KISTAN[DEL 1] |
Skrattande försökte jag fånga dockan, den docka som jag och Sofia alltid hade haft, ända sedan vi var små. Jag klättrade snabbt upp för stegen till kojan och kastade mej vigt över kanten, Jag hörde Sofias Röst, men jag struntade i henne. Jag måste vara den lyckligaste flickan på jorden ,jag blickade ut över den vackra omgivningen. Träden som precis hade blivit gröna, den klarblåa himmelen och sjön som glittrade i solskenet. Det fanns nog inget vackrare än en kylig vårdag i början på maj. Jag var helt inne i mitt lyckorus att jag inte orkade bry mej om något annat, Inte ens dem förtvivlade ropen på hjälp hörde jag. Ett högt skrik väckte mej ur mina funderingar och plötsligt upptäckte jag att det var overkligt tyst, inte ens fåglarnas glada kvittrande hördes.
- Sofia?!
Inget svar, jag såg några bilister stanna och börja springa mot trädet. Jag började krypa mot stegen, något jag senare skulle få ångra. Den syn som sedan följde det var den syn inget barn borde få se. Därnere, där låg Sofia med blodet rinnande från munnen. Jag hörde mej själv skrika och sedan började jag klättra neråt.
Ett högt tjut ljöd genom luften och sakta tynades allt bort.
Jag satte mej upp och slog huvudet i sänglampan, drömmen. Den dagen som jag aldrig skulle kunna glömma, Dagen då min syster lämnade mej ensam kvar. Jag kastade en snabb blick på klockan, åh halv åtta, nu var det bråttom. Jag kastade på mej nya kläder, sminkade mej,tog en macka och lite lunchpengar och sen fick jag springa till skolan.Jag han precis sätta mej vid skolbordet när det ringde. Lektionen släpade sej fram och äntligen var det dags för lunch.Jag satte mej bredvid Miranda och Joakim. Sedan anlände även Markus,Niklas,Sara och sedan satte sej även Mia vid bordet. Mia var väldigt kraftig och jag visste att killarna i skolan ofta mobbade henne för att hon aldrig sminkade sej. Men det var ju inte så konstigt heller det var ju hennes eget fel också, hur kan hon bete sej så knäppt om hon vet att det inte är normalt ,jaja det var inte mitt problem. Jag började fundera på hur allting skulle vara om Sofia fortfarande fanns, vilka hon skulle ha umgåtts med, vilket bord som hon suttit vid.
- Maria, ska du följa med eller?
- Va? Jag hade varit helt borta i mina egna tankar att jag inte hade hört ett ord av vad dem andra hade snackat om.
- Ja, vi tänkte att vi ska övernatta i ödegården, ska du hänka eller?Ödegården var det vi kallade det hus vi hade bott i när vi var små men sedan blivit tvungna att ämna plötsligt, jag kommer inte ihåg varför men öde var det i alla fall.
- Vad är det för mening med det? Jag började bli lite irriterad, varför kunde dem inte respektera att jag ville vara för mej själv?
-Vågar du inte eller?
- klart jag gör, okej jag hänkar vilken tid ska vi möttas?
- vid halv nio,och jag fixar spriten. Lade Marcus till lite fint
- Jaja, du gör som du vill.
Jag tog min bricka och gick därifrån. Miranda fattade genast vinken och följde efter.
- Men du Maria vad är det?
- men det är inget okej?
- Maria skärp dej! Vi har varit bästa vänner i över 6 år, tror du inte att jag ser när något är fel?det är Sofia va?
- Ja,åhh Miranda du vet inte hur mycket jag ångrar att jag inte hjälpte henne upp, hur mycket jag saknar henne. Nu gick det inte längre att hålla tillbaka tårarna. Jag lutade mej mot Miranda och grät. För första gången sedan Sofias död grät jag.
|
|
|
|
