Adrian och jag (kap 19) |
Okej, har inte hunnit att läsa igenom allt :/ men hoppas den blev bra ändå ^^ och släng gärna dit en kommentar :)
ska dra nu till folket som kommit, så, GOG JUL!!!!!! :D
kramar och pössar "Airya"
Kapitel 19
Adrian
”Björk… by?”
Lyfter på ena ögonbrynet och sneglar på snubben framför mig. Han har kort och väldigt grått hår, skrynklig som en apelsin och står lite lätt med böjd rygg med stöd från en gammal käpp. Hans engelska är roslig men fattar i alla fall vad han säger, förutom alla dessa konstiga bokstäver som jag aldrig hört förut sen jag först kom hit.
”Ja, där hörde du rätt unge man, B J Ö R K B Y, en fin gammal stad må jag säga.”
Stadens namn uttalade han ord efter ord, som om jag vore mentalt efterbliven och innan gubben börjar med att berätta en historia om denna, Björ... kby, så säger jag snabbt hejdå och börjar gå vidare. Börjar tänka på Maria, och vart hon kan bo? Osäker funderar jag på att kanske stanna kvar här lite, men nej, skakar på lätt på huvudet så att det bruna öronlånga håret lätt flyger, sedan bestämmer jag mig för att gå vidare.
Vid en ytterst liten kyrka som nog bara rymmer cirka sjuttio pers, stannar jag till och tittar länge på en gammal cykel som står lutat mot en ek lite längre bort precis intill staketet runt om kyrkan och ett fallfärdigt skjul. Den kanske inte är den snyggaste man vill ha, men den ser ut som att fungera… Snabbt tittar jag åt runt omkring mig och inte en kotte syns till så fort skyndar jag mig fram till den en gång fina cykeln som nu är rostig och saknar både lampa och broms så att säga, hoppar jag upp och trampar iväg med gnissel och kämpigt. Men efter ett tag så blev det relativt lättare, tack och lov för det!
Maria
Då var det dags. Djupa långa andetag, ihop pressad in en knälång lilla klänning utan axelband med svarta på och uppsatt hår i en knut och svarta legins kliver jag ut ur mitt väldigt städade rum. Gästerna började ploppa in redan för en halvtimma sen, men har bara inte vågat gå ner än. Jag är rädd, nervös och fullständigt panikslagen av alla olika slag. Rädd för att något ska gå snett, nervös för att möta allas blickar och panikslagen över princip ALLT. För tänk om planen går åt helvete, att vi inte kommer iväg, att mamma misstänker något eller att Tobias sätter sig i halsen från någon av mammas kakor hon bakat.
Luften går knappt ner i mina lungor, där nere väntar alla som är runt fyrtio pers eller fler och tvillingarna, tack gode gud att dem är här! Vet inte annars hur jag skulle överleva allt detta!
”Maria?,”
Det var Dennis hörde jag och försökte svara, men kan inte ens få fram ett pip.
”Kommer du?”
Du klarar detta Maria, kom igen, du är tjej och om bara några timmar sitter du på planet tillbaka till London, tillbaka till allt.
”Jah, jag kommer!”
Fick jag till slut fram, öppnar dörren och kliver ut framför Dennis i slitna jeans och ljusblå skjorta som är hälften ner stoppas i byxorna och hälften utanför. Jag ler nervöst mot honom som helt paff tittar på mig.
”Vad?”
Frågar jag skeptiskt.
”WOW, asså, du ser, du ser fanatiskt ut!”
Han kliar sig lätt vid bakhuvudet och ler sedan stort som jag inte kan låta bli att inte besvara.
”Tack så mycket.”
Svarar jag smickrande och tar tag i armen han sträckte ut.
”Då var det dags…”
Mumlar jag, medans vi går nedför trappan, ner till alla människor som alla stannar upp då jag kliver ner och får allas blickar på mig. De borrar in i mig, och de bränns. Blickar som jag inte vet hur jag ska tyda, den sista personen jag fick syn på innan alla praktiskt taget attackerade mig med kramar, blickar och frågor och prat var Tobias som stod och viftade med bilnyckeln i högra handen längre bort och Justin ståendes bredvid båda klädda i jeans och skjorta.
Efter två timmar med evighets prat, mammas tårdrypande tal och massor, och då menar jag MASSOR av mat och efterätt tittar jag på klockan. Halv fyra. Snart.
Släkt ger mig karmar, fäller tårar och pussar en på kinden medan man själv ler med bländade leende och fäller även själv en tår eller tår, kanske för att de tror att jag ska stanna när jag i själv verket snart åker igen. Fäller salta tårar för att så många älskar en och bryr sig om en, förutom en person som inte är med, pappa. Och det gör mig besviken, ledsen och fylld av skuldkänslor. Min blick for över rummet på alla, hör hur de pratar i mun på varandra och tittar på en video från när jag var två år. Plötsligt känns allt så tomt och ensamt. En arm lägga över mina axlar och jag tittar upp med röda ögon.
