Hola chicas ^^ Här kommer part 23.
TJUGOTRE
Fast jag fått högst ett par timmar sömn vaknade jag klockan sju. Jag behövde inte öppna ögonen för att förstå att det var sant. Varenda nerv inom mig var väl medveten om att jag låg med ansiktet mot Bills hår, med hans armar runt mig, med hans lukt i luften som jag andades. Jag slog sakta upp ögonlocken, blinkade några gånger eftersom mitt synfält på någon sekund blivit ovanligt grumligt. Jag tittade på den sovande personen bredvid mig och fylldes av för många känslor igen. Känslor som inte kunde rymmas tillsammans i en enda människas kropp. Hatet och kärleken tog upp varsin alldeles för stor del i mitt hjärta. Båda kunde inte leva tillsammans.
Jag vred på mig så att jag slapp se honom och tittade upp taket. En konstig smärta i halsen gjorde det svårt att andas och medan jag försökte koncentrera mig på att få luft i lungorna började jag skaka i hela kroppen. Jag svalde och försökte få bort det onda, men det vägrade ge med sig. Jag kände knappt hur mina vassa naglar borrade sig in i skinnet i mina handflator.
Efter ytterligare några evighetslånga sekunders darrande förstod jag att det som brände i halsen, magen, överallt, hade att göra med att våldsamma tårar rann nedför mina kinder. Det var det som sved så i ögonen. Och ljudet som jag inte kunde placera vart det kom från var från mina läppar. Jag gömde mina röda ögon mot Bills axel och försökte tona ned ljudet och tårarna i madrassen. Att den salta vätskan droppade på Bills arm märkte jag inte och jag var inte medveten om att omfamningen jag fick inte bara var en inbillning eller en reaktion han gjorde i sömnen. Jag var så uppriven i min sorg att jag inte visste att han tröstade mig tyst, och jag kände inte mig själv tillräckligt väl för veta att det var den trösten som gjorde att min kropp slutligen stillade i normala andetag. Jag somnade av utmattning och egen förvirrning och skulle heller aldrig få veta att han låg vid min sida med öppna ögon och undrade varför jag grät. Bara i min oroliga dröm kände jag hur han sakta torkade bort mina tårar och höll om mig.
När jag vaknade på riktigt kom jag inte ihåg att jag hade gråtit alls.
Vad Bill visste så var Heidi och Lars i Berlin och tog hand om min sjuka mormor. När jag beklagade mig över att behöva vara ensam med Nikola kom han med förslaget att jag skulle följa med honom till Magdeburg och hälsa på hans mamma i helgen. Den kommande natten skulle jag däremot spendera hemma med Nikola, men imorgon skulle han komma och rädda mig några timmar på dagen. Sen skulle jag hem - faktiskt så hade jag vant mig med att säga hem - och tidigt på morgonen dagen efter skulle jag bli upphämtad för att tillsammans med killarna i banden bege mig på en Magdeburgvisit över helgen.
Fredag, lördag och söndag tillsammans med Bill, och helt utan Nikola. Jag jublade inombords.
“Tänk om din mamma inte gillar mig”, sa jag och lutade mig tillbaka på Bills säng.
Bill drog en tröja över huvudet och flinade. “Hur skulle hon inte kunna gilla dig? Dessutom lär hon vara överlycklig bara för att jag har träffat dig.”
Den svarta tröjan smet åt runt hans kropp och han såg inte nöjd ut. Han skakade på huvudet och mumlade något om att den krympt i tvätten. Jag kastade en röd och svart tröja som låg på sängen åt honom. “Den här gillar jag.” Han bytte snabbt och ryckte på axlarna.
“Den duger.”
Han satte sig bredvid mig och lutade sig mot väggen. De mörkbruna ögonen såg fundersamt på mig och han la huvudet på sned. “Vad är det Alex?”
Jag snubblade på orden som tedde sig konstigt i min mun. “Vet hon… din mamma… Simone… att du och jag… att vi typ…?”
Bill gjorde en grimas som jag inte kunde tyda.
