Framtiden inom synhåll [TWILIGHT-FF] Del3 |
”Du skulle ha sett Johan när han kom hem igår”, säger Jenny när vi sitter och väntar på att tekniken ska börja. ”Han var helt rasande, babblade på om hans kompis Dennis, vem det nu än är, han hade tydligen betet sig jätte illa mot en tjej!”
”Jaha”, säger jag osäker om jag ska berätta för henne varför Johan var sur.
Jag hade inte tänkt på det något mer. Det var svårt att tänka på något eller någon när man hade Edward i sin närhet. Så jag hade glömt bort det helt. Och egentligen så var det ju inte en sån stor grej.
”Först hade Dennis tydligen raggat på den här tjejen då och sen så hade han blivit sagd att hon hade kille men han hade ändå fortsatt. Sen kom tjejens kille och då stack dom då. Men efter så hade Dennis ändå fortsatt prata om tjejen och sagt att hon så ville ha honom. Vet du vad Johan och Trevor gjorde då?”
”Nej”, svarar jag och blev arg och nyfiken på samma gång.
Jag hade verkligen inte varit intresserad i honom!
”Dom hade slagit till honom och sagt ifall han någonsin närmade sig tjejen så skulle dom bussa på pojkvännen och det var det sista han skulle vilja.”
”Intressant”, säger jag och försöker se oberörd ut.
”Och vill du veta vad det värsta är?”
Jenny spände ögonen i mig och jag ryckte snabbt på axlarna och sa åt henne att fortsätta.
”Tjejen är du”, säger Jenny och tittar anklagande på mig. ”Vi har varit här i mer än, tio minuter! Och du har inte berättat något!”
Jag suckade och såg teknikläraren komma. Det här behövde förklara snabbt.
”Jag visste inte att det var en sådan stor grej! Jag hade faktiskt glömt bort det”, säger jag snabbt och Jenny spänner ögonen i mig för att se ifall jag ljuger.
Men det gör jag inte.
”Alla in!” röt läraren till.
Jag och Jenny utbytte blickar mellan läraren och Jenny muttrade. ”Hans fru vaknade nog i fel säng.”
Jag frustade till och Jenny log. ”Jenny! Så får man inte säga!” säger jag åt henne när vi har satt oss ner längst bak och Jenny bara rycker på axlarna.
”Äsch, vadårå? Det är ju typ ändå sant”, säger hon och slår upp teknikboken på den korrekta sidan och går och hämtar både material åt henne och mig.
Ändå sen vår första teknik lektion så har Jenny inte litat på mig med vassa saker. Undrar varför.
Ett misslyckat glödlampeprov senare, (vi var dom enda som misslyckades) så gick jag med lätta steg till matten eftersom jag visste att jag skulle träffa Edward.
När jag kom in i klassrummet satt han där på sin stol och jag log mot honom och gick och satt mig bredvid honom.
”Hej”, säger jag och plockar upp min mattebok från väskan med penna och kollageblock.
”Hej”, säger han tillbaka och ler när jag har råkat trassla in min penna i min sladd till Ipoden.
Han märker att jag inte kommer att få ut den eftersom jag inte har det bästa temperamentet och förlorar min koncentration ganska snabbt så hans händer glider över mina och lätt fixar han upp trasslet.
Jag ler tacksamt mot honom och försöker lugna ner mitt hjärta medan våran mattelärare kommer in.
Mamma kom fram till mig när jag satt vid köksbordet och gjorde mina läxor. Hon satte sig mittemot mig och för goda fem minuter satt hon bara där och jag ignorerade henne medan jag gjorde läxorna. Efter ett tag blev jag för irriterad för att kunna ignorera hennes blick på mig så jag tittade upp och suckade.
”Vad?”
”Här”, säger hon och räcker fram något vitt som hon håller i sin hand.
