all that is left of you - 4 |
okej, detta skulle egentligen varit min julpresent till er (a' men den blev lite försenad^^ faktist nästan femtio minuter försenad ^^ men aja var glada och blås rosa bubblor eller vad ni nu vill :D
hoppas ni hade en god jul!
kraamar evve
kapitel 4
"Bailey?"
Dörren öppnades försiktigt och Alecia kikade in. Jag rörde mig inte utan fortsatte att tomt stirra in i väggen. Hon satte sig bredvid mig och la ena armen över mina axlar.
"Vad tänker du på?" frågade hon lågt med mjuk röst.
Jag svarade inte, utan skakade på huvudet.
"Vill inte prata om det." muttrade jag.
"Jag förstår." suckade hon.
"Jag måste prata med Drake Ali," jag kollade oroligt på henne.
"Du...du tror väl inte att det var han?" sa hon chockat och skrockade nervöst, men tystnade då hon såg min blick.
"Han kanske gjorde det för att skydda mig.. han visste inte att Dimitriv var vår bror...herregud det är mitt fel!" tårarna började sakta tränga fram i mina isblå ögon och rann sedan sakta nerför mina kinder.
Alecia var starkare än mig i sånna här situationer, hon hade varit med om betydligt fler dödsfall i livet än jag, och hade förlorat många som stått nära. Hon fanns alltid där när något var svårt, och jag beundrade hennes mod.
"Du kommer inte kunna gå ut. Emery är misstänksam mot dig, han låter dig aldrig lämmna huset ensam..." berättade hon och jag suckade.
"Nått får vi komma på..." muttrade jag för mig själv. och snyftade till.
Det stora problemet nu var hur jag skulle komma ut utan att Emery såg det. Jag hade nog aldrig känt ett så stort behov att prata med Drake, som jag gjorde nu.
Jag kände en sorts ilska i mig själv som jag inte lyckades kontrollera. Jag var ju inte säker på att det var Drake som hade mördat Dimitriv, men vem annars skulle det ha varit!? Ingen annan var där förutom oss två...
"Jag är så glad att det inte var du..." viskade jag och Alecia kramade om mig hårt.
"Så lätt blir du inte av med mig." andades hon i mitt hår.
Jag fnittrade till och torkade mina våta kinder. Plötsligt kastade jag mig ur sängen och började hoppa upp och ner.
"Jag fick just den bästa idén!" pep jag och skrattade åt min absolut smarta idé.
Alecia suckade åt mitt betende och frågade ointresserat vad det var.
"Du följer med mig." det var inte menat som en fråga, utan som en sak som var uppenbar.
"Nej, skulle inte tro det." sa hon tvärt och reste sig upp för att gå ut.
"Vänta! Snälla jag ber dig!" bad jag och höll fast hennes armar. Hon suckade djupt.
"Bailey nej! Jag utsätter mig inte för det där..."
"Jag måste få veta om han mördade vår bror! Tror du kan jag låta det va bara sådär!?" utbrast jag i en viskning.
Hon såg ut att kämpa mellan de två valen som nyss dykt upp i hennes huvud, och tillslut nickade hon försiktigt.
"Imorn, tidigt. Vi säger att vi ska jaga, runt frukost tiden." muttrade hon innan hon gjorde sig fri och med arga steg lämnade rummet. Jag log nöjt för mig själv och la mig på sängen och sträckte på mig. Trots att det inte var ofta jag sov, nästan aldrig faktist, kunde jag känna känslan av trötthet sprida sig i ådrorna.
Jag visste att det bara var inbillning , eller ett minne från förr, men det gjorde ingenting. Jag gillade det.
Sakta kände jag hur ögonlocken blev tyngre och hur rummet tynade bort.
Det var alltid så stökigt när man kom in i Alecias rum. Hon hade fått det minsta och därför kunde man ibland inte komma fram till andra änden av rummet utan att låta bli att trampa på något klädesplagg. Jag kollade mot den enorma sängen, men blev inte chockad när jag såg att den var tom, och lakanen orörda. Istället tittade jag upp mot taket och fick se Alecia ligga på en av tak bjälkarna.
