske inte var gud, kanske det var någonting större än så. Någonting som ingen kunde framse.
När stenarna föll, på vårat hem som vi kallar jorden. Ingen kunde göra någonting. Lavastenar föll och sedan förvandlades jorden till is. Jorden förintades, och jag också.
God natt för inatt, dock ska den dagen komma då du får uppleva samma öde som jag.
|
|
|
|