Jag rynkar på panna och tar emot det hon håller i handen som visar sig vara ett brev. Nyfiken nu så tittar jag inte på avsändaren utan sprättar bara upp brevet med lillfingret och drar ut själva brevet.
Jag läser igenom brevet och ler hela tiden. Den sista delen gör mig extra glad.
Jag har saknat dig massor eftersom vi sågs så himla längesen! Jag
hoppas därför att du ska komma och hälsa på mig här! Mamma och
pappa betalar din biljett och jag längtar tills du kommer. 26 juli!
Sara.
P.S. Jag har hört att du har en kille, ta med foto!!
”Är det sant?” frågar jag mamma och hon nickar sakta.
Jag ser att hon vill säga någonting, men inte vågar, eller vill.
”Mamma?”
”Plan kraschar”, säger hon tillslut och jag skakar på huvudet leendes.
”Mamma, du kan dö av allt!”
Mammas panna är rynkar sig och hon tuggar nervöst på läppen. Man ser att hon ville säga någonting mer men att hon har bestämt sig för att nu räcker det. Hon vet också att det inte spelar någon roll vad hon än kommer att säga för jag tänker ändå fara.
Jag lämnade mina läxor uppslagna mitt på bordet för att springa upp till mitt rum för att ringa till Trevor och berätta dom goda nyheterna.
När jag kom in i rummet kunde jag se Edwards mörka gestalt lutandes mot fönsterramen och jag tände lampan för att se hans armar korsade.
”Edward?” frågar jag och gick mot honom ett par steg men stannade när jag såg att hans ögon var hårda. ”Edward?” frågar jag igen och den här gången mjuknar hans kropp litet och hans armar faller lätt utmed hans sidor.
”Du ska resa bort”, säger han och jag märker inte hans lätt anklagande röst.
”Ja! Till min syster! Visst är det härligt!” säger jag entusiastiskt och glider över golvet mot telefonen.
Edward ser inte så himla entusiastisk ut men det ser jag inte för jag står redan med min rygg vänd mot honom. Alldeles upphetsad trycker jag ner Trevors nummer på telefonen men råkar slå fel så jag måste börja om.
Han svarar inte och hans röstbrevlåda slår igång.
”Trevor! Jag ska till USA! Fatta! USA! Ring mig så fort du hör det här!”
Mina tankar dras genast till min syster och jag kan inte vänta tills den 26 juli kommer. Edward står fortfarande still uti fönstret och jag går med ett stort leende mot honom. Jag lägger mina armar runt hans midja och trycker så hårt jag kan även fast jag vet att det knappt känns något för honom.
Hans stela ansikte bryter sedan upp i ett leende och han petar undan hår som har kommit i mitt ansikte. Han kupar sen mina kinder.
”Du är så glad”, säger han och pussar mig lätt på pannan.
”Oja! Det var så längesen jag träffade Sara! Känns som åratal sen!”
Mina händer täcker hans och jag ler, jag ler så himla mycket att det känns som om käken ska gå av. ”Men du gör mig också väldigt glad!”
”Du var inte så glad förut, eller hur?” frågar han och hans ögon ser sorgsna ut.
Mitt leende suddas ut och jag drar tillbaka mina händer. Jag backar tillbaka men Edward drar mig nära honom igen.
”Gå inte”, ber han och pussar mig på håret.
Jag suckar. ”Jag var inte så glad för jag hade inte så mycket att vara glad för.”
Sanningen kom ut så himla lätt. Som en köttkniv genom smör.
Edwards hand kommer under min haka och trycker försiktigt upp den så att jag tittar i hans guldiga ögon. Hans tumme smeker sedan min käke och kind.
”Jag vet, jag läste dina tankar vid piren, dom var så sorgsna”, säger han och hans läppar blir till ett snett leende. ”Jag kommer också ihåg att du tänkte att du inte hade något att leva för, men det är så osant.”
