Ett Snöbollsminne |
Det skulle bli krig, och vi skulle kämpa oss till segern. Högstadiet mot mellanstadiet var det tänkt. Tråkigt tyckte dom flesta så det slutade med tre personer i mitt lag och fyra i deras. Per vägrade.
-Över min döda kropp att jag slåss för dom, sa han och ställde sig bakom mig.
Då var jag stolt, stolt över att min bror sa imot.
Han satt sig ner bakom muren och började krama ihop kulor.
"tre, två ett"
Det hade startat, och jag blev träffad först. Axeln tog smällen. Min bror gav mig bollarna, perfekt runda och hårda. Som alltid träffade sitt mål. Vi visste båda vem vi ville träffa, för vi hade alltid vart som tvillingar trots att det var två år mellan oss. Två år en månad och 25 dagar, för att vara exakt. Vårat mål var stort, och när jag säger stort menar jag tjockt. För tjock var han, han Robin. Jag och Per gjorde attack, han hann inte ens se vart bollarna kom ifrån. Vi bara öste och öste och skrek.
Huvuvdet var fritt, det visste vi alla. Att på huvudet fick man inte träffa. Men om man är så arg som vi var på Robin så tittar man inte så noga, så en av bollarna träffade honom. Mitt på han fula keps som han hade oavsätt väder. Det var som om kriget stannade upp. Vi hade träffat kungen, och nu stog han där och tittade, prövade räkna ut vem det var som hade kastat. Dom andra försvann, som råttorna i källaren när man går nerför trappen, och lämnade oss ensamma där. Jag, Per och Robin. Hans hotfull min gjorde att jag reste mig upp och backade. Per stog kvar och jag ville hällst bara ta tag i honom, skrika att vi måste springa. Men han stog där, och fienden kom närmre. Min bror föll till marken av knuffen, och jag stog kvar och hoppades, hoppades att Robin skulle nöjja sig med en knuff. Snälla säg att knuffen räcker. Men det gjorde det inte. Han satt sig och höll fast min bror, min storebror som såg så liten ut under den stora massan av ondska över honom. Jag blundade när slaget kom, åtta år och jag ville inte se det. Men jag kunde ju inte neka att det hände, som lärarna gjorde.
Per hade lagt armarna över sitt huvud för att dämpa slagen, men han skrek inte. Det var så förbannat tyst, ingen hämtade hjälp. Plötsligt hade jag tagit mig fram till honom. Jag slängde mig över min bror. Inte ett enda stopp i slagen. Dom bara fortsatte, öste sig över min rygg och jag kände hur luften försvann. Men det var värt det, jag kände hur min bror drog sig bort från mig, hörde hans röst skrika på hjälp. Och även fast hjälpen stog tio meter bort, och pratade med sitt kaffe i handen, så blev det bara mer och mer slag.
Nu visste jag att han hade nått till hjälp. Det stora kalla som slogs in i mitt bakhuvud där jag låg, hopkrupen med tårarna rinnande ner i snön, måste vara nått annat än hans hand. Och efteråt fick jag berättat att det var is, alla hade sett det. Ingen hade stoppat det.
Och efteråt fick jag kramar och plåster, jag fick prata med någon och jag fick höra hur hemskt det såg ut när jag låg där på den kalla snön. Och han, kungen, fienden, satt bredvid och bara slog, slog, slog
Alla hade sett det, men ingen hade stoppat det.
Och jag visste att det skulle hända igen.
Ett Snöbollsminne
|
|
|
|