Jag hukade mig lågt och tog ett skutt uppåt så jag landade bredvid henne. Hon vaknade med ett ryck höjde armen i försvar, men när hon såg att det var jag suckade hon djupt.
"Du skrämde mig." sa hon och gäspade sedan.
"Kom nu," muttrade jag och drog ner henne på golvet. Vi båda landade på alla fyra och reste oss ståtligt upp. Alecia kastade en sista blick på hennes rum, suckade sedan och stängde dörren.
"Ska du verkligen ha på dig det där?" frågade jag då vi gick igenom korridoren på väg ner mot hallen. Alecia blängde på mig och satte sedan näsan i vädret samtidigt som hon ökade på stegen. Jag kvävde en fnissning och skyndade efter.
Klockan var bara runt sex, och de flesta sov eller befann sig i sina egna rum. Alecia hade frågat om lov om vi kunde jaga denna morgon, och Emery hade under många om och men sagt ja. Han hade först inte gillat idén om att jag skulle ut i skogen, men när Alecia berättade att hon skulle vara med och inte släppa mig under uppsikt hade han gett med sig.
Det var en kall morgon i mitten av november, och den kalla vinden stack som knivar i våra bleka ansikten. Såklart, upplevde vi inte det som smärta, utan kände istället en kittlande känsla, och njöt av den.
"Är det långt?" frågade Alecia och tittade sig nervöst omkring. Jag fick faktist ett lite dåligt samvete över att ha dragit hit henne. Jag visste inte hur hon skulle reagera då hon mötte Drake, och ännu värre... jag visste inte hur han skulle reagera då han såg henne.
"Snart framme." muttrade jag och satte ena foten på en trästam och tryckte ifrån så hårt jag kunde. Nästa träd flera meter bort gjorde jag samma sak och jag hörde hur Alecia upprepade mina rörelser. Springa på träden, har alltid varit en av mina favorit sätt att ta sig fram på, och eftersom jag var mycket snabbare än Alecia, låg jag en bra bit före henne.
Tillsist kom vi fram till den plats där jag och Drake träffats så många gånger på. Ängen låg lika tyst och stilla som alltid, och de ända levande som syntes till var ett rådjur som snabbt hoppade iväg då jag och Alecia närmade oss. Området var bara cirka en halv kilometer, sen började skogen som tillhörde Drakes familj. Ängen här imellan hade alltid varit förbjuden för vårt släkte att vistas på. Likadant för Drake.
"Är han alltid sen?" muttrade Alecia och tittade sig omkring.
Jag gav henne en arg blick och kollade sedan mot det stället där Drake brukade komma ut ifrån.
"Vad kommer han göra när han ser mig?"
Jag svarade inte direkt utan tänkte efter. Jag var faktist inte säker.
"Antingen kommer han rygga tillbaka och bli misstänksam, eller så ... går han till attack." det sista sa jag i en viskning.
Alecia gapade åt mig.
"Åhh tack så mycket Bailey nu känner jag mig jätte säker!" utbrast hon.
"Tyst." fräste jag åt henne."Säg inget, och om du ska tala så nämn inte hans föräldrar."
Hon fnös.
"Hans föräldrar är dom sista personerna jag skulle prata om med honom."
Som ur ingenstans stod han där. Bara några meter från oss, och med svart blick fäst på Alecia. Han stod som förstenad och det ända som rörde sig var vinden som piskade hans hår likt en piska.
Alecia stod även hon som en sten figur, det ryckte i hennes käkben och hon knöt nävarna hårt för att behålla lugnet.
"Ali, kan du hålla vakt...Jag måste prata med Drake ett tag."
Utan ett ända litet tecken på att hon hade förstått, eller utan att släppa Drake med blicken, vände hon sig om och försvann innan jag hunnit blinka.
Jag tog tag i Drakes arm men han drog åt sig den i en ryckning. Han var ännu blekare än han brukade, och hans ögon, som brukade vara så varmt bruna hade en nyans av svart kol.
"Varför tog du med henne." sa han kallt, utan att knappt öppna munnen och röra på läpparna.
"Det är oviktigt just nu..." avbröt jag, och det var antagligen helt fel att göra. Han kollade på mig för första gången under den dagen, och hans blick visade tydligt hat och tecken på att ha blivit sviken. Det gjorde ont att se honom sådär.