Tårar tränger sig fram genom mina ögon och för en stund sen var jag så himla glad och lycklig och nu känner jag mig så himla ledsen. Ledsen för att tänker så hemska tankar förut och att Edward fick höra dom. Det var mina tankar han alltid hörde vid piren. Mina elaka tankar om honom när han var nära mig vid andra tillfällen.
”Du har din syster och Trevor.”
”Och nu har jag dig.”
Han gjorde en grimas. ”Om du räknar mig som viktig så har du mig.”
Mina ögon spärrades upp och jag såg anklagande på honom. ”Klart jag räknar med dig!”
Jag sa det som om jag var förolämpad. Men en tanke gnagde i mitt huvud. Tänk om han inte ville ha mig, tänk ifall han bara ville rädda mig från mina egna tankar.
Hans grepp hårdnade. ”Tänk aldrig så!” röt han nästan och hans ögon såg hårda ut. ”Du betyder nästan allt för mig nu.”
”Men inte allt”, påpekar jag och känner mig nästan dum som säger det.
”Nej, inte allt. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få uppleva kärlek igen, du visade att jag hade fel. Jag fick uppleva den igen, även fast den inte är så intensiv. Bella kommer alltid betyda allt för mig, även fast hon inte finns här. Hon kommer alltid att leva inom mig.”
”Jag tror att om jag älskade någon så mycket så skulle jag nog inte kunna leva utan den”, erkänner jag och ler snett mot honom.
”Ibland måste man existera vidare för andra. Tro mig, om jag inte hade Nessie här så skulle jag nog inte finnas till.”
Då slog det mig. ”Hon är din dotter!”
Han blev tyst, käken spändes ännu en gång och han tryckte bort mig lätt. Jag förstod att jag kom åt en öm punkt och jag backade ett extra steg frivilligt för att ge honom utrymme.
När han inte sa något på fem minuter satte jag mig ner i sängen och började tugga på läppen. En vana jag aldrig hade blivit avvand vid.
”Ja”, säger han tillslut och omedvetet drar jag en suck av lättnad. ”Hon är min och Bellas dotter. Tack vare att jag lovade Bella att alltid finnas för Nessie så finns jag nu.”
Jag satt kvar i sängen, glad över att han hade släppt in mig mer i hans liv, ledsen för att han hade blivit så djupt sårad.
Frustrerad drar jag mitt täcke över mitt ansikte, något skiner på mig och jag vet inte vad, och det irriterar mig så himla mycket! Ljuset kommer ändå igenom täcker och jag kastar iväg det.
Jag slår upp ögonen och möter solljuset.
SOL!
Jag kunde inte minnas hur längesen det var jag hade sett solen. Alldeles för länge sen i alla fall! Mitt humör blev genast bättre och jag började nynna på en vaggvisa min mamma hade sjungit för mig när jag varit liten.
Min mun blev till ett stort leende och jag gled upp ur sängen för att glatt ta på mig kläder och skutta nerför trappan in till köket där mamma och pappa åt frukost. Mamma tittar upp leendes och nickar mot den tomma platsen bredvid henne och jag sätter mig ner.
Pappa räcker mig en tallrik med två nyrostade mackor och jag tar emot tallriken och säger tack. Han grymtar till svar och börjar läsa sin tidning igen som ligger uppslagen på köksbordet.
”Din buss går om en halvtimme”, säger mamma och häller upp juice i mitt glas.
”Jag vet”, svarar jag tillbaka och halsar juicen.
”Kommer inte Edward?” frågar pappa och tittar upp.
Jag möter hans blick och skakar på huvudet. ”Carlisle, Jasper, Emmett och Edward ska ut och ränna runt i skogen.”
Det enda dåliga med sol var att Edward inte var på skolan. Men det är ju inte som om jag är beroende av att ha honom hos mig hela tiden. Det kändes bara bättre, enklare på något sätt.
”Hejdå”, ropar jag när jag är klar och går ut till busshållplatsen.
