Älska hatet [del 1] |
Jag skrattade lite åt Vincents skämt, även om det inte var roligt. Jag försökte förmå mina ögon att glittra, men jag var inte säker på att jag lyckades.
Han var så snygg, med sitt chokladbruna hår, gulliga ansikte och vältränade kropp. Jag gillade honom verkligen. Ja, det gjorde jag. Så varför måste du då intala dig själv det hela tiden? Frågan dök upp helt utan förvarning, och irriterad schasade jag bort den. Jag var bara lite spänd, det var allt. Att han över huvud taget sett åt mitt håll, och visat lite intresse. Inte för att jag var helt tyst och osynlig hela tiden, jag kunde nog pladdra en hel del. Men jag rodnade nästan alltid om det var fler än två som lyssnade, och jag stack inte ut särskilt mycket. Jag var ganska blyg. Man kan absolut inte säga att jag var utanför, men jag föredrog att stå lite i utkanten framför att vara i centrum. Så det hade kommit som en överraskning när Vincent plötsligt klev fram och började prata. Mina vänner hade inte varit glada, jag log vit tanken på deras lilla tal.
”Men, hallå Bea! Fattar du inte att han bara vill ha kul? Han är ju typ värsta playern!” hade Sandra sagt, eller, hon skrek faktiskt mer.
”Du, vi kommer alltid finnas här, bara så du vet. Vi kan trösta dig när han dumpar dig, men vi vill inte, skit i honom.” Milla var alltid lika lugn och förståndig, men jag ville tro att hon för en gångs skull hade fel.
Det verkade faktiskt som om det var så. Vincent var hur snäll och gullig som helst. Nu gällde det bara att hålla uppe hans intresse. Han var faktiskt den första kille jag haft, men jag ville inte visa det. När man står lite vid kanten är det lätt att iaktta vad andra gör, och nu skulle jag kanske ha lite användning för det. Jag slängde lite med huvudet för att få undan håret ur ögonen.
Jag kom hem flera timmar innan jag egentligen var tvungen, för mitt huvud värkte och dunkade så mycket att jag inte var säker på att min balans skulle hålla mig på benen. Utmattad sjönk jag ner i soffan. Jag gissade att mamma inte skulle komma hem förrän om två timmar, minst. Med en djup suck satte jag på TV:n för att ha något att göra tills dess. Men snart stängde jag av den igen, dels för att jag inte kunde koncentrera mig och dels för att rörelserna och ljudet gjorde mitt huvud ännu tyngre.
Jag bestämde mig för att dricka ett glas vatten och sen gå och lägga mig. Jag tände kökslampan och gick mot skåpet där tallrikar och glas stod. Jag hade precis öppnat skåpdörren när jag hoppade till. Ett konstigt ljud, som naglar mot glas eller metall som skrapades mot sten fick mig att rysa till. Under hela mitt fjortonåriga liv hade jag egentligen aldrig varit lättskrämd, men huset var helt mörklagt förutom lampan i köket och ljudet verkade vara nära. Med darrande händer hällde jag upp ett glas vatten och började långsamt dricka. Nu var jag nästan säker på att någon skrapade naglarna mot ett fönster, antagligen för att skrämma mig. Trots att jag visste att det inte var något farligt flög jag upp från stolen jag satt mig på när naglarna slutade skrapa och i stället knackade. Glaset gled genom mina svettiga fingrar och krossades mot golvet.
”Jävla skit!” utbrast jag ilsket. Försiktigt plockade jag upp skärvorna och torkade upp vattnet med en gammal handduk. Sen gick jag från rum till rum och tände taklamporna, för att sedan gå ännu en runda och släcka dem. Skakig i hela kroppen gick jag till sängs och försökte sova. Inte förän jag hörde nycklarna skrapa i låset slappnade jag av.
Jag vaknade väldigt sent morgonen därpå. Mamma satt redan och åt frukost, det var säkert första gången sedan sommaren hon kom upp före mig på en helg.
”Post”, sa hon med blicken fäst på tidningen. Utan att tänka på att det var alldeles för tidigt för brev öppnade jag det lilla kuvertet som låg på min plats. Inuti låg ett vanligt, vitt papper med en text som fick mig att hoppa till. Det var inte det faktum att det var fullt av hot och skällsord, som att bokstäverna hade en konstig rödbrun nyans. Försiktigt luktade jag på brevet. Naturligtvis kände jag ingen blodlukt, men ingen bläcklukt heller. Det avgjorde det för min del, något annat än kulspetspenna kunde inte få samma effekt. Ja, ingen annan penna i alla fall. Lite äcklad försökte jag ändå urskilja meningarna i det slarviga klottret. Den enda mening som verkade ha något som helst sammanhang var inte direkt vacker.
