Glömmer er aldrig! <3 |
Hej igen dagboken. Nu var det visst rätt länge sen jag skrev nått.
Men i alla fall idag är det den 29 maj, 2003.
Skola idag som vanligt, hände inte ett skit. Lika tråkigt som alltid.
Men ikväll efter maten så ska jag kolla på Dirty Dancing som går på 4:an. Jippi! Har längtat till tusen på att den ska visas.
Oj maten är visst färdig nu, mamma ropar. Men skriver sen vad som hände. Puss så länge!
Det är Emilia som skrev i sin dagbok, det är där allt som hon känner hamnar. Alla hennes känslor finns i den boken. För vart annars ska hennes känslor få komma fram. Hon har ju inga vänner som hon kan prata med. Och hennes mamma kan hon ju inte berätta allt för, eller? Nä, det blir alldeles för jobbigt. För jobbigt att prata med sin mamma,hon är bara 11 år. 11 år och hatar redan sitt liv. Finns vissa stunder som hon är lycklig, som när hon är och hälsar på sin mormor och morfar. Fast just nu ligger hennes mormor Sigrid på lasarettet, hon har gjort det ett tag nu. Men hon ska få komma hem om två dagar.
Hej igen dagboken!
Fy fan, jag vill bara försvinna nu. Mamma åkte upp till morfar efter att vi hade ätit, jag satte mig vid TV: n och pappa vid datan, mina bröder vet jag inte vart dom tog vägen, men skit samma är det.
Mamma var hos morfar en timme innan hon kom inrusande till mig i vardagsrummet. Morfar hade kollapsat vid köksbordet. Han fick åka in till lasarettet med ambulans. Mamma och Karl-Arne(mammas bror) åkte i Karl-Arnes bil efter ambulansen, men när dom kommer in så får dom veta att morfar hade dött på väg in till lasarettet.
Hur ska mormor orka komma hem nu. Morfar som verkligen hade sett fram emot att hon skulle komma hem igen och dom skulle få vara tillsammans. Och så händer det här.
Men det var väl ändå tur att han dog på vägen in, mamma sa att han hatade sjukhus. Så han skulle bara plågas av att ligga där inne. Men vad kommer nu att hända. Kommer mitt liv kunna fortsätta utan morfar?! Måste funka, måste hjälpa mormor...
Dagarna gick, segare än vanligt. Men Sigrid, Emilias mormor, kom till slut hem igen. Det blev en jätte stor omställning för alla. Men det ska gå. Sigrid kommer att få hemtjänst, för hon kommer inte klara av allting ensam nu. Det är för mycket som behöver göras. Och hennes hälsa är inte den bästa heller.
Sigrid, AnnCatrine och Karl-Arne ( AnnCatrine är Emilias mamma) planerade inför Onnis (Emilias morfar) begravning. Beställde gravsten, kista och datum för begravning. Begravningen ska vara den 12 juni.
Hej dagboken.
Usch! Den hemska dagen närmar sig. Den dagen då morfar kommer försvinna för alltid, dagen då han begravs. Han ska begravas vid Västermos kyrka i alla fall. Det tycker jag är bra, då kan mormor få komma dit så ofta hon vill och hälsa på honom.
Jag tror att dom har beställt en gravsten till honom. Det ska vara en liljekonvalj på, eftersom det var den enda blomman som han ville följa med och plocka, annars fick det vara med blommor.
Jag kan inte förstå att mitt liv fortfarande kan gå vidare, jag vill stanna alltihop och följa med mamma upp till morfar få träffa honom en sista gång. Varför, varför, varför valde jag att titta på en film istället för att träffa honom? Hur kan man vara så dum att man väljer ett TV program framför sin morfar? Åh jag hatar mig själv!
Nu ska jag lägga mig, och försöka sova. Men det kommer inte gå men ändå. Vi hörs nån dag, God natt!
Emilia har många sömnlösa nätter, tankarna på morfar kommer ständigt tillbaka. Hon har skuld känslor för att hon inte var med honom då. För att hon satt hemma och kollade på film när han dog.
Hon skulle kunna göra vad som helst för att få backa tillbaka till den 29 maj, men det går inte. Det är försent. Det kommer aldrig att gå att få tillbaka den tiden.
Okej, nu har det gått ett tag sen jag skrev sist igen.
