Ett kärt möte.. [Oneshot] |
Okej, detta är bara något jag fick för mig att skriva igår och som blev klart idag.
Idén har jag haft ett tag men det känns ovant att skriva i presens,
så ni får ursäkta mig om det är helt fel, grammatiskt.
~
Klockan i mobilen visar 14:09, hon är nio minuter försenad. Vad kan ha åstadkommit denna försening? Bussarna brukar aldrig vara sena, faktiskt så brukar de vara punktliga.
Han sneglar hastigt på klockan igen, nu är den 14:10 istället. Mobilen är hal av hans handsvett och han håller den hårt men lägger ner den i fickan igen. Att glo stint på klockan gör inte att tiden går fortare, snarare tvärtom.
Så rullar en buss in och hans hjärta fulkomligt galopperar där inne och han försöker ta sig samman. Är det hennes buss? Kan det tänkas vara just den bussen han väntat på i tio minuter?
Tre pensionärer går av, en tonårskille, en medelåldersman och tillsist… Hon. Hennes blick är flackande, vilsen på något sätt och hon ser sig omkring på busshållplatsen. Så ser hon honom och hennes bruna ögon fullkomligt genomborrar honom och ett litet leende sprider sig på hennes läppar.
”Danne!” utbrister hon och ökar på stegen. Hon har blivit så vacker sen de sist sågs, hela hon har blivit mer kvinnlig. Hon måste ha många beundrare, där bland honom själv.
Klackskorna slår mot asfalten och hon omfamnar honom när han är inom räckhåll. Han kan inte undgå att dra in doften av parfym genom näsan, samma som hon alltid haft. Allting är sig självt igen.
”Nämen titta vem som har gått och blivit så stilig!” säger hon och drar handen längst med hans rock och skrattar det där klingande skrattet. Som musik i hans öron.
”Kvinnorna måste vara galna i dig, Daniel, så snygg som du har blivit.” konstaterar hon stillsamt och studerar honom på en meters avstånd mellan dem. Han rycker på axlarna och grimaserar. Han har aldrig varit något vidare kap, och lär väl aldrig bli det heller. ”Du vet redan svaret, Vera.” Hon skakar trotsigt på huvudet och ler.
”När sågs vi senast, Danne?” ”Var det inte efter studenten?” hennes leende försvinner och hon nickar sakta ”Var det så länge sedan.” Han nickar, det känns som ett sekel sedan de senast såg, men det är ju bara nio år sedan. Hon har fått något sorgset i blicken och hon stirrar ner i asfalten istället. Utan att riktigt tänka griper han bara tag i hennes arm och hon ser förvånat upp mot honom. ”Det är nio år sedan, men vad spelar det för roll nu när vi här tillsammans igen?” dessa ord får henne att le och hon himlar med ögonen åt honom och de börjar gå.
De måste se ut som ett par i utomståendes ögon, tänker han, när de går nerför gatan för att komma fram till caféet. Även om ingen vet om de är ett par eller inte så känns det bra, då kan han själv låtsas att det är så. Att de är ett par, på väg att ta en kopp kaffe på ett café. Han och Vera.
”Danne?” hon rycker i hans rockärm och de bruna ögonen söker hans blick, hennes ögonbryn har sänkt sig, är hon arg? ”Hörde du vad jag sa?” Nej, det gjorde han inte. Han var för upptagen av att drömma. Han skakar på huvudet och hon kväver en suck av irritation. Ja, allt är precis som vanligt igen.
”Jag frågade dig hur du hade det i Frankrike, du åkte väl dit efter att vi tagit studenten?” Ännu en nickning från hans sida. Frankrike, sommaren 1997, hans franska hade varit så usel att han var tvungen att använda sig av sin engelska. ”Jo, jag hade väl det bra. Min franska var inte på topp så jag fick försöka mig på engelska istället.” Han hade fått ta in på ett billigt litet hotell och bodde där i två horribla veckor innan han kunde pusta ut och ta flyget hem igen. Den frankrikeresan skulle han alltid minnas.
Hon skrattar igen och lägger en hand på hans axel, ”Du skulle ha tagit med mig, då hade du kanske överlevt bättre?” när hon säger sådär kan han inte undgå att le, för han vet att hans resa hade blivit långt ifrån horribel om hon varit med.
Caféet är nästan fyllt av folk när de kliver in igenom dörren. Lukten av kaffe och nybakat bröd når deras näsor och de slår sig ner vid ett bord för två vid fönstret. En kopp kaffe och en bulle till henne, ingenting till honom. ”Säg inte att du är medlem i ViktVäktarna eller något?” säger hon och ser skarpt på honom. Ett skratt från honom bryter tystnaden som annars lagt sig över dem. ”Nej, jag är inte med i ViktVäktarna, jag är bara inte sugen på något.” Ännu en suck från hennes sida och hon skakar på huvudet åt hans uttalande. ”Då får du åtminstone dela min bulle med mig, annars kommer jag lägga på mig ännu mer.” Hon lägger handen på sin mage och grimaserar. Det spelar ingen roll om hon lägger på sig några kilon till, för honom är hon alltid vacker.
En ung tjej serverar, hon ser på dem och det drar i mungipan på henne innan hon lämnar bordet och går till nästa bord.
