Stjärnornas Paradis. DEL3. [HP-FF. MARODÖRTID] |
Jim Bishop
- It is difficult to live in the present, ridiculous to live in the future, and impossible to live in the past. Nothing is as far away as one minute ago.
Merope vaknade med en huvudvärk som kändes att flera personer stod och kastade bollar i huvudet på henne. Hon försökte sträcka ut sig men någon var ivägen. Hon öppnade ögonen motvilligt och såg på det vackra ansiktet.
”Jared?” viskade hon och drog med hennes fingrar försiktigt över pannan och kinden.
Jared rörde sig lätt men han vaknade inte. Hon bet på läppen och funderade på ifall hon skulle smita från sängen eller ifall hon skulle väcka honom för att komma ut ur greppet han höll om hennes kropp.
Hon kom inte ens ihåg att hon hade gått och lagt sig igår, inte ens att Jared hade kommit hem. Det enda hon kom ihåg var att hon stod och dammsög vardagsrummet sen blev det blankt. Hon började tugga på läppen när hon försökte minnas vad som hände igår. Men det var blankt. Vad var det hon inte mindes?
”Jared?” sa hon nu och puttade på hans tunga kropp.
Förut hade den känns skyddande och varm, nu kändes den mest instängande och kokhet.
”Hm?” sa han sömndrucket och rörde sig så att han låg på henne. ”Roe?”
”Jared”, sa hon och försökte andas, när han hade flyttat på sig så hade han lagt sig mitt på henne bröst och nu kom andan i små knippen.
Han tittade ner på henne och förstod att han höll på att kväva henne. Snabbt rullade han av henne och värmen och den instängande känslan försvann. ”Jag är ledsen, Roe”, sa han och satte sig upp i sängen. ”Kan du berätta nu?”
”Berätta vad?” frågade hon och slutade att tugga på läppen när han gav henne en sträng blick.
”Om igår, Roe!” sa han och såg nästan förstörd ut, hans gröna vackra ögon alldeles ledsna.
”Jag förstår inte”, försökte hon säga men han tystnade hennes med att han tog ett fast tag om hennes axlar och skakade om henne.
”ROE!” skrek han förtvivlad. ”Igår! Du grät, och du var helt borta, pratade om en man som var här inne! Snälla, du måste minnas!”
För första gången i hennes liv visste hon inte vad hon skulle säga. Hon förstod inte hur dom hade hamnat i sängen och hon kom ju för tusan inte ihåg vad som hände igår!
”Det är svart, Jared, jag minns inget ifrån igår”, erkände hon och Jared tittade henne tvivlande i ögonen. ”Det är sant, har jag någonsin ljugit för dig?”
Hon lät sig bli dragen intill honom och kysste honom lika hårt tillbaka att hon visste att det skulle leda till svullna läppar.
”Du har rätt”, sa han när han bröt kyssen. ”Men någon gång är alltid den första.”
Merope stelnade till och backade bak i den stora sängen så att hon satt vid kanten med benen i luften. ”Va?”
”Varför ljuger du för mig? Jag står ju på din sida, älskling”, han gjorde en ansats för att räcka efter henne men hoppade snabbt ner på marken. ”Roe”, suckade han sen och hans gröna ögon var tydligt sårade efter hennes avvisande. ”Älskling?”
Hon skakade på huvudet. Hur hade det blivit såhär? ”Jag ljuger inte, jag kommer ju inte ihåg!” bönade hon och hoppades att han skulle förstå nu.
Vad hade hon att tjäna genom att ljuga? Han verkade inte förstå det och hon skakade på huvudet igen.
”Jag tror jag ska hälsa på mina föräldrar”, sa hon och gick mot dörren.
Hon kom så långt ut som till hallen innan han greppade tag om hennes överarm och snurrade henne runt.
”Jag älskar dig”, sa han och kysste henne.
Merope log svagt mot honom och smekte honom över kinden ömt. ”Jag vet.”
Med dom orden tog hon på sig sina ytterkläder och gick ut i den kyliga höstmorgon luften. Hon vände sig och såg på dörren. Även fast hon inte sa det tillbaka så betydde det inte att hon inte älskade honom. Det gjorde hon, mer än allt annat. Men hur kan man säga att man älskar en när man just har blivit sårad av en?
Det fick nöja med att hon sa det i huvudet.
Jag älskar dig också, Jared Main. Mer än du kanske förstår.
Hon skyndade sig ner för trappan och undrade ifall hon skulle ta en taxi till hennes föräldrar. Fast när hon letade igenom sina fickor insåg hon att hon hade glömt mobilen inne i lägenheten och hon orkade inte just nu att gå in där igen. Hon drog ett djupt andetag och började gå mot hennes föräldrar. Händerna nedstoppade i fickorna så tittade hon upp mot himlen och till sin besvikelse såg hon inget mer än det svaga ljuset av fullmånen i den ljusa himmelen.
Hon skyndade sig upp mot gångstigen som ledde mot föräldrarnas hus och hon tittade konstant in i skogen som var till hennes vänstra sida. Hon ökade takten och kände att benen fortfarande var trötta sen hon hade sovit.
Även fast det var morgon så kunde någon ändå hoppa ut och överfalla henne. En av hennes tidigare kompisar hade blivit överfallna just här och det skrämde henne lite.
Men när hon kom upp på vägen där bilarna körde slappnade hon av och började gå lugnt igen.
