Henrik Schyffert 90´ -Ett försvarstal |
Jag såg Henriks show ”90´s –Ett försvarstal” den 17:e
december på Cirkus i Stockholm. Det var en extrainsatt show
eftersom att det hade blivit en sådan succé. Det är
inte svårt att förstå varför: det finns gott om
nostalgitörstande nördar likt mig själv som anser att
90-talet knäcker alla andra årtionden med hästlängder.
För mig var 90-talet i tur och ordning: YO MTV raps, Z-TV,
Killinggänget, Nirvana, Sonic Youth, hemmafester, Peter
Wahlbecks für alle-projekt, vardagsrealistiska serier,
Fucking Åmål, samt svensk hiphop.
När Henrik gick upp på scenen så satte han sig bakom ett
kalt skrivbord som liknade det som han satt bakom när han
var Glenn Killing i manegen. Han började showen med att
köra en lek tillsammans med publiken där han ställde
triviala frågor om diverse populärkulturella yttringar
från 90-talet.
På många sätt så kändes det som ett inslag som hade kunnat
gå på Z-TV någon gång i 90-talets början. Henrik
deklarerade ”det här är allt ni får, det är så här
hela showen kommer vara”.
Det var dock inte sant, Henrik skulle hinna avhandla både
larv och allvar innan showen var slut.
Att ”glänta på allvarsdörren” var något som Henrik återkom
till ofta under dom två timmar han stod på scenen, och även
fast det verkligen träffade i hjärtat på mig när han
började prata om den lilla killen som fick stryk i skolan
för att han hade kissat på sig, så kliade det i mina
käkmuskler: Jag fick en stark ingivelse att jag högt borde
ha skrikit ”försöker du bli en ny Gardell eller?”.
Det där att jag kände för att skrika handlade förstås om
min egen osäkerhet, min egen ovilja att öppna allvarsdörren.
Om jag själv hade gått till psykologen så hade jag likt
Henrik ha suttit nedhasad på stolen, himlat med ögonen och
sagt: ”Frisk… vad menar du, tänker du på han den där
solbrända, blonderade före detta FIFA-domaren med guldtand
då eller?”.
–Sorgligt, jag vet.
Henrik sa sedan att hans första idé till showen var att gå
upp på scenen och visa ett bildspel med fyllebilder på
honom själv från 90-talet ackompanjerat av Popsicles låt
”Hey princess”.
Den tre minuter långa showen skulle avslutas med ett
ironiskt ”tack” skrivet på skärmen. Sedan skulle han bocka,
ta emot applåderna och gå av scenen. Det skulle verkligen
ha varit helt pajigt men det skulle vara så jävla
klockrent ironiskt.
Henrik pratade vidare om hur den ironiska generationen
aldrig tog ställning och att det i sin tur ledde till en
motreaktion. När Lukas Moodysson gjorde Fucking Åmål,
en film helt utan cynism så visste Henrik att det var en
dödsstöt för honom själv och ironin.
I Fucking Åmål så finns det en väldigt fin kärleksscen
mellan Agnes och Elin i en baksätet på en bil. Foreigners
”I wanna know what love is” spelas helt oironiskt.
En svulstig 80-talsballad som tas på allvar.
Tre minuter filmmagi. Det hade verkligen kunnat bli
pajigt men Lukas räddar det genom att vara ärlig och sann.
90´s –Ett försvarstal avslutas med ett bildspel med
fyllebilder på Henrik Schyffert från 90-talet ackompanjerat
av Popsicles låt ”Hey princess”. När låten är slut står ett
det ett stort ”tack” på bildskärmen utan dom ironiska
citattecknen och Henrik bockar inför publiken och går av
scenen.
|
|
|
|