“Vet hon? Eller inte?”
“Det är… Nej, hon vet inte”, medgav han. “Och det känns fel att ringa och berätta det.”
Jag var redan nervös. “Men om du inte säger något kanske hon flippar ur totalt när hon ser mig. Om hon väntat sig dig och Tom och så kommer jag…” Jag rös ofrivilligt till. Jag föreställde mig ett scenario som jag helst ville undgå att beskåda.
Bill skrattade tyst och började vira mitt hår runt sitt finger. “Alex, jag känner henne. Hon kommer bli jätteglad och hon kommer älska dig. “
“Hur vet du det?” pep jag oroligt och såg på honom med stora ögon.
“Jag gör ju det. Hon älskar allt jag älskar.”
Jag satt tyst och tittade ned i täcket. Med fingrarna följde jag det enkla mönstret som snirklade sig fram längs tyget. Allt var så fel.
Bill suckade. ”Älskling…”
Jag ryckte till av ovanan att höra honom kalla mig älskling, och han hade säkerligen uppfattat det. Jag borde göra något för att visa honom att jag inte tog illa upp, att jag faktiskt tyckte om att han kallade mig det, men jag kunde inte få mig själv att se på honom, än mindre besvara honom. Mina läppar darrade och jag fokuserade på klockradion som stod på nattduksbordet för att inte mista kontrollen.
”Bill”, fick jag fram till sist.
Jag älskar dig.
Men jag kunde inte få orden att lämna mina läppar. Jag lutade mig bakåt och lät han dra in mig i sin stadiga famn. Jag kunde fortfarande inte förmå mig att se på honom, men jag lyckades vrida på huvudet och trycka mina läppar mot hans axel.
Jag kände hur han långsamt slappna av och jag satte mig tillrätta i hans knä med ansiktet mot honom. När jag vågade möta hans ögon satt han alldeles stilla och lät mig lägga händerna runt hans nacke.
”Du kanske borde berätta för henne först.”
Han log snett och satte sina händer i ett försiktigt grepp runt min midja.
”Och du kanske borde lite på mig. Det kommer gå bra, jag lovar.”
Jag vände ned ansiktet. Jag hade ingen aning om hur jag skulle övertala honom att berätta för Simone, och i mina lönlösa grubblerier att komma på något, märkte jag knappt att hans händer smög sig innanför min tröja. När jag kände hans mjuka händer mot huden på min mage tittade jag instinktivt upp.
”Snälla?” bad jag. ”Snälla, Bill. Snälla?”
Något i hans ögon förändrades och det såg ut som om han funderade. Jag lät mig hoppas och gjorde ingenting för att hindra honom dra mig lite intill sig. Men när jag insåg att hans läppar var alldeles för nära mina och att han inte tänkte ändra sig tvingade jag mig själv att räta på mig.
”Snälla?” sa jag lågt.
Bill hade fattat sitt beslut och skakade på huvudet. Jag kastade en blick på klockan igen och med en suck hävde jag mig upp ur sängen.
”Time to go.”
“Va?”
Jag log åt hans förvirrade ansiktsuttryck och sträckte fram handen mot honom.
”Bussen går strax. Följer du med?”
Han grep tag om min hand och reste sig. ”Självklart.”
När vi kom ut ur hans rum var bara Tom kvar. Han satt med en laptop i knät och skrev.
”Vad gör du?” frågade jag.
”Mejlar mamsen. Ska ni gå nu?”
Bill nickade. ”Tillbaka strax.”
Vi tog långsamt på oss skor och jacka och var fortfarande tysta när vi kom ut i regnet. Bill svor och drog huvan på jackan över huvudet. När han såg att jag inte gjorde det samma, utan bara stod och lät håret bli blött, drog han över min huva också. Jag tog besvärat bort den och log ursäktande. ”Jag gillar regnet”, sa jag. ”Och Bill, snälla, kan du inte…”
Han stannade och tittade allvarligt på mig. ”Nej, Alex, jag vill inte diskutera det längre. Jag vill se min mamma i ögonen när jag säger det till henne.”