Idag begravdes morfar, han blev bara 83 år. Begravningen var så fin. Kistan längst fram i kyrkan, med massor med blommor runt omkring.
När dom sänkte ner kistan så såg jag honom försvinna, försvinna för alltid från jorden. Men han kommer aldrig försvinna från mitt hjärta. Du finns alltid hos mig, jag älskar dig morfar.
Vi gick fram en och en och la ner en ros till honom. När jag gick fram så sänkte jag ner rosen sakta och viskade tyst :
"Jag älskar dig! Kommer aldrig någonsin att glömma bort dig, dina små hyss mot mig. Hur lekfull du var när vi kom hem till er. Jag kommer aldrig någonsin att förlåta mig själv för att jag inte var hos dig. För att vi aldrig fick ta Farväl. Jag älskar dig! Du finns för alltid i mitt hjärta!"
Rosen hade nått kistan för länge sen, men jag kunde inte gå därifrån. Jag backade sakta tillbaka till min plats och lät resten gå fram och släppa ner sin ros.
Det var mycket folk på morfars begravning, fast inte så konstigt det är många som mormor och morfar känner. Alla i kyrkan gick med ner till Klockargården och åt smörgåstårta och fikade.
Det är sent nu, det blev sent innan vi kom därifrån.
Jag ska gå å lägga mig nu. Skriver en annan dag, kanske om jag orkar.
Så fort Emilia lade sig ner på sängen så somnade hon. Men det var ingen skön sömn som dom flesta i hennes ålder har, men det som hon har varit med om är det inte alla som har.
Men varje gång hon sluter ögonen och faller i sömn så ser hon Onnis kista sänkas ner och försvinna, försvinna ner till den kalla mörka jorden.
Efter många oroliga nätter så kommer snart Emilia in i sina rutiner igen. Blir en robot om dagarna och bara gör det som behövs, anstränger sig inte mer än nödvändigt.
Men veckorna går, drömmarna börjar återigen bli bättre och snart finns Onni bara i tankarna när hon är vaken.
Hon hjälper Sigrid vissa dagar, eller hälsar bara på för att se hennes leende.
Hej igen dagboken, oj vad länge sen det var sist jag skrev.
Det är nu den 10 juni, 2007.
Det var skolavslutning idag, skönt äntligen sommarlov. Men dom två första veckorna ska jag ha konfirmationsläsning. Men det kan bli kul det också. Har jag nått att göra i alla fall, och då kan jag inte ligga och sova hela dagarna.
Mormor ligger på lasarettet igen. Det har hon gjort dom tre senaste åren, fast inte hela åren. Hon åker in dit periodvis. Det är tråkigt att behöva se henne ligga där inne. Hon hör verkligen inte hemma där. Men hon får i alla fall hjälp där inne, inte för att det är nått fel på hemtjänsten som hon har annars, men det är ju det att hon har reumatism och lite andra sjukdomar.
Konfirmationsläsningen börjar imorgon. Så jag kanske ska gå och lägga mig, försöka sova lite.
Sömn är det minsta hon har fått dom senaste tre åren. Dom flesta nätter har hon legat vaken länge och tänkt på både mormor som ligger i en trist sjukhuskorridor och på morfar som ligger långt ner i jorden.
Men Sigrid ska få komma hem igen på torsdag, hon har blivit bättre nu.
Konfirmationsläsningen är mellan 9-17 varje dag. Även fast det är lång tid att läsa så går dagarna fort för dom. Det kanske inte är så roligt eftersom Emilia inte har några vänner i gruppen, men hon gör ändå det bäst av situationen. Och dom dagarna som hon inte kan tänka så glada tankar på konfirmationsläsningen så kan hon i alla fall se fram emot handbolls träningen på tisdag och torsdag, fast på torsdag är det sista träningen. Det är synd, hon har spelat handboll i ett år snart. Det är det enda positiva hon har sett på veckorna, när hon har varit i skolan.
Men nu är det i alla fall bara två träningar kvar eftersom det inte är någon som är intresserad av att träna på sommarlovet.
Hej dagboken, idag har jag faktiskt en rolig sak att skriva här. Mormor kommer hem imorgon, torsdag 14 juni. Jag och mamma ska åka hem till henne efter min träning. Tänkte bara skriva det nu innan jag går och lägger mig. Läsning imorgon med.
