Without you I'm nothing - Del 6 M/M |
Del 6 gott folk. Här kommer den och nu är det er uppgift att läsa och sedan kommentera. Kommentarer värmer liksom.
Och jag är imponerad på mig själv som redan skrivit klart denna
Del 6
”Du, vad hände igår egentligen? Gjorde jag något fel? Jag menar, du rusade ju bara iväg sådär” Maximilian tittar upp från sin bok och möts av ett par gula ögon, som är inramade av svart smink. Pojken framför honom ser oroligt på honom och Maximilian ler inombords. Trots att det känns så fel att bli alldeles sådär varm över att Hampus faktiskt bryr sig tillräckligt mycket om honom för att ägna lite av sin tid till att se hur Max mår.
”Jag… alltså... det går inte att förklara…” Hur mycket han än skulle vilja säga till Hampus precis som han känner och berätta för honom vad som gjorde att han sprang iväg igår så är det något som tar emot. Detta något kallas Nicklas. Om Maxen nu börjar bli vän med Hampus, då kommer han att få sådana skuldkänslor att det inte är klokt åt det.
”Vi kan strunta i resten av dagen och sticka någonstans så du kan få berätta?” Någonting i Hampus blick får Max att bli väl medveten om att Hampus inte enbart vill veta det där. Någonting i Hampus blick får Max mage att fyllas med fjärilar.
”Jag vet inte…” Om han följer med Hampus så kommer det att hända någonting och detta någonting kommer Max att ångra senare ikväll. Ikväll då han som alltid sitter och skriver till Nicklas, eller vem det nu är som läser det. Om det ens är någon som läser.
”Kom igen. Du mår uppenbarligen helt jävla piss och du har förmodligen inte snackat med någon om alltihopa och det känns faktiskt mycket bättre efter det att man pratat ut. Tro mig, jag vet” Av det där uttalande får han fram två saker. Det första är att Hampus faktiskt erbjuder sig att lyssna på all Max skit och det andra är att Hampus faktiskt varit med om något liknande.
”Vad menar du med att du vet?” Han kan inte låta bli att fråga, men han måste. Utan att säga ett ord vänder Hampus på den alldeles ärrade armen. ”Åh… ja, jag förstår”
”Så, kommer du med eller?” Max tvekar i någon sekund innan han nickar till svar.
”Bra, nu går vi”
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
Jag lovade dig att idag så skulle jag inte säga en enda sak som inte var en bra sak och det tänker jag hålla. Jag ska berätta om vad jag gjort i dag och jag ska inte bryta ihop över att jag saknar dig, det ska jag inte. För jag har lovar dig, eller jag kanske mest av allt lovade mig själv men det spelar ingen roll nu. Jag har aldrig känt mig såhär glad och lätt sedan du försvann. Jag sitter till och med och ler lite smått för mig själv och visst det känns…nej jag ska bara säga de positiva sakerna nu. Okej, en negativ sak skadar väl inte? Jag känner mig så glad och befriad samtidigt som jag känner att jag har väldigt dåligt samvete. Så, det där var en negativ sak, ska jag säga något mer negativt så får jag vänta tills imorgon. Vart var det jag var innan jag började med mina negativtankar? Juste ja, jag kände mig lättad och jag ska berätta.
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
När jag och Hampus drog iväg ifrån skolan så var det som om mina ben gick automatiskt. Jag tänkte eller kände ingenting. Jag bara gick efter honom och eftersom att jag tydligen inte gick tillräckligt fort så tog han mig hand i sin. Det var först då som jag kom tillbaka till verkligheten om man säger så. Det var som om min hand fattade eld då han greppade den och tydligen hade han också märkt något för han vände sig om och såg på mig en lång stund innan han log ett sådant där väldigt vackert leende. Han vände sig om och fortsatte att gå och tillslut stod vi framför ett hus. Huset var som vilket vanligt hus i Sverige som helst. Det var gult med vita knutar, hade en övervåning. Precis som vilket hus som helst med andra ord. Vi gick in genom dörren och klädde av oss ytterkläderna. Det var först då som han släppte min hand och en konstig
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
kyla spred sig i min kropp. Jag ville hålla hans hand. Hampus visade mig runt i sitt hus och tillsist hamnade vi i hans rum med en kopp rykande te i händerna. Jag som egentligen inte ens gillar te och han fick mig att dricka det som om jag älskade det. En nervös tystnad spred sig mellan oss och jag verkligen tänkte efter om jag kunde hitta något att prata om. Något som inte var allt för privat och samtidigt intressant. Det gick väl inte sådär jättebra och nu satt jag och studerade hans rum. Helst av allt så skulle jag ha velat titta på honom, men nej, det vågade jag inte. Så därför fick det lite smått stökiga rummet besök av min blick. Väggarna var täckta med affischer, fotografier, något som såg ut som olika texter, kanske noveller och/eller dikter. Han hade följt min blick och såg mitt frågande ansiktsuttryck.