"Oviktigt?" upprepade han sårat."Vi sa att vi skulle hålla vårt förhållande hemligt Bailey kommer du inte ihåg det!?" sa han upprört.
Jag tittade ner i det våta gräset. Det var ingen idé att visa sig svag nu, jag var tvungen att stå på mig mot honom.
"Jo, men snälla lyssna..." försökte jag och tittade rakt på honom.
"Vet du hur mycket problem vi kommer få nu!? Vet du vad du har ställt till med!?" skrek han. Hans mjuka jag var som bortblåst och jag blev nästan rädd för den sidan jag fick se.
Jag rörde inte en min, fast det gjorde så ont i mitt hjärta.
"Hur många fler har du berättat det för? Fattar inte du att man inte kan lita på nån! Snart kommer detta vara framme hos Emery, vi är dödsdömda då!" Han vände sig om och började gå fram och tillbaka.
"Jag visste att detta inte var en bra idé! Det skulle varit bättre om vi aldrig träffats! Jag visste hela tiden att jag inte kunde lite på dig..."
Jag försökte hålla tårarna borta, men det var omöjligt med hans ord. Dom skar igenom bröstet på mig och torkade de tårar som flytt från de andra. Han kollade sorgset på mig.
"Bailey...Snälla förlåt...Förlåt mig Bailey jag menade inte...Jag blev så rädd." viskade han och gick fram och kramade om mig. Jag gled undan hans grepp och snyftade till, sammlade mig sedan och berättade det jag kommit dit för.
"Det jag kom hit för är att ..." jag tog ett djupt andetag."Dimitriv kom hem igår..." sa jag lågt.
Drake såg fortfarande chokad och ångerfull ut.
"Okej?" frågade han med en axelryckning.
"Han var död, Drake." viskade jag.
Drakes ansiktsuttryck då jag berättat det visade direkt att han inte gjort det. Det var förvirrning blandat med rädsla.
"V-vad menar du?"
"Jag vet inte riktigt..."
"Tror du att det var jag?" frågade han sårat.
"Nej, eller...jag var inte säker. Det kom ju någon igår, och det måste ha varit Dimitriv, och det sista jag såg var dig och du stod i anfallspossition." rabblade jag snabbt upp och han tystade mig.
"Ta det lugnt."
Han tog ett grepp om mina armar och dök ner i mina ögon med blicken. Det sa allt. Drake hade inte mordat Dimitriv, men vem hade då gjort det ...?
"Det var inte jag, jag stack innan någon hann se mig." förklarade han.
Det betydde så mycket att få höra dom orden från honom. Det var vad jag hade hoppats att få höra. Jag slöt ögonen och andades sakta ut.
"Jag älskar dig så hemskt mycket Bailey, det jag sa innan...det var bara för att jag blev rädd att jag aldrig skulle få se sig igen. Man vet aldrig, hon kanske hade förbjudit det." sa han lågt och även han hade tårar i ögonen.
"Alecia är hon som står mig närmast av någon annan i familjen, hon har alltid tagit hand om mig när svåra saker har hänt. Hon säger inget, lita på mig." sa jag och tittade in i hans glittrande ögon.
"Jag litar på dig." upprepade han.
"Bra." sa jag och log.
Jag tog ett tag om hans nacke och förde hans huvud närmare mitt så vi möttes i en kyss blandad av tårar som rann nerför våra kinder. Han var så försiktig, men i detta tillfället full av iver. Det skrämde mig, mest för att jag var rädd att mista honom.
Det här var det som jag bara trodde fanns i fantasin, det som jag alltid hade drömt om att få uppleva, men som hade blivit tillsagd att det aldrig skulle ske för sånna som vi inte kunde älska.
Sann kärlek.
Det hade varit bestämt i all evighet att döttrarna av de som en gång skapat vårat släkte, skulle gifta sig med stora, starka män som visade sig vara värdiga oss. Jag fruktade att Brendan skulle bli vald till en av dom som nån av oss blir bortgifta till. Mitt hjärta har alltid gjort, och kommer alltid att tillhöra Drake.