Jag svalde och nickade. ”Okej. Nu går vi.”
Jag körde ned händerna i fickorna och regnet som strilade ned i mitt ansikte och fick ögonfransarna att klibba ihop sig började faktiskt irritera mig.
”Bli inte sur”, sa Bill och fortsatte gå när jag gjorde det. ”Du måste förstå att med min mamma… det är viktigt för mig. Du och henne. Att det blir bra.”
Jag nickade bara. Han hade väl rätt. Såklart.
Vi rundade hörnet och nådde fram till busshållsplatsen. Någon hade skrivit fula ord på väggen med en dålig penna. Färgen rann i tunna rännilar ned över den redan flagnande gula färgen. Stället var tomt så Bill drog med mig in i busskuren, fast det regnade in.
Han ställde sig framför mig, la rätt en av mina blöta hårslingor som besvärande nog hängde framför mitt synfält. ”Är du arg på mig?”
Jag kände efter. ”Nej. Bara nervös.”
”Det kommer gå bra, det känner jag på mig. Jag kommer ju vara där hela tiden – jag tänker inte lämna dig ensam med min blodtörstiga mamma! Jag lämnar dig inte ensam en sekund.”
”Lovar du? Inte en enda sekund på hela helgen?”
”Jag lovar”, skrattade han. ”Inte en sekund.”
”Det låter bra”, log jag och la armarna runt honom. ”Det låter väldigt bra.”
Han kramade mig tillbaka och i mitt hår mumlade han: ”Får jag fråga dig en sak?” Jag hörde ett lågt brummande från bussen som snart skulle vara här.
”Visst.”
”Varför får jag aldrig pussa dig?”
Bussen närmade sig. Jag tittade förvånat upp på honom utan att kunna ge honom något bra svar.
”Säg till när du bestämt dig för att jag får pussa dig, okej?”
Han flinade. ”Jag skojade bara, Alex. Se inte så chockad ut.”
Varför egentligen? Varför blev jag stel så fort han rörde vid mig, helt motsägelsefullt med hur min puls rusade? Var det de där hatdelarna och kärleksdelarna som slogs inom mig? Den ena som sa att jag skulle älska Bill tillbaka, precis som han förtjänade. Den andra som sa åt mig att frysa allt till is, till och med mina känslor.
Bussen stannade och dörrarna gled upp.
Åt helvete med förfrysningshatet.
Bill hann inte reagera. Jag fattade tag om honom igen och tryckte mina läppar mot hans – gud, vad kärleksdelen av mig var lycklig nu – och kände för att bara strunta i bussen och stå kvar där. Trots att det gick på en sekund hann så många tankar gå genom min hjärna. Hatet och kärleken slogs för fullt. Kärleken blommade upp kraftigare när Bill la armarna om mig och drog mig intill sig, och hatet kved när jag kysste honom en gång till, för att sedan dra mig ur hans armar och utan att se på honom springa in i bussen.
Med blossande kinder slog jag mig ned på första lediga sätet. På andra sidan bussfönstret stod en ganska förvirrad Bill, med solbrillor och regnjacka dragen över huvudet. Att det var han var svårt att se vid första anblicken.
Hans ben rörde sig inte så länge han var inom synhåll för mig och våra blickar släpptes inte förrän bussen svängde av på en annan gata. Då letade jag fram mobilen ur fickan och knappade in ett meddelande.
”Jag skojade bara Bill. Se inte så chockad ut. ;)”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
gwenii - 29 dec 08 - 18:55- Betyg:  |
| hahaha, riktigt bra! ;D |
| sandruskapuska - 25 dec 08 - 06:47- Betyg: |
Vadå skojade?
