all that is left of you - 3 |
tack för alla era tidigare kommentarer, dom värmde <3
kapitel 3
Jag kollade oroligt på Alecia. Jag visste inte vad hon skulle säga, och jag visste inte heller hur hennes reaktion skulle bli.
Hon bara kollade på mig med öppen mun. Förvirringen lyste i hennes ljust gråa ögon. Jag var orolig för vad som skulle hända. Skulle hon ändra sig? Skulle hon berätta för någon vad jag precis sagt?
"Vah?" frågade Alecia dumt. "Vad menar du?"
Jag suckade. Hade hon verligen inte lyssnat på mig?
"Vadå 'vad menar du?'?" frågade jag lite smått irriterat.
"Jag vet inte... herregud detta är extremt Bailey." sa hon lågt.
"Jag vet." mumlade jag.
"Har du någonsin haft tanken vad Allens har gjort oss innan du gick och blev kär i en av dom!?" viskade hon upprört. Jag blängde på henne.
"Har vi varit helt oskyldiga då?"
"Försvara dom inte." fräste hon åt mig.
"Det är inte det jag gör..." försökte jag.
"Du vet att hans pappa..."
"Jag vet att det var Nicholas som dödade vår far, men Drake har ingenting med det att göra!"
"Det är hans son!"
Jag suckade irriterat.
"Han kan inte rå för sin fars agerande Ali..." gnällde jag.
Hon skakade på huvudet, som för att säga till mig att jag var helt galen som gjorde detta.
"Snälla säg inget..." bad jag.
Hon fortsatte skaka på huvudet.
"För mitt eget bästa är det bäst att jag håller tyst."
Jag ryckte till.
"För ditt bästa?" frågade jag pafft.
"Ja ? Herregud, tänk vad Emery skulle göra mot den som bara berättade." hon rös och jag skrattade.
"Ioförsig." höll jag med.
"Jag kan fortfarande inte fatta... Drake, är det han blonde?" frågade hon.
"Nej, han med mörk hår."
"Lång?"
"Ja."
"Han som ser ut som en gud?"
Jag skrattade.
"Haha, ja."
Hon ryckte på axlarna.
"Han ser bra ut iallafall. Men det betyder inte att jag godkänner honom."
"Nej jag förstår det..."
Jag gjorde ett hopp från fönster brädan och landade en bit från dören.
"Jag kommer snart. Väntar du?"
Hon log.
"Så länge du vill."
Jag log tacksamt och gick ut och stängde dörren bakom mig. Då jag gick längs den mörka korridoren kunde jag inte hindra tankarna. Tänk om under tiden jag var borta, att hon skulle berätta för Emery? Tänk om hon kommer överge mig...
"Herre, vi kan inte tillåta det. Jag är beredd att ställa upp..." hördes en mörk stämma och jag tryckte mig mot väggen. Rösten kom ifrån ett rum, där dörren inte var riktigt stängd och skenet från lampan trängde ut.
"Säg Emery min vän. Jag uppskattar ditt förslag, men det skulle innebära att du satte sig själv i stor fara."
Jag gav ifrån mig ett chockat ljud då jag hörde vilka det var, och slog genast handen för munnen.
"Under tiden som människa, var jag mycket bra på sånt här, Emery. Det skulle vara mig en stor ära att få göra detta, och ta reda på mer om vad Allens håller på med."
Det blev en stunds tystnad, och steg hördes.
"Så du menar... som en spion?"
"Ja sir."
Jag slöt ögonen. Det kunde inte vara sant.
"Vi säger väl så. Jag litar på dig Brendan."
"Det gör du alldeles rätt i sir. Adjö."
"Adjö med dig."
Jag backade några steg och sammlade mig. Sen började jag gå i lugn takt som om ingenting hade hänt. När Brendan kom ut, gick jag medvetet på honom.
"Oj, förlåt." sa jag och rodnade. Han log ett brett leende mot mig.
"Ingen fara, det var mitt fel." sa han. Jag log ursäktande och skulle gå därifrån när han tog tag i min arm.
"Mitt namn är Brendan. Du är Bailey va?" frågade han.
Jag nickade.