”Hej.”
Viskar jag, Tobias ler svagt och torkar bort en tår som ligger stilla precis under högra ögat. Som om han läst mina tankar öppnar han munnen och frågar om jag tänker på pappa.
”Ja, och det känns som om det är mitt fel…”
Svarar jag tyst med en klump i halsen, min egen pappa sitter där uppe, ensam och tom i själen. Och att vara ensam och tom i själen, vet jag precis hur det är. För jävligt.
”Pappa är skit, det har jag ju sagt, bryr dig inte om honom.”
”Men det är svårt.”
Vi säger inget mer, bara står där bredvid varandra och tittar med många tankar snurrandes i huvudena. Skrattar när tvillingarna ser på teveskärmen hur jag tar mina första steg till mitt första ord, vilket som var just, pappa. Båda tycker det är jätteroligt, speciellt när klippet kommer när jag ramlade omkull på gräsmattan och började gallskrika och båda höll på att garva ihjäl sig! Så hjärtlösa, jag som fick ett litet sår på knäet, och de skrattar! Fast, det såg ju ändå rätt roligt ut…
Jag väcks snart ur min trans av Tobias som harklar sig, pekar på menande på klockan och på dörren. Jag förstod direkt, det är nu eller aldrig.
Mina väskor, som består av en svart på hjul och ryggsäcken med Inter Sport märket ligger redan i bagageutrymmet tillsammans med tvillingarnas två ryggsäckar. Hjärtat slår så hårt nu att det inte skulle förvåna mig om det hoppade ur bröstet på mig och händerna är alldeles kallasvettiga. Det måste gå som det ska nu, annars vet jag inte vad som kan hända.
Tobias är framme hos tvillingarna som sitter som fastklistrade framför teven där jag blåser ut fem ljus och knackar på deras axlar, ger en menad blick och genast reser de sig upp. Ursäktar sig med att de ska ta en nypa luft, Tobias går iväg och pratar med mamma och jag ber till gudarna att hon låter honom gå. Och varför hon var tvungen visa filmer på mig vet jag inte, helt onödigt att skämma ut mig, men det var ju bara min åsikt så.
Smygandes när ingen ser tar jag på mig mina vita Adidas dojor och en jacka, ser att tvillingarna redan sitter i bilen och väntar, så jag tassar snabbt över dit på tå och sätter mig framsättet på höger sida och väntar.
”Han borde komma snart.”
Otålig stirrar jag blind på den stängda dörren.
”Han kommer snart, snart, vänta bara.”
Trots nog skulle vara som en slags uppmuntran ser jag ändå hur Justin nervöst tittar på dörren han med och Dennis biter nog snart nagelbanden av sig. Vi alla tre tittar nu på dörren, med spänts ser vi hur dörren sakta öppnas och andas ut när det är Tobias ryggtavla vi ser. Hör hur han ropar hejdå och att det var trevligt att så många kunde komma, sedan sprang han till bilen och slet upp dörren och stoppade nyckeln i bilen som brummade till då den startades.
”Jävlar, man kom ju nästan inte iväg först.”
Muttrar han och kör ut från uppfarten. Jag bara stirrar i backspegeln tills radhusen ganska snabbt bleknar bort då vi kör i alldels för hög fart.
”Borde du verkligen köra så fort, det är väl sextio här?”
Jag tittar mig omkring och sedan i bak på tvillingarna som tittar på vägen framför sig.
”Det är lugnt, har ni med er allt?”
Jag kan inte mer än att blinka, tvillingarna där emot svarade exakt samtidigt, (jag vet inte hur de bär sig åt!)
”Jajamensan, packat och klart! Kör på du bara!”
Utropade de och flinar och vinkar adjö till bondgården de besökt ett antal gånger, förmodligen mer än vad jag vet om. Suck, de kommer säkert sakna korna, älgen och de andra djuren sen i London. Men får väl ta med dem till zoo om det skulle vara så. Det är inte fören ett par kilometer längre bort som jag ser en person på en rostig gammal cykel, en känsla for igenom kroppen och det är något säger mig att jag känner igen den personen. Men kan inte se på avståndet, men kan det vara? Nej… eller? Nej, det kan det inte vara…
___________________________________
yes, nu händer det saker ;)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | tjoh - 27 dec 08 - 15:42 | AAAAAAAAAAAAAAAAAH SÅ BRA :D:D:D::D
mer snabbt!! :D:D:D snälla? :d | Justmyfault - 25 dec 08 - 19:44- Betyg:  | ojojoj!
jättebra! :_:) | | abeer - 25 dec 08 - 14:21- Betyg: | | Skiiiii bra;) | | ciitronvatten__ - 24 dec 08 - 23:52 | | nu vill jag ha en fortsättning på engång ! |
|
|
|