”Jag ska döda dig, långsamt, tortera dig tills du inte står ut, din äckliga, jävla hora!”
Blodet verkade tjockare där, och förgäves försökte jag undvika att föreställa mig hur det såg ut när avsändaren hade skrivit. Snabbt blinkade jag bort bilden av ett sönderskuret lik och en hand som tappade upp blod i en gammaldags reservoarpenna. Vem det än var som skrev brevet hade han eller hon nog bara skurit upp sin fingertopp... Jag kände att jag höll på att bli aningen illamående, så jag vek ihop pappret och stoppade ner det i byxfickan. Det var nog bara någon som ville skrämma upp mig. Men jag kände mig ändå väldigt obehaglig till mods när jag tänkte på gnisslandet och knackandet under kvällen.
I ett desperat försök att glömma bort det för ett ögonblick tog jag ett glas fil och drack. Sedan sa jag ”hej då” till min mamma och gav mig iväg. Jag skulle träffa Vincent, men egentligen inte förrän om en timme. Utan någon riktig plan gick jag bara runt lite på gatorna.
”Åh, juste, det här fick jag i morse. Så jävla läskigt.” sa jag och räckte Vincent kuvertet. Han såg på brevet en stund och lade sedan det på bordet, lite omskakad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, utan började babbla på utan någon mening.
”jag har ingen aning om vem det kan vara ifrån, ingen som jag känner tycker så illa om mig... och vem skulle ta sitt eget blod bara för att skämta?” jag var förvirrad, brevet verkade inte hänga ihop med något alls.
”Jag kanske... en gång... nej, jag vet inte.” sa Vincent, och ändrade riktning flera gånger.
”Jo, vad var det du trodde?” uppmuntrar jag ivrigt.
”Asså, jag hade ju en tjej innan, och hon var typ... jätteupprörd när jag gjorde slut. Helt knäpp. Hon har typ skickat en massa brev till mig, men med typ pussmärken och parfym, och ”du älskar mig visst” på. Värsta stalkern ju. Någon gång följde hon efter mig hem, och sånt. Så, tja...” Jag nickade, hon verkade lite sjuk. Brevet gjorde mig fortfarande obehaglig till mods, men en tjej i min egen ålder kändes inte lika skrämmande som en total främling.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sweet-92 - 19 jan 09 - 11:38- Betyg:  | | jättebra =) | | gbg_95 - 16 jan 09 - 18:10- Betyg: | | Spännande!! Jättebra skrivet! =) | | sviken_1 - 26 dec 08 - 22:30 | | bra | | NadaZero93 - 25 dec 08 - 18:18 | | ma, sådär, rätt så bra. bra story, men känns lite stel ibland. Gillade den andra tjejens vinkel bättre! | | unlook - 25 dec 08 - 17:55- Betyg: | Jätte bra :)
Är skit nyfiken på vem det är :O
Är en av dina..ska vi se 1,2,3,4..Okej MÅNGA
beundrare!
Skriver så bra att det blir verligt - älskar den.
Kramar Unlook
Maila nästa del om du har tid :) | | lovemenot - 25 dec 08 - 16:11- Betyg: | | MejlaMejlaMejlaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa :D:D:D MerMerMer <3 :D:D:D ÄLSKAR DEN <3 :D | | Madvis - 25 dec 08 - 13:26- Betyg: | Denna texten var alldeles fängslande, och trots att min irriterande lillasyster störde min koncentration så var det riktigt svårt att släppa texten med blicken.
Däremot är jag en gnutta besviken på hur fort det går... Det känns som om du kunde ha skjutit upp delen där Bea berättade för Vincent om brevet, men jag har fullt fortroende att du kommer att skriva ännu en underbart spännande historia i alla fall :)
Kan bara säga att jag längtar till nästa del! | | Matildaaaz - 25 dec 08 - 10:07- Betyg: | | Jätte spännande, mejla nästa :) | | vissenros - 24 dec 08 - 23:02- Betyg: | Det var jätte spännande och bra, undrar vad som kommer att hända i nästa del :) :)
mejla nästa , eller så kan du kan också säga det till mig ;P | | ofin - 24 dec 08 - 19:50- Betyg: | | mejla nästa del:O<333 |
|
|
|