"Hur visste du det?"
"En av Ambroses döttrar?"
"Åhh...." sa jag förvånat.
"Det var inte min mening att prata om din far på detta viset..."
"Ingen fara. " lugnade jag honom.
"Jag beklagar sorgen." sa han och tittade rakt in i mina ögon. Jag rös.
"Tack." sa jag kort och log.
"Bailey, kom in ett tag." hördes Emerys röst.
"Vi ses." sa Brendan och bugade sig innan han gick nerför den långa trappan. Jag himmlade med ögonen innan jag gick in till Emery.
"Är det något speciellt?" frågade jag.
"Jag vill inte att du yttrar ett ord, om det du precis hörde."
"Hörde vadå?" spelade jag oförstående.
"Det är viktigt att det inte kommer ut." sa han allvarligt. Jag nickade.
"Så, du kan gå nu." Han viftade med handen och jag backade ut ur rummet. Jag glömde helt bort att jag skulle gå på toaletten och gick raka vägen in till mitt rum igen. Där satt , till min lättnad, Alecia kvar.
"Vad har hänt med dig, du ser ut som om du sett ett spöke..." skrattade Alecia åt min chockade blick.
"Nej inget." muttrade jag och förträngde det jag nyss hört.
Ett svagt klingande hördes i mitt huvud och jag ryckte till. Synen blev dimmigare och jag kunde skymta en svart gestalt bland den tjocka luften. Han vinkade åt mig då klingandet fortsatte och temperaturen i rummet sjönk.
Lika snabbt som det kommit, hade det försvunnit, och jag öppnade mina ögon som varit hårt slutna.
"Han kallade, kan du ställa upp för mig idag syster?" bad jag henne.
Hon tittade oroligt ut igenom fönstret och bet sig i läppen.
"Det är dimmigt, om dom frågar säger jag att du jagar. Skynda dig." sa hon kort och öppnade fönstret.
"Jag älskar dig..."
Jag stod plötsligt vid hennes sida och viskade de tre orden i hennes öra.
"Var försiktig." sa hon med tjock röst.
Jag gjorde en skutt och hoppade ut igenom fönstret. Den höga biten som skiljde mitt rum från marken dök jag medans vinden blåste kraftigt mitt hår bakåt.
Jag landade smidigt på alla fyra, och tog ett långt och högt skutt innan jag landade lika smidigt ungefär 50 meter bort och fortsatte med rusande fart in i den täta skogen.
Det var nästan ovanligt läskigt denna gången att se hur perfekt jag undvek grenar och stenar som kom i min väg, och jag nästan flög fram.
Träden blev allt mindre och mindre, och tillslut kom jag fram till en äng. Jag förstod att jag sprungit flera hundra meter, och innan jag hann tänka hade jag slängt mig runt hans hals.
Han la sina muskolösa armar som ett skydd runt mig, och omfamnade mig hårt och länge innan han släppte mig en aning.
"Måste vara rekord tid." flinade han, och hans blick söktes till mina läppar. Jag skrattade svagt innan jag förde mitt huvud långsamt närmare hans.
Våra läppar var som skapta för varandra, perfekt formade, lika mjuka.
Denna gången han kysste mig, märkte jag genast att någontng var fel. Han tryckte sina läppar hårt mot mina, och hans händer skakade då han höll om mig. Jag drog mig ifrån.
"Vad är det Drake?" frågade jag oroligt. Han tittade bort med käkbenen hårt ihop pressade.
"Drake, svara vad har hänt?" upprepade jag.
Han tittade på mig med ögon svarta som natten.
"Inget, förlåt mig." sa han, men läpparna rörde sig knappt
"Drake..." jag smekte hans kind. Han skakade av sig den och jag backade några steg.
Han verkade ångra sig och fick sedan en sorgsen blick.
"Vad är det med dig...?" viskade jag fram. Han svarade inte utan tittade trotsigt upp i luften. Han slög ögonen och tog ett djupt andetag.
"Bailey..." sa han svagt och tittade på mig. Han sträckte ut armarna och omfamnade mig igen.
Jag hatade att veta att någonting var fel, men inte få veta vad. Han undanhöll något för mig, och det tyckte jag inte om.