God natt! Puss.
Hej min kära dagbok. Mormor kom hem idag. Jag är jätte glad över det. Vi ska åka upp till henne i helgen igen. Jag och mamma var hos henne ikväll innan vi åkte hem från träningen. Gud vad pigg och glad hon var, vad lycklig hon såg ut att var nu när hon är hemma igen. Ska bli så kul att få komma och hälsa på henne när hon är hemma. Man blir så deprimerad av att vara på ett sjukhus.
Men ska sova nu igen, ska upp och åka bussen tidigt imorgon till läsningen. God natt!
God morgon dagboken, eller god kan man fan inte kalla den. Det här är den värsta morgonen i hela mitt liv. Mamma kom och väckte mig, klockan kvart i sju.
Mormor dog inatt! Fan, fan, fan, fan... Hon som var så pigg och glad över att äntligen få komma hem. Det är nu 11 timmar sen jag var hos henne, gav henne en kram och sa god natt. Mormor varför? Varför försvann du nu? Jag vill ha dig kvar här! Jag klarar inte av att förlora dig också.
Emilia ligger i sin säng och skriver om hur mycket hennes mormor betyder för henne, hennes mamma har åkt upp dit för att se henne. Hon frågade Emilia om hon ville med, men hon klarade inte av det just då.
AnnCatrine ringde till prästen som ska konfirmera Emilia och berättade vad som hade hänt, prästen hade sagt att Emilia inte behövde komma.
Hej igen dagboken, sitter nu på bussen på väg till Lista för att gå på konfirmationsläsningen. Jag klarar inte av att sitta stilla. Jag ser dig överallt mormor. Jag vill ha dig här hos mig nu.
Den här dagen kommer för alltid finnas kvar i mitt minne. Inte för att jag vill att den ska försvinna men, åh!
Måste gå av bussen nu, skriver lite senare ikväll om jag orkar.
Pernilla (prästen) blir förvånad när Emilia står utanför vid Lista där dom har läsningen. Dom går iväg en bit och sätter sig på en bänk och pratar lite om vad som har hänt, och hur Emilia egentligen mår. Om hon verkligen borde vara med där. Men inget kan få Emilia att ändra sig, att åka hem igen. Hon klarar inte av det just då. Behöver nått annat att tänka på, även fast Sigrid alltid finns med i hennes tankar under dagen.
Den här dagen gick ovanligt fort men ändå så sakta på nått sätt. Men man kan ju inte direkt klandra dagen för hur fort eller sakta det gick.
Hej dagboken, jag har inte orkat skriva nått. Jag orkar egentligen inte skriva nu heller men jag känner att jag måste. Det är den 29 juni och mormor begravdes idag. Finare begravning kan man verkligen inte önska sig. Det regnade imorrse men det gick över, tur var det. För begravningen var utomhus, eftersom Västermo kyrka är avstängd på grund av mögel. Men solen sken, det blåste ingenting helt vindstilla nästan, det var fin musik, precis som mormor hade velat haft det. Den här begravningen passade henne så otroligt bra, för hon ville alltid vara ute när det var fint väder. Vi fick alltid springa runt i trädgården för att hitta ett ställe där det var vindstilla.
Jag hade på mig en svart vit klänning idag, jag hade även sminkat mig vilket var väldigt dumt för det försvann. Blev bara svart runt ögonen av mascaran. Det blev mycket prat i Klockargården efteråt om mormor. Hon begravdes förresten bredvid morfar. Så nu är dom tillsammans igen. Älskar er!!
Nu ska jag sova, det har varit en riktigt jobbig dag. Vi får se när jag skriver igen.
Emilias sommarlov fortsatte. Men det var så konstigt att inte kunna åka upp och hälsa på Sigrid.
Efter begravningen så hittade Emilia ett svart hjärta på en silver kedja som hon satte på sig, det hittade hon dagen efter att hon fick reda på att Sigrid hade dött. Så det halsbandet kommer sitta runt hennes hals för alltid som en ständig påminnelse om Sigrid och deras tid tillsammans, inte för att man behöver nått som påminner en men. Det en symbol som visar sin kärlek och sorg till både Sigrid och Onni.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Therese1337 - 21 dec 08 - 02:21- Betyg:  | | Guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuud vad bra! |
|
|
|
