Nindë Silverdolk - Del 002 |
Har ni någonsin flugit tre dagar i sträck utan att varken äta eller sova, när ni precis förlorat er mor och hela ert liv slitits upp med rötterna?
Nej, tänkte väl inte det.
I alla fall är det tröttande, och det var första gången i mitt liv som jag flög. Trots att flygandet är en medfödd instinkt hos älvor, så är det tröttsamt att flyga så länge, så långt.
När jag trodde att jag hade kommit tillräckligt långt från orcherna, och vår nu sedan länge nedbrända by, slog jag mig ned i en liten glänta - min mor hade och jag har en underlig förkärlek till gläntor - och somnade nästan genast av utmattning.
Jag tror faktiskt att det var min mage som väckte mig. Jag var femton år gammal, i puberteten och hade inte ätit på tre dygn, så när jag stel men utvilad slog upp ögonen kände jag mig som en tom tunna. Jag hade inte fått med mig mat av något slag när jag på det nämnda, ganska omtumlande sättet lämnade byn, så jag hade ingen aning om varifrån jag skulle få tag i något att äta.
Men jag behövde inte oroa mig länge. Jag stod mitt i en av de största skogarna i Midgård, och varje gång jag vände mig om så låg det något ätbart framför mig. Det var antingen bär, eller rötter, eller svamp, som jag visste var ätliga. Först märkte jag det inte, men snart började jag undra över att det låg plockade och rensade hjortron och kantareller framför mina fötter, utan skymten av något hjortronsnår eller svampgynnande område i närheten.
Det var min första erfarenhet av älvor.
Hungrig som jag var accepterade jag bara detta fenomen, och såg till att äta mig mätt.
Sedan började jag upptäcka vad min mors sång och halsband gjort med mig. Vingarna hade jag redan upptäckt, stora, flortunna vingar, som växte rakt ut från min rygg. Stjärnorna kom sedan. En rad av nio stjärnor i silver hade dykt upp på min panna.
Och så det som jag fann märkvärdigast av allt. Jag kunde plötsligt förstå ljuden omkring mig. Jag kunde med ens urskilja orden i Vindens sång, och i fåglarnas kvittrande. Och inte bara det, jag kunde höra stjärnornas glasklara melodier och månens mezzosopran.
Och jag förstod orden. Överallt omkring mig kunde jag höra ljusa viskningar och fnittranden som jag kunde förstå.
När jag började titta efter ordentligt fick jag syn på dem.
I varje blomma i den lilla gläntan gömde sig en liten, liten älva. De flesta var flickor med undersköna anleten, men jag såg också pojkar med stiliga drag och… ja, jag antar att en älva skulle kalla dem högresta.
Var och en av dem var liten nog att rymmas i min handflata, och de sken alla av det underliga ljus som strömmat från min panna den dagen när jag fick veta mitt ursprung. Men deras ljus var gyllene och varmt, mitt var rent och vitt.
Jag hade nu räknat ut att jag var en älva, men inte fullt ut. Jag visste att min far var en alv, så det gjorde mig till hälften av varje. Men varför dessa små varelser - som jag automatiskt kallade små systrar och små bröder - pekade på mina stjärnor och mitt vita sken, förstod jag inte.
Och som man kan vänta sig fick jag inte tid att fundera på det heller. Innan jag hann fråga något försvann älvorna likt mörkret i gryningen, och jag skulle snart förstå varför.
Ett horns långa ton ringde plötsligt över gläntan, och jag kände igen ljudet. Det var den sortens horn som orcherna blåst i när de ödelade vår by.
Men denna gång fick hornet svar. En lika lång, men klarare ton ringde tillbaka och jag kunde känna igen ljudet som alviskt, trots att jag aldrig förr hört ett alvhorn.
Sedan kände jag marken skaka i ett alvkompanis taktfasta steg och i orchers mullrande rusande.
Jag gömde mig. Fortfarande för utmattad för att orka flyga, och alldeles för rädd för att våga gå endera ena eller andra hållet, så gömde jag mig i den närmaste buske jag kunde hitta.
De båda styrkorna kom inom synhåll ungefär samtidigt. Det var alverna jag var mest intresserad av, jag hade aldrig sett rustningar eller vapen förr, mer än pilbågarna och dolkarna som användes för jakt och matlagning i min by. Dessa alver var alla klädda likadant - rustningar i samma färg som blekt guld, hjälmar med höga kammar, mörkblå mantlar som knäpptes på sidan, ett svärd var, och varsin stridsbåge.
Alven som gick först hade annorlunda tyg i manteln, men inget annat utmärkte att han var ledare för dem alla.
Jag hade sett Mörkmårdens baner många gånger, men vapenskölden som dessa alver bar var helt annorlunda. Trots att jag var rädd intill förlamning fascinerade de mig.
Jag noterade naturligtvis inte allt detta på en gång, men någonstans i bakhuvudet tog jag in skillnaden mellan dessa soldater och Mörkmårdens kompanier.