"liiite" smått komiskt att han missar bussen utav chocken^^
Mejl nästa e du super snäll
Go jul ! <3 |
| lillolisen - 18 dec 08 - 17:20- Betyg: |
| haha :P |
| HilfMirFliegen - 17 dec 08 - 19:31- Betyg: |
| Kom inte han med på bussen? O.o. Hahaha, iaf den ÄR bäst!<3 |
| woops - 17 dec 08 - 18:40 |
"för att sedan dra mig ur hans armar och utan att se på honom springa in i bussen. "
HAHAHAHAHAHAH!! XD Jag trooor jag misstolkade det hela lite, eftersom jag trodde hon sprang rakt IN i bussen, krockade med den xD
Jag kan liksom se det framför mig, hur hon kysser honom och sen bah "PANG!" XD
Hahhaha, Ifos, du gav mig en rejäl skrattattack där! XD
Tack allihop, era kommentarer betyder massor! |
| the-rose - 17 dec 08 - 17:18- Betyg: |
| awwwiii den så sött, du skriver bäst helt enkelt =D |
| HorseGirl - 17 dec 08 - 16:45- Betyg: |
| as bra X) love it^^, |
| Justmyfault - 16 dec 08 - 21:28- Betyg: |
| så jäkla bra! |
| Swejk - 16 dec 08 - 20:50- Betyg: |
| Kan fan inte bli dåligt. ;) |
| Lovely__ - 16 dec 08 - 20:29- Betyg: |
välskrivet som vanligt:)
Ser fram emot en ny del! |
| LoveMusic - 16 dec 08 - 19:34- Betyg: |
BÄSTBÄSTBÄSTBÄST *peka på novellen och dig*
verkligen hhhhhhheeelt underbar
(Kitty: vafan xD) |
| Ifos95 - 16 dec 08 - 19:22- Betyg: |
"för att sedan dra mig ur hans armar och utan att se på honom springa in i bussen. "
HAHAHAHAHAHAH!! XD Jag trooor jag misstolkade det hela lite, eftersom jag trodde hon sprang rakt IN i bussen, krockade med den xD
Jag kan liksom se det framför mig, hur hon kysser honom och sen bah "PANG!" XD
Aja, du är bästigast på att skriva, som jag väl sagt tuuusentals gånger?
Jag säger det ändå igen och igen, bara för att du inte ska glömma det.
Du är bästigast på att skriva. |
| unlook - 16 dec 08 - 19:18- Betyg: |
Jag tror ALDRIG jag läst något sådant bra...
Om du har tid och ork får du JÄTTE gärna mejla
när nästa del kommer ut..:'D
Asså jag vet inte vad jag ska skriva sitter här och
skrattar så att tårarna rinner xD
ARRHH...Jag spricker nästan...
Slutet var bara absolut bäst :D
God Jul :)
Många kramar Louize på unlook :)
p.s tro inte jag är en fjortis för jag stavade
louize med z:a...Jag stavas så och är döpt så xD
*pinsamt d.s |
| love_tokio_hotel - 16 dec 08 - 18:44 |
| Skitbra |
| mikaelanystrom - 16 dec 08 - 18:40- Betyg: |
HAHAHA! <3<3<3 FIGHT THE HATE ALEX!
ÅH JAG ÄLSKAR DENNA, SERIÖST BÄSTA JAG LÄST PÅ DIKTA NÅGONSIN! <3
you know that we (alla på dikta) love you hanna :) |
| kramllew - 16 dec 08 - 18:18- Betyg: |
| HAHAHAH, skitbra! :DDDD |
| gbg_95 - 16 dec 08 - 18:18- Betyg: |
HAHHAHAH xD Den sista var kul!!
Aww så sööt <33 dom kysste ju varandra!! O.o
Skiitbraa skrivet!! |
| RowsahKanin - 16 dec 08 - 18:13- Betyg: |
| HAHAHAHAHAHHAHAHA slutet var klockrent x''D Och fan vad underbart jävla bra. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Jag älskar det du skriver, du är så otroligt fruktansvärt begåvad och jag önskar verkligen att det var jag som skrivit det här. Så, nu ska jag läsa igenom hela berättelsen femtio gånger, för den var verkligen... Hemskt bra. :) <3 Pussar och kramar <3 |