Trevor hoppar inte på bussen där han normalt hoppar på och det får mig att må sämre. Ingen av mina favoriter ska till skolan. Det kommer att göra hela skoldagen så mycket jobbigare.
Istället för att hoppa av vid skolan så sitter jag kvar i bussen. Jag har bestämt mig för att åka till piren och vara där ensam. För det var så längesen jag var där ensam.
Jag och en tant är dom enda som är kvar i bussen efter skolans busshållplats och tanten tittar nyfiket på mig medan jag ler trevande och undrar ifall hon förstår att jag skolkar. Men tanten sitter bara där, borta i sin lilla egna värld leendes mot mig och jag trycker på stopp knappen.
När bussen kör iväg så börjar jag gå mot piren visslandes på den där låten jag hade kommit på mamma med att vissla. Jag vet vad låten heter nu också. Cold as you, av Taylor Swift. En ganska sorglig låt, men bra.
Som vanligt är det ingen där och jag släpper ner väskan och sätter mig vid kanten så att fötterna dinglar ut över vattnet. Trots min rädsla för vatten så satt jag ändå där och lutade mig över vattnet och höll i mig i kanten med bara händerna.
Jag visste att jag skulle drunkna ifall jag skulle ramla i och någonstans där låg spänningen. Spänningen att trotsa det som inte fick hända, att jag skulle ramla i.
Någonstans avlägset inne i hjärnan kunde jag höra min mobil ringa och jag suckade högt när jag förstod att det verkligen var min mobil som ringde. Jag puttade min kropp bakåt så att jag kunde krypa över till min väska på fyra ben och titta vem det var som ringde.
Jenny.
Antagligen så ville hon väl höra ifall jag skolkade och ifall hon fick komma vars jag än var. Men det skulle hon inte få. Inte hit. Den här platsen var helgad. Vem som helst kunde inte få komma hit och njuta av lugnet platsen ingav.
Det är rätt själviskt, det förstår jag, men så är det. Man måste hitta platsen, precis som jag gjorde, precis som Trevor hade gjort innan mig och precis som Edward hade gjort.
Trevor hade hittat platsen före mig, det var på den här platsen vi första gången bestämde att det var vi i vått och torrt, för alltid.
Telefonen ringde igen och jag tryckte på upptaget knappen och stängde sen av mobilen. Jag kisade ned ögonen och tittade upp mot solen för att känna solen värma mitt ansikte.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | mikaelanystrom - 19 apr 09 - 17:29 | jag gillar det att han sa att han lever vidare för nessie, att han lovade bella det. För tänkte att han skulle ju inte leva vidare utan Bella precis som någon kommenterade på förra.
Men nu, it makes scense. I like it | | NadaZero93 - 20 dec 08 - 13:08 | maa, inte riktigt lika bra som de andra delarna, början känndes lite stel.
Men i slutet vid piren blev allting bra =) och taylor swift... jag lyssnade skitmycket på hennes låt "i'd lie" ^^ | | happymemories_ - 20 dec 08 - 04:40 | superr:]] mailaaA<33333
du e besthhbsdifbsfiusdh<3 | unlook - 19 dec 08 - 19:53- Betyg:  | | Super <3 :) Maila? | | gbg_95 - 19 dec 08 - 11:00- Betyg: | | Jättebraa!! <3 | | Swejk - 18 dec 08 - 22:09- Betyg: | | Kan inte bli dålig <333 Maila nästa? | | Maadelen3 - 18 dec 08 - 22:04 | | brabrabra! allt jag kan säga, fornow!; D | | Dimmalimm - 18 dec 08 - 19:47 | | Den är fortfarande bra! Några små slarvfel, och lite upprepning då och då. Men du är bra på att skriva, du borde göra "egna" noveller också, altså inte fanfic. | | Endelavmig - 18 dec 08 - 18:45 | | Jättebra! |
|
|
|