Hon märkte inte att en man flög på en kvast tio meter bakom henne, hon märkte inte att ännu en flög ovanför hennes huvud, hon märkte inte att den som var bakom henne sakta började flyga närmare henne och snart flög mannen upp vid hennes sida.
Då märkte hon att någon var i hennes ögonvrå och hon vände sig dit snabbt och sen tillbaka. Chockad över vad hon hade sett vände hon snabbt tillbaka blicken förskräckt och tappade balansen för att ramla ner på marken och slå sig hårt på asfalten.
”Jesus!” utropade hon och tittade upp från där hon låg.
Hon märkte nu den andra mannen, båda hade ett stort leende på läpparna och deras hår var rött.
”Merlin!” sa den ena och den andra skrattade ett högt och bullrande skratt.
Rädsla exploderade inom henne när hon såg på vad dom satt på. Kvastar! I luften!
”Vem är ni?” frågade hon när hon hade svalt situationen nog mycket för att kunna andas någorlunda normalt, hon började tro att hon såg i syne när hon märkte att dom såg exakt likadana ut men sen klickade det i hjärnan att det bara var tvillingar.
”Fred.” ”George.” Blev svaren från männen.
Männen landade på marken och först då såg hon att hon hade haft fel. Dom var ju ungdomar, kanske i hennes ålder om inte yngre. De hoppade av sina kvastar och höll dom som käppar mot marken flinandes mot henne.
Hon reste sig upp och skakade på huvudet. ”Hur… gjorde ni det där? I luften!” Hennes röst var skakig och hon kände att rädslan inte hade lämnat henne.
Pojkarna tittade mellan varandra och kvastarna och sedan på henne.
”Vi flög!” sa han som hade presenterat sig som Fred.
”På våra nimbusar!” sa George, den andra.
”Nimbusar?” frågade hon och tittade mellan dom och hon började tro att dom var galna.
”Kvast modellen!” utbrast George, eller var det Fred?
Hon kom inte ihåg, alltid var så rörigt just nu.
”Ni är ju galna!” sa hon och trängde sig emellan dom för att gå förbi dom.
Men varsin av dom greppade tag om hennes armar och drog tillbaka henne.
”Nej! Gå inte än!”
Hon såg på pojkarna igen och nu kom rädslan större och hon ryckte åt sig sina armar. Hon backade bak några steg och såg sig om för att se hur stor chansen var att hon skulle hinna till skogen för att gömma sig.
”Vi vill bara att du ska vara vår testperson!”
Hon vände sig mot dom igen och dom log uppmuntrande.
”Testperson?” frågade hon misstänksamt och hennes ögon smalnade av.
Vad menade dom? Trodde dom verkligen att hon skulle låta dom testa något på henne när hon knappt visste vem dom var, hon kunde ju inte urskilja vem som var vem!
Pojkarna dock, gav henne ingen chans. En av dom drog fram en lång pinne och svängde runt med den
”Tempus abeo!”
Innan hon förstod vad dom gjorde så kände hon ett sug i magen och hur hon lättade från marken. Ett tryck landade över bröstet och hon kunde inte andas. Panik kom och hon försökte andas men ingen luft kom ner till lungorna. Sakta men säkert började det svartna för henne och hon kände hur tungt huvudet blev.
RIS OCH ROS! : )
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | | Maadelen3 - 16 dec 08 - 17:17 | | Lannah: JAG FATTAR! DU FICK MIG SMAAAAAAAAAAAAAAAAAAARTHHHH! ;D ;) neijmen, tack, nu fatrtar ja :D tänkte att det var ngt sånt, men en övertrött maddde likamed inte bra (a, | LannaH - 16 dec 08 - 10:48- Betyg:  | JAG FATTAR! *för jag är så himla smart*
Liksom, Roe, hon liksom... Asså XD F & G liksom, gör ju så att hon åker tillbaka i tiden, dem vill liksom ju "testa" det :D :D :D (inte för att någon fattar mera nu, men ändå (;)
Asså, jag älskar! :D <3 Liite förvirrande först, (i dem förra kapitlena), men nu har min hjärna äntligen klickat, och jag älskar att du fick in G & F ! :D (stor fan, stort fan XD) Jag tycker att eftersom knappt någon förstår, så borde du lägga in nästa del (a) för det verkar som om du redan skrivit den XD och då ska man lägga ut såna saker! :D I alla fall, puss o kram, skumbanan! Öhm, det var inte det jag tänkte säga :S
L O V E I T, please.. ge mej en ny del? (a) *jag lovar att vara snäll :)*
Puss o hej!
Hanna | | Maadelen3 - 15 dec 08 - 22:15 | jag fattar fortfarande nte xd
menmen, antar att jag kommer det nästa del =D | JennnyJ - 15 dec 08 - 19:59- Betyg:  | Okeeej... den var liite förvirrande för mig (börjar känna mig grymt seg vad det gäller läsandet nu för tiden...) men annars så var den bra :D
Hmmm, kommer hon på någe vis att föras tbxs till Marodörernas tid ? :O :| xD
Kram JvJ | | Adhara - 15 dec 08 - 18:22 | | Marodörtiden kommer in i nästa kapitel, man kan säga att det där var året innan George och Fred slutade Hogwarts :P | | Maadelen3 - 15 dec 08 - 17:39 | HAHAHAHAHHAAHHAHA! XD
den var bra =D
meeen, det jag inte fattar; varför freddie och georgie i marodörtid? whut happend? xd haha! , men bra, ändå :D mera :D |
|
|
|