"Jag älskar dig." viskade han och drog in doften av mitt hår.
"Jag älskar dig också." jag hade aldrig menat någonting så mycket som när jag sa dom orden till honom, det var som om en varm vind svepte igenom min kropp då jag uttalade det.
Han skrockade.
"Hur var det på träffen?"
Samtalsämnen var ändrat. Det var ingen idé att försöka sig på att fråga vad som var fel, för jag skulle ändå aldrig få ett ordentligt svar.
"Som vanligt, " suckade jag och himlade med ögonen." vad hade du förväntat dig?"
"Du har iallafall inte mina föräldrar som dina." flinade han.
Det vände sig i magen, och en klump bildades i halsen.
Drake såg mitt ansikte och såg genast ångerfull ut.
"Förlåt Bailey, jag tänkte inte..."
"På vadå? Att jag är föräldrarlös?" jag tittade bort.
"Du vet inte hur det känns för mig..." sa han med darrig röst
"Det är inte ditt fel Drake." försökte jag.
"...om jag bara hade gjort nånting..."
"Om du hade gått imellan hade det varit ditt huvud som hamnade på pålen, inte min fars,... Jag hade inte klarat av att förlora dig också."
Han log.
"Det kan du aldrig, mig blir du inte av med så lätt."
Jag skrattade och han lutade sig panna mot min.
"Har jag sagt att du är vacker?" frågade han.
Jag fnissade.
"Senaste gången i morse."
"Åhh, jaha..." han flinade.
"Du är knäpp." suckade jag.
"Nån måste ju vara det."
Jag slog till han löst på armen och han låtsades ta illa upp.
"Och vad tror du att du håller på med?"
Han hukade sig och kollade hungrigt på mig.
"Drake, nej jag varnar dig!" skrattade jag.
Innan jag hunnit reagera hade han hoppat på mig och jag låg på rygg i gröna gräset medans Drake satt gränsle över mig.
"Jag hatar när du gör så Drake Allen!" utbrast jag.
"Jag har knappt börjat." viskade han i mitt öra och jag brast ut i skratt då han började kittla mig. Jag vred mig och försökte komma loss då hans händer rörde sig över min kropp som en graciös dansare.
"S-sluta!" lyckades jag få fram medans jag kippade efter luft.
"När du slutar skratta." flinade han elakt och fortsatte.
Plötsligt slutade han och böjde sig ner med ansiktet bara någon millimeter från mitt.
"Vad ä...?" började jag men han la handen för min mun och visade att jag skulle vara tyst. Jag nickade och han tog bort handen.
"Du måste härifrån..." viskade han, knappt hörbart.Jag skakade på huvudet.
"Jag lämnar dig inte!" viskade jag tillbaka. Han blängde på mig.
"Försvinn härifrån! Nu!"
Han var allvarlig. Fara låg i luften och hans ögon smalnade medans två av hans perfekta tänder blev längre och tandköttet drog sig tillbaka. Jag sprang hukad bort mot platsen Drake precis befunnit sig på och när jag tittade bakåt var det ingen där.
Jag kände tårarna bränna men jag kämpade emot och ökade takten mer och mer. Vem det nu än var som hade kommit nära, skulle den aldrig hinna ifatt mig.
"Redan tillbaka?"
Jag stannade upp och vände mig om. April stod bakom mig med ett snett leende.
Jag log svagt.
"Ja, det var för mycket dimma..." började jag.
"Det brukar inte kunna hindra oss." Hon slängde med sitt långa svarta hår och kastade en retsam blick på mig med de gröna ögonen. Jag ryckte på axlarna.
"Emery är inte glad, han skickade ut Dimitriv för att leta efter dig." fortsatte hon och började cirkla runt mig.
"Det var inte nödvändigt."
Hon skrattade och tog min hand i sin.
"Jag vet vännen, men det är mörka tider." sa hon och log. Jag log tillbaka."Alecia letar efter dig, gå till henne så meddelar jag Emery att du är tillbaka, tomhänt?" hon tittade forskande på mig.
"Det var för mycket dimma, inget levande syntes till April."
Hon såg besviken ut men nickade.