Han ser på henne under tystnad då hon lyfter kaffekoppen till läpparna och tar en klunk. Hennes smala fingrar sluter sig perfekt kring kaffekoppen och ett sörplande ljud uppstår då hon dricker.
Hon skrattar lågmält men tystnar då hon märker att han betraktar henne och hon sänker kaffekoppen till bordet och lägger händerna på bordet. ”Det har verkligen hänt mycket sedan vi sist sågs, eller hur?” han nickar ”Ja, det har det. Kanske för mycket.. ” tystnaden lägger sig över dem och han vänder bort blicken. Rädd för att hon ska börja inse, rädd för att hon ska förstå vad han verkligen menar.
”Träffar du någon, Daniel?” hon söker hans blick och lägger sin hand på hans och han rycker till.
”Nej, jag har varken haft tid eller lust.” Hennes hand är sval mot hans, som en vind i varma juli. ”Du?” hon nickar och rätar på sig ”Ja, han heter Theodor och är också muslim. Vi har varit ihop ett bra tag nu.” Säger hon och ser på honom. Så ser han plötsligt ringen, den uppenbara signalen om hur mycket som hänt under alla dessa år som gått. ”Ni är förlovade ser jag.” Hon ler förläget och skruvar på ringen. ”Det var inte meningen att du skulle få reda på det såhär, jag-” ”När är bröllopet?” hon tycks sjunka ihop på stolen och lutar sig fram över bordet en aning. ”I april nästa år. Vi har inte skickat inbjudningarna än, men jag hoppas du förstår att du är bjuden.” Han nickar, klart han förstår det. ”Jag hoppas du vill komma.” ”Klart jag kommer på min bästa väns bröllop.” Ett leende sprider sig på hennes läppar och hon ler förläget igen.
Så sneglar hon på klockan och reser sig hastigt upp från stolen. ”Oj, vad tiden går fort? Jag har en buss att passa, den går om en kvart.” Det finns något sorgset i hennes blick när hon ser på honom den här gången och hon stryker bak en hårslinga som fallit ur plats.
Stegen är ivriga, lika ivriga som när hon sprang emot honom, men den här gången springer klackarna ifrån honom. Långsamt följer han efter henne, iakttar henne bakifrån hur hon går. Då och då vrider hon på huvudet för att se om han följer med och det gör han, det kommer han alltid göra.
Bussen har inte kommit än, det är några minuter kvar. Novemberkylan biter i kinderna på honom och han drar sin halsduk tätare kring halsen. Hennes kinder är minst lika köldbitna och hon har dragit på sig sina vantar. Hon har ställt sig nära honom, deras armar är trycka mot varandra och han skulle kunna lägga armen om henne som han alltid gjort förr.
”Vad hände egentligen, Daniel?” Han ser på henne, först oförstående men sedan klarnar allting.
”Jag drog till Frankrike, och du ville dra till Hultsfredsfestivalen men hade inte råd?” Hon skakar på huvudet ”Jag syftade inte på det.” ”Vad syftade du på då?” Bussen kommer om några minuter.
”Du sa att.. du älskade mig, på flygplatsen. Att du ville gifta dig med mig.” Hon andas ut och ser på honom med en skarp blick. ”Jag vet, och jag menade det.” Tårar tränger upp i hennes ögon och hon griper tag i hans arm. ”Varför friade du aldrig? Jag väntade på att du skulle fria.” ”Jag trodde inte mina känslor var besvarade.” Hon flämtar till och ser sårad ut ”Dina känslor var så mycket mer än besvarade. Jag var din, Daniel. Helt och hållet din.”
Bussen rullar in på busshållplatsen och öppnar dörrarna för människorna som vill på. Febrilt stryker hon bort de få tårar som trängt upp och ställer sig i kön. Han följer efter henne.
”Jag var feg, Vera, så jävla feg.” Hon lägger sin hand på hans kind och skakar på huvudet. ”Det var vi båda.” Mjuka läppar trycks mot hans. Hon kysser honom försiktigt. Det smärtar och det bränner.
”Jag kommer alltid att tillhöra dig, Danne Och du kommer alltid att tillhöra mig..” Ler hon och stiger på bussen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mekii-Dk - 3 apr 12 - 12:39 | | Lol theodor är inget muslimskt namn :) | prickigthallon - 10 mar 09 - 14:37- Betyg:  | | Jag visste det! Jag har läst den förut :O Två gånger nu då :D Jag tycker den är jättebra! En perfekt beskrivning på något som verkligen skulle kunna hända, så att säga. Du skulle ha med den i novelltävlingen :D | | Bellls - 29 dec 08 - 16:51- Betyg: | Hej! Jag ville tacka för en fin kommentar och så vidare.
Mm, det här var en fin novell! Man känner igen de starka och omöjliga känslorna.
Jag var också ovan att skriva i presens förr. Men så måste jag ha fastnat i nuet eller någonting, för sen var det svårt att skriva på andra sätt istället *skrattar*. Jag gjorde ett lika experiment fast omvänt nyss. hah. Det är kul :) | | YouSoFine - 23 dec 08 - 23:18- Betyg: | | Wow :D | | YouSoFine - 23 dec 08 - 23:18- Betyg: | | Ahw *_* :) |
|
|
|