Vad som än händer.
Ingen kan ändra på det, vi har något som inte många får uppleva, vi är ett levande bevis på att allt som alla sa till mig ,om att sann kärlek inte existerar, är falska ord som hittats på för att vi ska vänja oss vid våra föräldrars hårda krav.
Kyssen blev allt vildare och ivrigare, men tillslut drog han sig bakåt och lade en hårslinga bakom örat på mig. Jag log brett och njöt av hans beröring.
Han var inte sig lik.
Hans vackra ansikte var smalare och blekare än vanligt, något spöklikt vilade över honom - visst det var vanligt för sånna som oss men jag blev nästan rädd när jag var hans närhet-. Han såg sliten och trött ut och verkade oroa sig hela tiden. Jag visste att jag inte skulle få ett svar om jag frågade. Han ville inte besvära mig med sina problem, men ibland önskade jag att han kunde dela med sig av sina tankar.
Hur skulle vårat förhållande hålla om han inte pratade ut om hur han kände? Det var väl det som var en av nycklarna i ett förhållande? Att alltid kunna prata med , och lita på, sin partner?
Han drog mig intill sig och kysste min hjässa, jag tryckte kinden mot hans muskulös och hårda bröstkorg och lät han andas in lukten av mitt hår. Han kändes spänd, och jag blev genast orolig. Jag ville inte visa min oro, så jag låtsades som ingenting. Hans andetag var korta och med långa mellanrum, och hans kropp kändes stel på något sätt. Det var bara helt fel.
"Jag älskar dig." försäkrade jag honom, som om jag var rädd att han skulle glömma det. Han stelnade till ännu mer, och jag kunde känna hans nävar knyta sig bakom mig rygg. När han inte svarade kollade jag upp på honom.
"Jag hoppas du vet vad jag hade tänkt svara..." sa han lågt. Jag nickade sakta, men ville så gärna höra honom säga det.
"Du är mitt liv Bailey, min själv, mitt allt. Du gör det värt att leva...eller ja, leva och leva, du fattar." han skrockade och jag skrattade tyst."Jag älskar dig mer än allt annat. Glöm aldrig det, vad som än kommer hända."
Han kupade sina händer runt mitt ansikte tittade kärleksfullt in i mina ögon. Men det fanns så mycket annat som sades i hans blick. Så mycket som jag inte förstod. Var det... smärta man kunde urskilja? Jag ville så gärna veta.
Jag hörde ett framtvingat harklande bakom mig och Drake släppte genast greppet om mig. När jag vände mig om tittade Alecia stelt på Drake, som jag misstänkte kollade likadant tillbaka.
"Åhh..." sa jag och log."Ska vi börja bege oss tillbaka?" frågade jag.
"Gärna det, " muttrade hon "det ligger tre kroppar där borta, det räcker i säkert en månad till oss alla."
"Perfekt!" sa jag glatt och vände mig mot Drake igen. Han såg ut som att vara huggen ur sten, och tittade utmanande på Alecia.
"Ähm, Drake..." sa jag och knäppte med fingrarna framför hans ansikte. Till min lycka kollade han faktist på mig. Med lika spänd blick, men han tittade iallafall på mig och inte på Alecia.
"Hoppas vi ses snart." sa jag och log.
"Det kan dröja innan vi ses nästa gång Bailey... men jag hoppas det blir snarare än jag tror." Jag förstod inte riktigt vad han menade, men valde att ignorera det."Jag väntar." sa jag och kysste honom lät på munnen.
Han tryckte sig hårt mot mig och besvarade girigt kyssen.
Jag smekte honom på kinden en sista gång innan jag gick därifrån, med Alecia vid min sida.
Precis som hon sagt låg det tre kroppar vid foten av ett träd.
"Jag tar dessa två så tar du lillskiten." sa Alecia och pekade på en ung tjej som inte kunnat vara äldre än jag själv. Hon hävde upp två vuxna på sina tunna axlar och jag gjorde detsamma. Självklart var det lätt att bära för oss, som hade kunnat lyfta deras vikt mer än femdubbelt.
"Bra första intryck din pojkvän gjorde." sa hon retsamt då vi små sprang igenom skogen.
