Adrian och jag (kap 18) |
YO! XD Sorry för dröjning och allt det :S Men huvudet börjar bli tom efter idéer, men nu går det lite bättre ;) Fast detta kapitelet var kanske inte bästa, men men :/ ^^
Hope you enoy it anyway, kommentera gärna fina små människor <3
Kapitel 18
”Nå, vill ni komma?”
Min blick flackas mellan Dennis och Justins ansikten. Gårdagskvällen är över och nu på morgonen gick jag bort till vandrarhemmet som de båda tvillingarna spenderar nätterna på och dagarna ute och fotograferar allt möjligt, nyss hade de varit ute och blev helt tagna av älgen som hade gått över vägen. För sådant händer aldrig i London! Det är också nu tre dagar kvar till den stora festen mamma ordnat som än håller på att få den perfekt. Jag ville ju att tvillingarna skulle komma som mamma förvånade mig med att de fick göra också, så nu står jag här framför dem inne i rummet och väntar på vad de ska svara. Jag har också berättat för dem om min plan, som även Tobias vet om.
Att jag, vi (tvillingarna och jag) mitt under festen när ingen märker ska Tobias köra oss till flygplasten som ligger två och en halv timma härifrån. Tobias kommer säga till mamma att han ska ut med några kompisar, som hon förhoppningsvis blir glad över för att han äntligen börjar umgås med sina vänner igen, och låter honom åka. Pappa är ju inget bekymmer, han märkte ju aldrig att jag kom, så hur ska han då märka om jag försvinner igen? Efter det, kommer Tobias ensam i lugn och ro förklara för mamma att jag vill bo i England, men att jag kommer ringa och skriva brev så ofta jag bara kan.
Så nu hoppas jag verkligen att detta kommer att gå, sedan ska jag gå till Adrians lägenhet när vi väl är tillbaka i England och förlåta honom. Om han nu vill ha mig tillbaka vill säga…
Jag tittar in i tvillingarnas gråa ögon med spänts, och andas ut när båda firar av det bredaste leendet de kan.
”Allt för dig Maria, självklart hänger vi på!”
Justin gör en stor gest med armarna och Dennis kramar om mig.
”Detta kommer gå bra, vi är med på hela planen, förstår dig och kommer klå ner Adrian så fort du ger tecknet på det!”
Senare på eftermiddagen efter att ha gått med på att hänga med tvillingarna till bonden igen, gick jag hemåt, hemåt… Det låter nästan fel. Men jag tänker inte så mycket på det, utan kliver in i det lilla huset och vet mycket väl om hur det pratas i dem andra radhusen. Att den försvunna dottern kommit hem och att de har hittat på en hel massa påhittade historier som inte en enda stämmer alls.
Tobias hittar jag inte någonstans i radhuset, varken där uppe eller nere och mamma ligger utslagen på soffan efter allt slit inför festen. Pappa vet jag redan vart han är. Uppe på deras rum och stirrar ut i tomma intet.
Jag bestämmer mig för att städa mitt rum, igen, och börjar plocka ordning på saker som legat huller och buller och tar fram en gammal svart ryggsäck där det står Inter Sport på. I den lägger jag ner ett fotoalbum med bilder på min familj och släktingar, ett gammalt fotografi på mig och min hund Matts som nu är död. Packar även ner sparpengar som jag gömt undan under min madrass samt under plastplantan i fönstret för något år sen då jag tänkte spara dem till något jag glömt av vad jag ville köpa. Nu får det bli resepengar och diverse saker. Jag lägger även ner lite kläder som kan vara bra att ha, varför jag packar detta? Kan vara bra att ha då jag åker tillbaka, tillbaka till det som känns mer som ett hem för mig och hoppas att Adrian låter mig stanna hos honom för jag tycker så mycket om honom, trots det han gjorde.
Mina tankar letar sig tillbaka, tar fram minnen och stunder som doft och ljud. Dagen för snart fyra månader sen, ja mer än det kanske, dagen då jag bokade en flyggbiljett till London, bara en och ingen tillbaka. Dagen då jag tog ut alla pengar jag hade på mitt konto samt lite från pappas lilla egna gömma och hur jag mitt i natten drog därifrån utan ett ord vart jag befann mig eller om jag ens levde. Hur jag trots alla rädslor inom mig slogs, lyckades hitta en billig lägenhet och ett hyfsat jobb i ett främmande land som jag aldrig satt min fot i förut.
Min blick flackar genom rummet och stannar på en ultiman liten plansch på bandet ”Th”, under min tid där fick jag chansen att lära känna världens underbaraste människa på jorden och bara tanken på honom får mina ögon att fyllas av salta tårar som en efter en faller ner. Rasmus, min lilla knarkunge som slutade, men när jag bad honom att gå så gick han och flyttade femton mil från London. Jag vet inte ens om har det så att han klarar sig, eller om han mår bra.
Tänker tillbaka allt som har hänt under en sådan otroligt kort tid, och den hemskaste kvällen i mitt liv.
Mannen som ragglandes följde efter mig i parken, dem pösiga byxorna och den stinkande andedräkten som får mig att vilja spy varje gång som bilderna kommer upp. Jag har aldrig sagt något om mardrömmarna jag hade under en tid till Adrian eller någon och inte heller till er, visst, drömmarna dyker upp ibland men inte lika hemska nu som förr. Men jag vaknar fortfarande upp med kalla kårar krypandes längs ryggraden. Bilderna är suddiga nu, kan bero på all alkohol min kropp fick stå ut med, men jag har tränat på att förtränga det så länge nu att min hjärna knappt kan fånga upp det, bara snabba rörelse och ljud. Skrik från mig, och äckliga ljud från Honom.
Den natten med alla minnen och tankar snurrandes i mitt förvridna huvud, somnade jag inte fören klockan fyra på morgonen sovandes i fosterställning. Vid halv fyra tiden hade Tobias kommit in på rummet, och slocknande strax efter det i fåtöljen två meter från sängen.
_____________________
.... dock kanske lite kortare del än vad det brukar bli, men men ^^
|
|
|
|