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
”Det där är dikter och annat skit som jag skrev förut” Han talade i en lugn takt och hans lite mörka röst fick mig att rysa till och jag kunde konstatera att jag hade rätt angående de där texterna. Han vred sitt huvud mot mitt och tittade på mig med huvudet lätt lutat åt vänster. Han var verkligen söt just i den ställningen.
”Om du kan minnas så var skälet till varför vi stack ifrån skolan att du skulle berätta en hel del saker om dig själv” Jag hade faktiskt hoppats på att han hade glömt bort det där, men nej, tydligen inte. Han ville visst att jag skulle sitta i hans rum och bryta ihop totalt. För det visste jag redan då att det skulle jag göra om jag började snacka om dig.
”Jag… alltså… jag vet inte hur jag ska börja…” Han gav min en blick och tog min hand i sin och det fick
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
mig att slappna av och jag berättade. Allting bara rann ur mig och när jag säger rann så menar bokstavligt. Tårarna slickade mina kinder och jag kände mig så otroligt patetisk när jag satt där i hans trygga famn och grät. Han sade inte ett enda ljud utan bara kramade om mig hårdare och jag borrade in mitt ansikte i hans tröja, som snabbt sög åt sig vätskan, likt en uttorkad svamp. Sedan kommer jag inte ihåg något mer. Jag har ingen aning om vad som hände och helt plötslig så var jag bara hemma och satt framför min dator. Jag tror att jag har ett svagt minne av att Elias öppnade dörren, men jag vet inte och det är det som är så läskigt. Jag har tappat bort mitt minne för vad jag gjorde för ungefär tre timmar sedan. Jag vill veta vad som hände och jag vill prata med Hampus. Jag menar, jag har pratat med honom seriöst i två dagar och
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
och jag är som besatt. Vad fan är det för fel på mig? Jag vill inte, vill verkligen inte, känna så som jag tror att jag känner för Hampus. Jag vill inte vilja hångla upp honom mot en vägg varje gång jag ser honom. Jag vill inte känna någonting. Jag vill förbli din Nicklas. Jag vill fortfarande kunna sluta mina ögon och se ditt ansikte framför mig precis innan du kysste mig. Jag vill inte att den bilden ska bytas ut mot Hampus ansikte. Men på samma gång så vill jag det. Jag vill veta att jag faktiskt har gått vidare, men innerst inne så kommer jag nog aldrig att kunna göra det. Åh gud vad jag säger emot mig själv nu. Mina tankar fungerar inte idag och jag bröt trots allt löftet om att inte säga en enda negativ tanke idag. Eller, nej, det gjorde jag inte. Klockan är över tolv så då är det ju tekniskt sätt en ny dag. En ny dag, men till vilken nytta.
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
Varför ska jag gå här varje dag i typ 65 år till när jag bara vill vara med dig. Jag vill vara med dig här och nu. Jag vill känna dina armar mot min kropp när jag gråter. Jag vill inte ha Hampus. Men mitt fucking hjärta eller vad det nu är säger något annat. Det vill bara att jag ska åka hem till Hampus nu direkt och faktiskt göra lite barnförbjudna saker med honom. Men den del av hjärtat som fortfarande tillhör dig har bara luft att ha sönder den där andra delen och jag tror att min hjärna och resten av kroppen har gått och blivit neutrala. Vad fan snackar jag om egentligen? Jag vet inte. Jag vet aldrig någonting nu för tiden. Det är som om allting bara har tappat sin betydelse och det har det ju. Ingenting betyder något utan dig. Allting jag gör påminner mig om dig och snälla, låt mig få slippa säga det här, men allting som påminner mig om
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
dig har jag lust att utplåna. Herregud, om det skulle funnits någon som satt och läste det här så skulle den inte fatta ett skit och jag klandrar den inte. För man fattar absolut ingenting. I ena sekunden är jag överlycklig och klarar av att erkänna att jag faktiskt är kär i Hampus och i nästa är det dödsdömt att en tänka på honom. Vad fan är det med mig?! Ja, men självklart ska jag börja böla nu också. Javisst, VAD FAN SPELAR DET FÖR ROLL?! Gud, jag kan inte ta mig igenom en endaste liten fjuttig dag utan att bryta ihop. Jag tror faktiskt att det är allt mitt skrivande som försvårar det hela med att gå vidare. Jag tror att jag tror att du lever vidare genom mina ord just nu. Jag tror att jag har fel. Du är död. Det har du varit länge nu, men jag vägrar acceptera det. Om jag hade accepterat det så skulle jag inte sitta här och skriva