Alecia satt i sitt rum. Hon gav mig en orolig blick då jag satte mig bredvid henne på sängen.
"Emery blev eld och lågor då jag sa att du jagade." sa hon nervöst. Jag suckade och ryckte på axlarna.
"Så, hur gick det ?"
"Bra, men det slutade med att jag var tvungen att fly."
"Vad menar du?"
"Att nån kom för nära, jag tror inte dom såg mig, men Drake ..."
"Det kan ha varit Dimitriv." sa Alecia med tunn röst.
"Hoppas inte det..."
Det knackade på dörren och en kvinna stack in huvudet.
"Hej Dory, " sa jag och log."
"Hej vännen, Emery vill träffa dig."
Jag gav Alecia en sista blick innan jag reste mig och följde efter Dory till Emerys rum.
"Du ville träffa mig?" frågade jag och satte mig i en fotölj. Emery tittade på mig en lång stund.
"Jag vill inte veta av att du är ute själv i skogen." sa han lugnt.
"Det är vår sida av gränsen, jag borde få röra mig fritt..." protesterade jag.
"Inte i dessa tider Bailey, från och med nu när du ska nånstans säger du till mig, eller Brendan."
Jag fnös.
"Jag litar inte på honom." muttrade jag.
"Jag gör. Och jag vill inte veta av att du bryter mot mina regler igen."
"Ja sir." sa jag irriterat och gick ut. Alecia kom utspringande från rummet och drog med mig.
"Vad håller du på med?!" utbrast jag förvånat.
"Du måste följa mer ner, Brendan är här med Dimitriv!" sa hon andfått och tillsammans rusade vi nerför trapporna.
Jag tappade andan av chock när jag såg Dimitriv, livlös i Brendans famn och jag sprang fort fram till honom.
"V-vad har hänt?" andades jag ut och tittade förtvivlat på den unga mannen. Hans svarta kalufs fick honom att se ut som om han fått en elchock, och det mörka ögonen syntes inte pågrund av de stängde ögonlocken. Jag föröskte se om hans bröstkorg höjdes och sänktes med det var omöjligt, och jag började ana det värsta.
Folkmassan började bildas runt oss och förfärade utrop hördes varje gång nån ny anlände. Brendan la försiktigt ner Dimitriv på den vita marmor trappan som gjorde att hans hy smällte in i bakrunden, och jag sjönk ner på knä bredvid, lika så gjorde Alecia, Anona och April hade just kommit och dom stod som förstenade bredvid varandra.
"Är han..." började jag med rösten så svag att jag var rädd att den inte skulle höras.
Brendan tittade ner i marken.
"Jag är ledsen, jag kom försent..." sa han lågt.
Jag kunde inte hålla undan tårarna, dom forsade nerför mina kinder och kin kropp var i protest för att kunna röra sig.
Alecia gav ifrån sig ett förfärat tjut som ekade över himmeln som hade börjat skimma. Hon la sig över hans bröstkorg och skakade hysteriskt.
Jag trodde inte det var sant. Dimitriv var död.
Det kändes som om mitt hjärta slutat slå, och jag smekte med handen över hans mage där ett stort hål var placerat mitt ovanför hjärtat. Jag skrattade till. Han kunde inte vara död!
"Dimitriv, vakna...det är inte kul längre." snyftade jag och puffade till honom. Han rörde sig inte. De smala, bleka ansiktet såg så fridfullt ut, den raka näsan som var så lik min och mina systrars, han var så vacker.
Jag knep ihop ögonen och kände ett par armar runt omkring mig. Anona och April sörjde tillsammans med oss, det gjorde alla.
"Sir, jag är hemskt ledsen. Jag hann inget göra, Allen stack när jag kom, men då var det försent."
Jag behövde inte titta upp, jag visste att Emery var där. Jag visste hur hans ansiktsuttryck såg ut, det jag reagerade på var Allen. Det kunde inte ha varit...
