Skulle 'intervjua' en soldat fr. WW1 |
Christian McGarthy – för att överleva
London, klockan 07.30, sjätte november, 1920. Regn pärlar ner från husknutarna, ner på marken och bildar vattenpölar. Löven är drypande våta, det brandgula starkt lysande.
Raskt rör jag mig mellan husen som varken ägs av förmögna eller fattiga.
Man kan känna hösten i luften.
Resan ifrån Manchester hade varit mardrömslik. Tågresan var lång och ostadig. Jag tvivlade på om det skulle vara värt det.
Dock tvivlade jag i onödan.
Han var lång, gänglig, ung dock härdad, klädd i en brun kostym. Kostymen var sliten, förbrukad. Västen var brun, skjortan var vit och flugan var svart. Allt fick mig att hysa tvivel om att det var hans på riktigt.
Det enda som såg ut som han var skorna. Dom var svarta, slitna.
Hans hår var svart, ovårdat som hans orakade ansikte. Han var nervös, log lite intetsägande och räckte mig sin hand.
Våra ögon möttes.
Christian McGarthy är en engelsk soldat som stred för vårt land på västfronten, från maj 1917 till december 1917. Han klev in i kriget som 19-åring.
”Jag anmälde mig som frivillig, vi antog att kriget snart skulle ta slut. Jag var ung och vi fick inte veta allt som inträffade, allting förskönades. Jag ville ha ärna
Ingen kan förstå hur det var. Alla som kämpade för oss. Det är svårt att finna orden. Dom är hjältar.”
När tyskarna gick igenom Belgien för att överraske Frankrike, blev vi indragna i kriget eftersom vi hade slutit en allians med Belgien.
Kriget på västfronten var ett ställningskrig där slagen till störst del utspelade sig i skyttegravar öster om Paris.
Miljontals soldater skickades ut. Miljontals soldater med familj, och familjerna led av ovisshet och oro. Många av våra hjältar dog.
”Det var svart, ofantligt mörkt och framförallt tyst. Vi väntade, på anfall. Lätet som lät varje natt var helt otroligt. Man blev van, det blev en del av livet.
Skotten var det värsta. Jag var alltid rädd. Men vi fick inte lov att bryta ihop. Dom skrek på oss. Alltid skrik.”
På östsidan i kriget mellan Sovjet och Tyskland, så var tyskarna övermäktiga. När en revolution utbröt i Sovjet, bestämde dom att sig för att ge upp. Och på grund utav det så kunde tyskarna skicka över mer soldater till västfronten.
”Jag var där i åtta månader, maj till december och det var… Obeskrivligt. Varje dag var som i helvetet. Jag förlorade all kontakt med världen. Allt som fanns var bara det som skedde kring oss. Det fanns varken en början eller ett slut.
Jag fick en till familj med kamraterna. Samhörigheten tror jag hjälpte oss. Skapade lugn.”
I det här ögonblicket tystnade Christian. Ser bort ifrån mig och drömmer sig iväg. En tår, sedan harklar han sig.
”Dom döda, å herregud, dom döda. Liken överallt, lukten. Stanken av ruttnande lik i ytliga massgravar. Mina kamrater.
Latrinerna var överfulla. Rökstanken var överallt tillsammans med lukten av krut. Alla luktade intorkat svett. Och värst… Värst av allt var döden som hängde över lägret.
Det var miljontals med råttor. Dom var överallt. Men lössen var värre. Allting kliade.
På hösten var det kallt, det regnade så att gravarna blev översvämmade.
Många fick tyfus. Många dog.”
Christian började att visa olika ärr som han hade fått när han har kravlat genom taggtråden. På armarna och på benen. Vita ärr.
”Skyttegravarna var inte raka, dom gick i sicksack så att fienden inte kunde skjuta lägst graven. På botten var det träplankor. Och på sidorna fanns det sandsäckar för att förhindra översvämningar.”
Samtidigt som Tyskland sände över sina soldater från östfronten, gick Amerika in i striden. Våra bröder räddade oss.
”Det var under ett anfall, jag skulle ut på slagfältet för att ta område tillsammans med några av mina kamrater.
Allt var så förvirrande, sedan sköt en tysk soldat sköt mig i benet. Jag kommer ihåg hur allting lugnade ner sig.
Hur bårbärare med röda flagor kom ut för att hjälpa mig. Efter det kan jag inte säga vad som hände, men jag fördes till ett fältsjukhus nära Paris.
Där träffade jag min fästmö. Hon var min sjuksköterska. Jeanne Dorléac.
Det är svårt att se på världen utan hopp.”
Christian log, småskrattade. Och ögonen blank till.
Ögonen som levt mer än en livstid.
|
|
|
|