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
till dig. Minna du föresten vad jag sade när jag började skriva såhär? Jag sade att jag skrev för att ifall det fanns den minsta chansen att du tittade ner på mig så ville jag att du skulle veta vad jag tänkte. Det vill jag fortfarande. Men jag tror inte länge att du ser på mig. Om du ens gjort det någon gång så har du tröttnat nu. Du måste ha tröttnat. Jag har ju för fan tröttnat själv på mina meningslösa meningar som inte säger ett smack. Och ändå så skriver jag fortfarande. Jag måste faktiskt skriva. Det finns ju ingen som jag kan prata med och om du hade kunnat svara nu så hade du svarat att jag hade Elias och kanske att jag hade Hampus (man vet ju liksom inte vad jag har honom än) och då hade jag svarat dig att ingen av de två skulle förstå. För det är sant, ingen förstår varför jag är som jag är nu för tiden. Jag har till och med fått
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
pratat med en jävla psykolog. Eller prata och prata. Han pratade med mig. Aldrig att jag tänker öppna mig och berätta alla mina jävla problem för en person som egentligen inte bryr sig. Det är hans jobb att lyssna på mig. Nu svär jag sådär mycket igen. Jag måste skärpa till mig, men när jag är upprörd så kan jag helt enkelt inte kontrollera orden. De bara ploppar upp liksom och jag har faktiskt blivit jäkligt bra på att skriva snabbt på ett tangentbort nu jag. Men det är ju inte så konstigt med tanke på att jag sitter framför datorn hela tiden som jag är hemma och är vaken och det vill säga väldigt ofta. Nu kom jag att tänka på skolan också. Det är faktiskt inte så illa att gå i den trots allt. Jag tror att en stor del till varför jag känner så är för att Hampus hela tiden kan sitta och le mot mig och till en början irriterade jag mig fruktansvärt mycket på
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
det, men nu rodnar jag och får miljoner fjärilar i hela kroppen. Undra hur det blir imorgon. Då måste jag verkligen fråga honom om vad som hände efter det att jag blött ner hela hans tröja. Och på tal om tröja så har jag någon annans munktröja på mig och jag har starka aningar om att det är Hampus tröja som jag har på mig. Han är den enda som jag kan tänka mig att ha en knallorange tröja med en gul fisk på. Haha, den är så jäkla förbannat ful egentligen men ändå tar jag inte av mig den. Den gör mig trygg. Ja, nu låter jag ju bra också. Jag blir trygg av en ful tröja. Psykhemmet nästa. Fast om jag inte hamnat på ett psykhem tidigare så är den en omöjlighet att jag gör det nu. Jag har betett mig mycket värre än såhär och det vet nu Nicklas. Minns du den gången då vi två helt plötslig bara hoppade på en buss och åkte så långt den gick
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
Och vi hade ingen aning om vart vi skulle hamna. Men vi åkte med den i alla fall och jag tror att vi satt och kysstes under hela resan. Gansak så irriterande för alla medpassagerare egentligen. Att tvingas se två killar sitta och hångla under hela resan. Jag skulle väl i och för sig inte ha brytt mig så mycket, men jag är ju bög också satt, ja det kan ju vara därför. Haha, kom du ihåg den där sportfånen i vår ålder som hoppade på bussen, stirrade på oss och vände sig om och rusade ut genom samma dörr innan den han slå igen. Han stod senare och spydde. Så otroligt mycket vi skrattade då. Visst, egentligen borde vi ha tagit åt oss för han spydde ju faktiskt för att vi båda två var två killar som älskade varandra, men så tänkte vi inte då inte. Då tänkte vi att han bara var en patetisk människa som det var så otroligt synd om för att
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
han var så homofobisk. Vi konstaterade också att det inte kunde vara så där värst roligt att vara homofob i dagens läge. Så många tonårsflickor som det nu finns som anser att bögar är det sötaste som finns. Fast jag har absolut ingen aning om varför jag kom att tänka på den där bussresan egentligen. Den har ju inte precis något med psykhem att göra. Nej, nu kommer snart Elias in och frågar varför jag sitter och skrattar och det enda jag kan ge honom till svar är att jag tänker på dig och så är jag trött. Så nu ska jag gå och sova jag, men du kommer att höra mer från mig senare någon dag. Jag älskar dig och önska mig en god nattsömn.
Och för första gången på evigheter så var det inte Nicklas som Maximilian hade i tankarna innan han somnade med ett leende över läpparna.
”Maximilian?”
”Ja?”
