KISTAN [DEL 3] |
- Kan inte någon pröva att ligga i den?
- Är du helt dum i huvudet eller? Aldrig i livet protesterade Sara och när även vi fick frågan så tackade vi artigt nej.
- du då? Niklas kollade mot Mia
- ehh,nja.....
- Kom igen nu då.
- Okej då Mia log ett snett leende mot Niklas så hans vita tänder syntes
Hon la sej sakta ner och Niklas smällde igen locket. När han skulle öppna det så satt det fast. Vi försökte med gemensamma krafter och tillslut gick det upp och Mia klev ur. Hon var helt likblek i ansiktet och hade tårar i ögonen. Hon stirrade stint på mej med en blick som först var fylld av medlidande men sakta byttes ut emot en blick full av hat.
- Mördare, Din satans jävla mör......Sen bröt hon i hop och sprang ner mot vardagsrummet. Alla kollade först på mej och sedan på kistan.
- Vad tusan var det där om?
-jag....jag...jag vet inte, var det ända jag fick fram. Fast ju mer jag tänkte desto konstigare blev allt. Tysta gick vi ner till vardagsrummet och hittade Mia sittande på sin sovsäck. Nu var hon helt normal och inte ett spår av kvällens händelser fanns kvar. Jag iakttog Mias välsminkade ansikte en stund och letade efter minsta tecken på hat. Mia kollade på mej och gav mej ett bländande vit leende. Jag skakade på huvudet och började prata med de andra igen. Vi var just inne i en livlig diskussion om huruvida man borde äta kött eller inte när vi hörde en hög duns. Alla blev knäpptysta och vi kollade mot trappen i förväntan att se något komma ner .Inget hände, huset var lika tyst som förut. Ingen märkte att Mia hade blivit knäpptyst och satt och stirrade på Maria. Ungdomarnas röster började höras i huset igen men återigen avbröts dem av en hög duns. Alla vart tysta och kollade skrämt på varandra. Mia reste sej upp
- Om ni ursäktar mej så har jag bättre för mej att umgås med en massa psykade fjollor en lördags kväll, så jag går nu hejdå .Det var allt hon sa och tog sina grejer och gick. Nu satt ungdomarna förmodligen som fiskar med förvånade utryck.
- Vad händer egentligen? Frågade Sara.
- Jag vet inte riktigt, ska vi gå upp och kolla igen? Ingen sa något så alla reste sej och började smyga uppför trappan, denna gång genomsökte dem alla rum utan att hitta något. Det sista rummet dem kollade var den med kistan.
- Det måste vara något med kistan... Jag provar ligga i den.
- Nej Niklas, vi såg vad som hände med Mia.
- Jag måste, För vår allas säkerhet. Han klev ner i kistan och la sej tillrätta.
- du ska veta att om det händer något, jag älskar dej FÖRALLTID Sa Maria och gav honom en snabb kyss och sen stängde dem locket. Denna gång fick dem upp locket väldigt fort och Niklas var precis som Maria, helt likblek, hade tårar i ögonen och en blick av hat. Han vände sej mot Maria och blängde surt på henne.
- Du ljög om allt, du mördade henne eller hur? Fräste han
- Niklas?! Sa Maria och utan att tänka smällde hon till honom på kinden. Han skakade på huvudet och kollade förvånat på henne.
- Vad var det bra för?
- Du, nej vi tar det sen. Berätta vad som hände i kistan?
- Nej inte nu, först måste vi bort härifrån, på en gång.
-men.....
- NU! Och med dem orden började alla rusa ner för trappan, på två minuter var allt i hop pckat och dem rusade längst grusgången.
- Berätta nu vad som hände. Bad Maria.
|
|
|
|