"Du var inte heller så värst trevlig." fräste jag och ökade takten en aning. Hon flinade elakt och höll samma fart som jag, vilket gjorde mig en aning smått irriterad.
"Han såg bra ut iallafall..."
"Bra att du ger honom åtminstånde en komplimang." muttrade jag.
Hon log brett.
"Åhh du tro mig, om jag får bestämma kommer jag hitta alla felen på honom innan du ens hunnit sätta tänderna i lilltösen." hon blinkade åt mig och jag grimaserade mot henne.
Men jag kunde inte låta bli bita mig i läppen av oro, då vi lämnade den täta skogen bakom oss. Då vi lämnade allt bakom oss, ängen, Drake, ja allt.
kommentera mina kära vänner&diktaner :* slutet blev -som vanligt- cp >.< men är trött och tja... ska inte skylla på det men gör det iallafall ^^(a' k o m m e n t e r a och ge kritik så blir jag glad så här på juldagen och allt:) nattinatti gullepluttar !:*
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | HorseGirl - 27 dec 08 - 21:12- Betyg:  | | bra^^, | | ThisIsJustMe - 25 dec 08 - 23:20- Betyg: | ÅHH!! Asså mina komentarer kanske ser likadan ut men
det är för att det inte finns ord som kan beskriva
hur du skriver!
UNDERBART! Nej det är inte nog bra!
Du skriver bättre än underbart!! :D | | Chillaah - 25 dec 08 - 20:05 | madde: åååuw gosan blir glad ändå :* taack :**<333
JessicaKarlsson: haha tack så mycket :D<33
Swejk: merci :D sure :)))<33
lizzy: ååååh men sluta nu gullunge !!:O^^ du skriver tusen gånger bättre och det vet liksom hela världen! om du inte fattar det komemr jag upp och bankar in det i ditt söta lilla huvud! älskar dig med gumman och TACK !<3333
Rosapapper: tackar :D håller på med kapitel femoi nu :D
madde: naauw snuttan, du får tjata på henne, efter många om och med går det :D<3
justmyfault: naauw, du är för söt :) tack :* | | Justmyfault - 25 dec 08 - 19:56- Betyg: | | lika underbart bra som alltid :) | | Maadelen3 - 25 dec 08 - 18:04 | | flis: tjockisunge! ;| du läser evves men inte mina.. himla svikare *sura* <3 | | Rosapapper - 25 dec 08 - 17:35- Betyg: | | Fyfan vad bra:D Du måste skynda dig med fortsättningen: ) | | TokioHotel4ever - 25 dec 08 - 15:28 | okej, äntligen har jag läst alla delar och jag skäms att jag inte gjort det tidagare.
DU SKRIVER UNDERBART EVELINA, SÅ JÄVLA UNDERBART OCH FANTASTISKT OCH OTROLIGT OCH HELT AMAZING OCH BÄSTIGT OCH UNDERBART OCH OTROLIGT OCH BÄSTIGT OCH.... GAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHH!
du måste inse att du har talang flicka, annars ska jag komma ner till dig, bara lite (läs:sjukt mykt) för att jag längtar efter dig, men också för att banka in det faktat i ditt hopplösa lila huvud!
jag älskar den här. puuussssss min solstråle! <3 | | Swejk - 25 dec 08 - 12:30- Betyg: | | Jättebra! Maila nästa? <333 | | JessicaKarlsson - 25 dec 08 - 01:29- Betyg: | men fortfarande huuuur bra som helst ! :D <3
mejla nästa deeeeeel! :D | | Maadelen3 - 25 dec 08 - 01:07- Betyg: | nu gör den så gott som sovande madde ett försök till kommentar xd
helt mega freaking underbart, evve! förstår du hur sjukt bra det är? =D jooo, det är klart att du gör! :D helt bäst , som allt annat du skriver!: D
alltså nej jag är för trött, du får nog en kommentar imorrn eller nå, ist ;) men tackkkk för även denna julklapp (jag tar det som en ;D) haha, och ja, min jul var bäst, men du äger fedt med mycket :D hihi, mera!: D <3<3<3<3<3<3<3<33<3< 3<3 |
|
|
|