”Jag tycker väldigt mycket om dig”
”Jag tycker väldigt mycket om dig med, Hampus”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 20 okt 09 - 09:59- Betyg:  | Okej okej, jag vet att jag borde vara glad för Maxies skull och yadiyadiyada,
men jag vill ju inte att han ska träffa nån Hampus och gå och bli kär, han ska
ju vara tillsammans med Nicklas!! D: Please, Nicklas, återuppföds nu tack. Han
kan ju bli den nya Jesus!! Eller nåt... Men åååååh! Jag är liksom svartsjuk på
Hampus på nåt sätt! Som om jag var Nicklas och sitter uppe i himlen och bara
"Åh nej, nu kysser de varann!! Fanfanfan!!" Men okej, nu ska jag sluta förbanna
Hampus, det är ju inte hans fel att Max är kär i honom (gkfgacbsjwygakcbgsavf).
DEN HÄR NOVELLEN ÄGER SÅ HIMLA MYCKET!!!!!!! (Fast ta tillbaka Nicklas tack)
Andas tyst | | viunderregnmoln - 15 mar 09 - 23:41 | | ooh vad bra | | love__ - 16 jan 09 - 22:49 | | så jäkla bra! :) | | emptyreality - 6 jan 09 - 23:35- Betyg: | | Läst hela den här serien nu, helt otrolig <3 | | DrownedDoll - 6 jan 09 - 19:45 | Åh, jag gråter fortfarande. Fast nu är dewt glädjetårar, Maxie förtjänar att vara lycklig :')<3 ASBRA!
Och fyfan va jag garvade över den fula, trygga tröjan hahahahahaa XD | | LisaHoglund - 1 jan 09 - 16:37- Betyg: | | Heja Hampus! Åh, jag hoppas verkligen att det blir något mellan dem. Max behöver det! Alltså, hur FAN KAN DU SKRIVA SÅ JÄVLA BRA?? Med sådan känsla genom hela berättelsen, den är så levande... Jag bara ÄLSKAR DEN! <333 | | Alexiz93 - 22 dec 08 - 21:32 | | jättebra:) | | NeMriA - 22 dec 08 - 11:54 | "Så många tonårsflickor som det nu finns som anser att bögar är det sötaste som finns."
FUCK YEAH!!!!!
*peka uppåt* HÅLLER MED GUD!! alltså fan vad bra detta kapitlet var :O jag satt och halvlipade -.- och jag flabbade. liksom en fisktröja? HAHAHA xD
SKRIVSKRIVSKRIIIIV <3 | | Maadelen3 - 21 dec 08 - 21:07- Betyg: | OCH GÖRA LITE BARNFÖRBJUDNA SAKER HAHAHAHHAAHHAHAHAHHAHAHAHAHAHHAHAHA! XD
Jag skulle vela ha en knallorange tröja med en gul fisk på, fast, då skulle alla mobba mig, men fuckkkk vad kul det skulle vara ändå! HAHAHAHAH! TÄÄÄÄNK OMG! XD
euuuhm. okej, nu ska madde lilla berömma emss! =D
SHUUUUUT VAD DENNA ÄR BRA ALLTSÅ! EMELIE! ? EMELIE?! EEEMEELIIIIIEEE?!
Förstår du hur sjukt bra du skriver?! (jodet gör du för du sa att du fått det funka nu (eller i åttan men jaja) i en kommentar på nået foruminlägg, men du verkligen totaläger ju!:D) HIHIHI! ALLTSÅ DU ÄR FETT MED BÄST EMSS! =D
Jag skulle på mycketmycket seriöst kunna skriva lika bra som dig! ;| jag är mktmktmktmktmktmktmktmktmtkmtkmtkmtkmtkmtk (ah du förstår nog vinken även om t och k böt plats) avundsjuk på dig alltså! PÅ RIKTIGT SERIÖST! ;o *spärra upp ögonen*
och nej, idag får du inte en lika allvarlig kommentar för jag är övertrött (igen) och mktmktmktmktmktmktmktmktmktmktmktmkt pepp inför julafton! =D MWIHIHIHI!
Men du är ändå lika totalägigt superduper megadunder och brak bäst som i vanliga fall, och jag står fortfarande för att varje del blir bättre och bättre, för det blir det och jag kommer alltid att älska vad du skriver och jag fick ett sms å nån skrev på msn men jag ignorerar dem för nu ger jag dig, EMELIE DEN STORE, en massa ultrabraiga hedersord (det heter så va? =)) om hur ultrabästigt braig super dunderochbrak braig och bästig och så du är, och du skriver, för som vanligt var det helt felfritt och perfekt (det är FORTFARANDE inte samma ord) och min lärare skulle hata denna meningen hahah men jag bryr mig inte för jag orkar inte skriva punkter och nu är det absolut inget sammanhang längre..
det jag ville få ut är; DU ÄR BÄST OCH ÄGER FETT! SKRIV MER! =D <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3 |
|
|
|