Snart stod det klart att det skulle bli en drabbning just i den glänta som jag valt för vila. Jag kunde inget annat göra än gömma mig, fortfarande med ödeläggelsen av min by färskt i minnet.
Det var den första strid jag bevittnade. Många gånger hade jag läst böcker och hört sånger om hjältedåd utförda i strid. Och jag tar ur er den villfarelsen redan nu. Ett stridsfält är ingen plats för storverk.
Larmet bedövade mig, ljudet av hundra svärd som träffar varandra med all den styrka som en vuxen alv kan uppbåda, tillsammans med skriken av smärta och dödsångest var fruktansvärt.
Efter ett helt skyddat liv i en liten by, omgiven av lugn och tystnad blev detta alldeles för mycket för mig. Det var inte en halv vecka sedan min mor blev dödad och chocken hade inte lagt sig ännu.
Sanningen att säga fick jag panik.
Det enda jag kunde tänka på var att komma bort från denna död och smärta.
Så jag sprang, sprang så fort benen kunde bära mig, utan att tänka på att jag var mitt ute på ett slagfält.
En stark hand grep tag i min axel, vilket bara spädde på min panik. Jag skrek, slog och sparkade medan ledaren för alverna i princip lyfte mig i nackskinnet och såg förvånat på mig.
Jag hörde honom utbrista, på alviska, med en underlig accent ”En flicka!”
Det var först då som jag slutade kämpa emot, och såg på honom. Han hade ett fagert anlete, men ganska grovhugget med alvers mått, platinafärgat hår och grå ögon. Trots att vi var i mitten av ett slagfält och han höll ett långt, böjt svärd, täckt med svart blod i handen, sade hans ögon att han inte ville mig illa.
Denna instinkt litade jag på, och följde honom när han skyndsamt knuffade tillbaka mig i busken, och sade stakande till mig på den alviskan jag kunde att stanna där jag var och inte ge mig till känna.
Jag vet inte varför, men jag kände mig plötsligt helt trygg. Alvkaptenens närvaro hade jagat bort; inte all, men en stor del; min rädsla, så jag gjorde som han sade, gömde mig i busken och höll munnen stängd.
Jag kunde inte låta bli att följa honom med blicken i varje rörelse som han gjorde. Snart stod det klart att han hade stridit hela sitt liv, som om någon form av träning gett honom möjligheten att förutse utfall och attacker som gjordes mot honom.
Och hela tiden höll han sig nära busken där jag satt. Aldrig längre bort än att jag med lätthet kunde urskilja mönstret i hans mantel.
Men inte de skickligaste krigare kan stå emot en övermakt så stor som denna. Det var inte mer än ett kompani alver, och de hade stött på ett helt regemente yrch.
De var chanslösa.
Snart hade alla alver nedgjorts, och ett tiotal orcher lämnades kvar för att kontrollera att alla var döda, medan resten drog vidare.
Jag vet inte säkert, men jag tror att det var för att kaptenen fick mig att känna mig trygg som jag reagerade som jag gjorde.
När orcherna kom fram för att skära upp hans hals och kontrollera att han var död, fylldes min syn av blodröd dimma. Jag kunde inte längre tänka klart, utan handlade enbart på instinkter. Jag vet att jag måste varit galen, men jag störtade fram ur buskarna med ett skrik, som antagligen lät gällt och rent skrattretande. Jag fick tag i det krökta svärdet som låg några meter från kaptenen, och gick till anfall.
Det var första gången som jag höll i ett vapen, första gången jag svingade det, och första gången jag dödade. Vingarna och flygförmågan gav mig en fördel, när jag visste att jag inte kunde komma undan steg jag helt enkelt till väders, och försvann utom räckhåll.
Jag dödade dem allihop.
Skar upp deras smutsiga bukar och gick vidare till nästa, medan de själva förvånat såg på hur deras inälvor rann ut. Jag minns att jag skrek åt den första när jag dödade den.
”För min mor!”
Honom högg jag huvudet av. Jag högg huvudet av honom och lät honom dö, täckt i den svarta sörja som orcherna kallar blod. De kom inte ens i närheten av mig.
Låt oss säga att jag hade talang.
När jag dödat den sista - honom befriade jag från sina armar och ben och lät honom förblöda - hörde jag ett hostande skratt.
Jag vände mig om, svärdet höjt, men kunde bara se den fallne kaptenen. Han skrattade.
”En liten tigrinna, tydligen.”
När jag kom fram till honom såg jag att han inte hade den minsta anledning till att skratta. Hans sida var uppskuren så att de splittrade revbenen syntes och varje gång han hostade rann strimmor av blod nedför hans haka och hals.
Han log mot mig, som om han inte alls kände dem smärta som måste fylla hans kropp.
”Vad heter du, tigrinna?”
Jag fick tänka efter, men till sist sade jag:
”Nindë. Nindë Caranîr.” Det var i det ögonblicket jag insåg att jag hade glömt mina andra namn, om jag haft några.
Han böjde huvudet.
”Haldir.” Han hann inte säga mer innan han svimmade.
|
|
|
|