Emery vrålade rakt ut, ett vrål, som fick fåglarna att lyfta från sina bon, ett vrål som skulle fått vem som helst att tveka, ett vrål, som i detta tillfället betydde hämnd.
blev lite kluddigt i slutet xD haha inte så bra på att beskriva känslor, och det vet ni (a'
men aja, iallafall kommentera vad ni tyckte :D för då blir jag glad ^^ har kapitel fyra klart, men osäkert på om jag lägger ut, beror på er :*
puss och kram skumbanan :*
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ThisIsJustMe - 25 dec 08 - 23:10- Betyg:  | Nej men gud!!
Vet du vad jag tror??
Jag tror att det va den där brendan som dödade
dimitriv och att han är med i Allen släkten!
Gu va smart jag är alltså! xD
Okej om det inte är som jag tror är jag inte så smart XD
nu ska jag fortsätta läsa och kolla om jag är smart elr inte XD | | MsAnanas - 17 dec 08 - 21:39- Betyg: | | skit bra! :D | | Chillaah - 17 dec 08 - 19:07 | madde: ååååh asså kärlek på dig din lilla gröna rymdvarlese !:* du gör mig alltid glad tack<33
swejk: åååh gulligull på dig ! tack :*<3
JennnyJ: okejokej, ska tänka på det :D haha det gör inget DU vet att jag gillar dina kommentarer så :D tack så mycho mykkät :*<3
JessikaKarlsson: hahah tack xD det gör jag också så det är lugnt haha :D<3
HorseGirl: tack :D vet inte, kanske i morn eller redan ikväll :D | | HorseGirl - 17 dec 08 - 16:36- Betyg: | | jätte bra^^, när kommer nästa del??? | | Maadelen3 - 17 dec 08 - 16:03- Betyg: | NEJ MEN VET DU VAD?
JAG TROR INTE PÅ ETT SKVATT ATT DET VAR DRAKE SOM GJORDE DET! NEJ! JAG LITAR INTE PÅ DEN DÄR BRENDAN KILLEN, DET ÄR GARANTERAT HAN! DET SKULLE INTE FÖRVÅNA MIG! USCH! JAG TROR ATT DET ÄR HAN SÅ DET SÅ! :@
Alltså, helt underbart bra var den iallafall! :) och jag tyckte inte alls att det blev kluddigt i slutet :@ det blev helt magnifió ;D som vanligt då med andra ord, hihi! :)
och VADÅ kommentera vad vi tyckte? OFTA vi ändrar åsikt och tycker att den suger eller? VA?! vad tänker du med egentligen, Evelina? ;o ><' nej exakt! DU TÄNKTE INTE PÅ VAD DU SAA ELLER HUR?! Egentligen så vet du att vi alltid tycker det är jättesuper underbart, sådetså!
men nu ska jag taå se om jag ska läsa något och sen så ska jag skriva lite, eftersom jag blev skrivsugen av att läsa din underbart bästa novell! =D detså! *fnysa* ;C menmen,
pussss på din berättelse å pussspusssss på diig (: (: (: <3<3<3<3<33<3<3<3<3< 33<3<3<3<3<33 | | JessicaKarlsson - 17 dec 08 - 15:18- Betyg: | men bra som vanligt :DD men jag tappar bort mig lite med personerna, men jag lär mig väl snart :D
fortsätt skriv snart ;D <3
mejjjla :D | | JennnyJ - 17 dec 08 - 13:35- Betyg: | Lite mkt dialoger, men annars är själva storyn grymt bra så skriv på vet jag :D
Har SO nu, så du får väll kanske ingen lång o rolig kommentar, men men...
du vet att jag gillar den här ;P XD
Älskar by the way dina karaktärer :O :D
/Jenny <3 | | Swejk - 17 dec 08 - 00:03- Betyg: | | Bästa jag läst!! Maila nästa? <33 | | Maadelen3 - 16 dec 08 - 22:28 | FIFFFFFOEN VAD BRA ALTLSÅ! (ja jag SKA sluta svära nu, så att gud börjar älska mig lite mer..)
MEN DET ÄGDE SÖNDER ALLTSÅ! :D HIHI! :D
Men alltså, du får en längre kommentar sennångång, eftersom titanic har börjat om ;o
menmen, det ägde fetinggeting! =D <3<3<3<3<3<3<33<3 |
|
|
|
