Det var den bästa dagen i mitt liv. För en gångs skull hade jag känt mig ovanligt vacker: jag var klädd i en strålande klänning som bara andades skönhet och jag kände mig som en nykläckt blomma som manövrerade ut alla andra. Jag var klädd för att fira det största och viktigaste beslutet i mitt liv. Och han , den lycklige, lutade sig fram, kysste mig på halsen och log sitt oemotståndliga leende. Det som gjorde att jag föll för honom. Han viskade i mitt öra att det snart var dags och att han längtat efter det här ögonblicket hur länge som helst. Jag smekte honom över kinden med min handskbeklädda hand och sa tyst:
”Jag med”
Snart hörde jag hur orgeln började spela. Det var ett pampigt, majestätiskt stycke som väckte det ivriga i mig.
”Det är dags” sa jag till honom och log förväntansfullt.
”Det är det”
Han tog mig i handen och förde mig fram till dörröppningen. Jag såg på allt folk som satt i bänkraderna. På min vänstra sida satt alla de jag kände. Min familj, mormor och morfar, farmor, mina vänner, till och med hela klassen, rektorn och flera andra som familjen kände. Jag var ju trots allt bara 15 år och jag tyckte det var fantastiskt att jag kunde få honom jag ville ha redan nu.
Vi började sakta tåga in i mittgången. Då vi passerade mina anhöriga såg jag att de alla var klädda i svart och grät. Gråt inte, jag är så lycklig nu. Det är möjligt att de grät eftersom jag valt just honom. Men han var det bästa som hänt mig. Han ignorerade mina ärriga handleder, det ständigt rinnande blodet och han hade lovat att ta bort mitt självhat om jag valde honom. Hur kunde jag motstå den frestelsen?
Högra sidan var fylld av människor. Alla var lyckliga, log och fotograferade hej vilt. De supportade mig och honom. För de visste att lyckan föddes då vi träffades. Och jag visste att den dagen vi för första gången förenades i en kyss var början på något nytt. En början på ett vackert kapitel utan slut.
Han tryckte min hand och jag vände mitt ansikte mot honom. Hjärtat dunkade ett extra slag då jag såg honom. Jag älskar dig. Han som var min hjälte. Min räddare i nöden. Jag skulle bli hans. Förevigt.
Då vi nått fram till koret såg jag att vi inte var ensamma där framme. Förutom mig, honom och den svartklädde prästen stod en vit kista, med ett fotografi föreställande mig på. Blommor i starka färger låg på och jämte kistan och ett levande ljus stod bredvid fotografiet. Jag mumlade för mig själv:
”Det är så de ser det” och log mot prästen då vi nått fram.
Hans min var butter och jag förargades över att han betedde sig så. Det var mitt bröllop. Min dag. Och om människor inte kunde respektera den jag valt att dela mitt liv med så var det deras problem.
Strax började någon spela orgeln igen och hela kyrkan fylldes av en fyllig, mystisk klang och jag lät mig dränkas av den ljuva musiken. De spelar för oss, älskling. Plötsligt brast någon bakom mig ut i ett panikartat gråt. Jag vände mig försiktigt om och såg hur mamma, som satt längst fram, klädd i en svart dräkt, grät hejdlöst och lutade huvudet mot pappas axel. Jag fnös. Hon hade aldrig visat någon kärlek till mig innan så varför kunde hon inte göra det idag, på min stora dag? Mamma? Bara ett leende?
Jag minns den dagen då han friade. Först och främst hade jag under dagen blivit kallad: ”ful” och ”estetjävel” av klassen. Sedan, då jag kom hem från skolan hade jag fått en rejäl utskällning av mamma på grund av mitt betyg i matte.
”Vad dålig du är!” hade hon hånskrattat åt mig. ”Du är så jävla lat att du inte orkar lägga ner någon tid på skolarbete. Jag tänker då verkligen inte stötta dig mer. Du är en skam för familjen!” Sedan hade jag gråtande sprungit in på mitt rum och då hade han varit där. Uppenbarat sig i tabletterna. Åkallade mig. Viskade i mitt hjärta:
”Kom till mig...jag ska få dig att må bra...älskling...”
Och jag hade lett så stort, så hoppfullt. Han hade friat. Och jag tvekade inte. Jag svarade ja. Ett evigt ja som ingen kunde ändra på. Jag hade aldrig varit beslutsam av mig – men när det gällde honom var jag säker.
”Jag förlåter dig, mamma” sa jag lågt och vände mig tillbaka.
Efter att prästen sagt några väl valda ord ekade orden:
”Ni är nu man och hustru” i hela kyrkan och jag fick genom en kyss inför alla bekänna min kärlek och tillgivelse till den jag älskade mest. Som öppnat mina ögon för möjligheter. Som givit mitt hjärta hopp. Som gett mig chansen till den revansch jag alltid drömt om.
Döden.
Döden.
Som bjöd mig ombord på sitt skepp. Det skeppet som aldrig kommer stanna. Där jag slipper oroa mig för att gå miste om kärlek.
Döden friade – jag svarade ja.
Ett klingande ja.
I love you
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
Titta - 5 maj 09 - 21:27- Betyg:  |
| du skriver som en, hmm, vad är tillräkligt bra för att beskriva det? |
| vissenros - 28 dec 08 - 15:43- Betyg: |
| otroligt bra<33!!!! |
| NeMriA - 25 dec 08 - 15:08- Betyg: |
men gud O_O den är helt OTROLIG <3
jag hittar inga ord allvarligt talat :O =#/%=!#)/%&#?!%=& (<-- svordomar) VAD BRA DEN ÄR :O:O
okej. jag dyrkar dina oneshots *mahala hala*
"Döden friade – jag svarade ja." *ryser* |
| Dimmalimm - 24 dec 08 - 22:31- Betyg: |
| åh, så fin och sorglig!! |
| sockervaddsmoln - 24 dec 08 - 22:13 |
| den här var jättefin ju! |
| amandisa - 24 dec 08 - 10:16- Betyg: |
| OMG<3 |
| Justmyfault - 23 dec 08 - 22:22- Betyg: |
Ojojoj!
allt i novellen är perfekt och fy satan vad bra den var!
Du kan verkligen skriva :) |
| Melowa - 23 dec 08 - 21:46- Betyg: |
| Det här var skit bra! |
| Snurrsnurr - 23 dec 08 - 21:43- Betyg: |
Gah!
du skriver bäst noveller
på hlea jävla dikta!
du får börja med en
novell i flera delar snart
för jag saknar dom!!!
<3 |
| Violet - 23 dec 08 - 21:37 |
WOOOW...snacka om en grymt bra skriven text!!! Fattade inte vrf d va så mkt gråt i början å så men sen lixom tog du mig i storm...med din storstilade avslutning!!
//V |
| Wonderchild - 23 dec 08 - 21:04- Betyg: |
Skrämmande vacker novell. Du flätade in begravningen och bröllopet väldigt bra,
det blev inte rörigt eller oförståeligt. Du skriver fantastiskt bra (Y) |
| Madvis - 23 dec 08 - 21:04- Betyg: |
Wow...
Alltså, detta var så oväntat... Sitter som i chock.
Vilken underbar (men sorglig) novell, du formulerar allt med stor skicklighet och det riktigt tvingar en att läsa vidare.
Fan, jag har slut på snygga ord x3 Skitbra skrivet! Dina oneshots är alltid lika spännande att läsa :) |
| Maadelen3 - 23 dec 08 - 20:41 |
jag saknar orden.
helt underbart <3 |
