Valet |
Hon öppnar sina ögon, men ser fortfarande inget. Mörkret och rädslan är fortfarande kvar, kryper längs ryggen på henne. Hur länge har jag suttit här? När får jag komma ut? Hennes frågor tar aldrig slut. Plötsligt hör hon ett ljud, vad det var för något vet hon inte. Men det låter som om det talar till henne, men hon hör inte vad, för det låter som om det är en tjock vägg mellan ljudet och henne. Ljudet försvinner med en irriterad och besviken ton, och mörkret tar över igen. Önskan att få komma tillbaka är stor, men vägen dit är svår, hon vet inte om hon ska kämpa eller ge upp.
Nu kommer ljudet tillbaka igen, men det talar inte till henne den här gången.
– Vi får ingen kontakt med henne, men vi bearbetar det. Säger doktor Steven.
Sannas mamma smeker henne på huvudet, och tårarna rinner ner för henne kinder. De går ut ur rummet och lämnar Sanna själv.
Ljudet försvann och hon var ensam. Hon känner hur paniken tar över igen, hennes mun öppnas av sig själv, hon stretar emot med det går inte. Hennes kropp styr över henne, hennes hand letar efter nått vasst, som den brukar, men de finns inget. Hon hoppas de ska gå över, så hör hon hur hon börjar skrika, hon skriker i vad som känns en evighet, så känner hon ett nålstick i armen. Efter en kort stund domnar kroppen bort och hon somnar in i sin mörka värld.
-Hon kan inte vara min dotter! Skriker han till personalen.
”hon borde inte få leva, hon förstör mitt rykte” mumlar han för sig själv.
Han tänker endast på hur han ska rädda sitt rykte utan att hamna i fängelse eller förlora jobbet, han tänker inte alls på Sanna, hur hon eller hennes mamma känner. Dem var ute ur hans liv för länge sedan, men på något sätt fick någon veta att de var hans dotter som var inne på psyket. Inte bra för hans rykte, han hade ett val, bort med ryktena, som skulle ta år och han skulle förmodligen inte få jobba kvar på advokatbyrån. Eller så kunde han få bort Sanna ur hans liv för alltid. Han måste få henne att försvinna utan att någon skulle misstänka honom.
Han går tillbaka till Sannas mamma, hon pratar med doktor Steven.
– Hennes psykiska tillstånd är illa, vi är oroliga för om hon fortfarande är självmordsbenägen. Säger doktor Steven.
Han minns hur Sanna hamnade hos doktor Steven, hur hon såg ut. Hennes armar, hur de såg ut, och hur han skämdes över det. Allas blickar, hans förnedring. Hon måste bort! Han minns doktor Stevens ord, ”självmordsbenägen”. Han måste få upp henne på taket ikväll, få ut henne ur hans liv för alltid.
Hon vaknar upp, men mörkret är kvar, och rösterna i hennes huvud, de som alltid funnits där. Men rösterna är inte lika starka som förut, de får henne inte göra saker mot sig själv längre, bara de gånger hon får panik. Hon har en känsla att ljuset snart är tillbaka, de ger henne nya krafter, hon vill så gärna tillbaka till ljuset. Hon vill kämpa för att leva.
Hennes älskade mamma finns ju där ute, hon som alltid har stöttat Sanna, hon har insätt att hennes mamma bryr sig, alla hatar inte Sanna, hennes mamma älskar henne. Hennes kropp var helt slut, hon somnade om.
Hans planer var klara, han viste hur han skulle göra utan att bli upptäckt.
Dörrarna öppnades, alla var inne i sitt arbete och såg honom inte, ingen undrade vad han gjorde där så sent. Han gick raka vägen till hennes rum, hon låg och sov, han äcklades av hennes armar, de var fulla av ärr. Han lyfte upp sin dotter, hans enda barn som snart inte skulle få finnas mer. Han brydde sig inte. De gick till hissen, ingen såg dem. Hela vägen upp till taket gick hissen. Han öppnar dörren ut och känner en vindpust, nu ska allt ta slut tänker han. Han går fram till kanten och känner hur hon vaknar. Han har hört om hennes röster hon har i huvudet, han säger hoppa tyst till henne, sen ställer han henne på kanten. Han fortsätter säga hoppa om och om igen tyst, han vet att hon hör. Han backar och ställer sig i skuggan, men fortsätter säga till henne att hoppa.
Hon känner hur de är kallt, hur vinden blåser i henne, hon känner att någon är i närheten, denne någon säger åt henne att hoppa hon öppnar ögonen och förvänta sig att se mörker. Ögonen öppnas och hon se mörker, men inte samma mörker som hon brukar se, hon ser små lampor som lyser upp, och hör bilar som åker nedanför henne. Hon ser för första gången på flera år.
Hon står på en kant, hur kom hon hit? Hon hör hur rösten bakom henne säger hoppa, ska hon följa rösten eller ska hon gå ner för kanten, och in i värmen?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | unlook - 25 dec 08 - 16:25- Betyg:  | | Maila nästa? |
|
|
|
