Hans ögon hade aldrig varit blåare än vad de var den kvällen. De hade ramats in av hans långa mörka ögonfransar och blicken reflekterades av de sista solstrålarna innan solnedgången. Och trots vintermörkret som lagt sig och kölden som omgav oss strålade han och sken upp bron likt en ängel sänd från skyn.
Älskling, du har aldrig varit lyckligare.
”Drömmarnas bro” sa han och stirrade mig djupt i ögonen med ett leende lekande på läpparna. ”Det är här allas drömmar går i uppfyllelse, i alla fall mina.”
Sedan drog han mig till sig, slöt sina armar omkring mig och pressade sina mjuka läppar mot mina. Trots den tjocka vinterjackan han hade på sig brann hans kroppsvärme igenom. Den värme som värmt upp mig i ett år nu. Våra ben slingrade sig kring varandra och vi lät våra munnar öppnas för att låta de trängtande tungorna ta över. Hjärtat bultade febrilt inom mig och varenda rörelse han gjorde, varenda beröring startade ett slags fyrverkeri inom mig, som bara han kunde sätta igång,som fick mig att vilja skrika ett glädjeskri. Trots att det var ett år sedan vi träffades kändes det lika spännande och underbart att få stå där med honom. Ju längre vid stod och kysstes desto närmare tryckte jag min kropp mot hans och jag hörde hans hjärtslag då jag lutade pannan mot hans hals och inandades doften av hans hud. Han var den enda trygghet jag någonsin haft och han var den enda som älskat mig. Jag lyfte upp huvudet och såg rakt in i hans djupa ögon, begravde ena handen i hans bakficka och rättade till en svart hårslinga som hamnat fel i hans panna. Jag log. Han hade sminkat sig, dagen till ära. En klanderfri sotning och han bar den svartrosa t-shirten under jackan jag en gång givit honom.
”Minns du” sa jag utan att släppa honom med blicken. ”När vi var här för ett år sedan?”
Han sken upp så att man kunde ana hans vita, jämna tänder.
”Jag kommer alltid komma ihåg det” viskade han och smekte mig över kinden.
Sedan släppte han mig ur greppet, gick fram till brokanten och tittade ner över alla bilar som susade förbi i en fasansfullt hög fart.
”Vi ville ner då” sa han och vände huvudet mot mig och log blekt.
Jag log svagt tillbaka.
För exakt ett år sedan hade vi stått på samma plats. Jag hade rusat till bron för att på något sätt kittla den självmordsdrömmen jag hade. För att få stimulans. För att få mod att våga hoppa. Direkt då jag kom fram till bron hade jag sett honom stå där. Han hade suttit på räcket, orädd dinglat med benen och gråtit hejdlöst. Underarmarna hade färska sår och trots vintervädret hade han bara burit en t-shirt. Han hade varit så nära att hoppa, liksom jag, men vi hade lovat varandra, efter ett långt samtal då vi satt på brokanten jämte varandra, att kämpa. Att kämpa för varandra och hålla varandras hand i alla svårigheter. Och se på oss nu. Vi var lyckliga. Vi älskade varandra.
”Vi ville ner” viskade jag. ”För vi trodde inte på livet”
”Jag ville hoppa ensam” fortsatte han, gick tillbaka till mig och kysste mig på tinningen. ”För jag hade inte träffat dig”
Han kysste mig på halsen, omedvetet på en nerv som fick hela min kropp att rysa till.
”Jag älskar dig” sa jag svagt och pressade huvudet mot hans bröstkorg ”Älskar dig så jävla mycket”
”Den enda kärlek jag har...är för dig” sa han och strök sina hand över min rygg.
”Du är min änglapojke – det vackraste jag någonsin sett och vad som än händer tänker jag aldrig lämna dig” viskade jag och lät desperat. Jag kände hur mitt hjärta nästan bubblade över av den kärlek jag hyste för honom. Han var det bästa som hade hänt mig.
”Jag är inte värd dig” sa han matt och jag kunde höra att han hade gråten i halsen.
Jag lyfte upp huvudet från hans bröstkorg och såg in i hans ögon. De var röda och tårarna hade börjat rulla nerför hans kinder.
Dina tårar är som vackra, gnistrande kristaller, älskling.
”Fattar du att mitt hjärta, den där saken som dunkar så jävla hårt inom mig nu, bara dunkar för dig? Och att den enda orsak varför jag inte tagit kål på det är för att du finns där inne?” snyftade han.
Automatiskt började tårarna rinna från mina ögon också. En repris från förra året. Trots det fick jag fram ett hoppfullt leende på läpparna. Jag strök honom över kinden med handen.
”Älskling, mina drömmar går i uppfyllelse på den här bron också”
Sedan kysste jag honom igen.
”Vår dröm” sa han och log.
Sedan la han armen kring mina axlar och så satte vi oss på brokanten. Dinglade med benen. Han slängde bort sin jacka och blottade sina ärriga underarmar och det ärr som lyste starkare än de andra var det där han ristat in mitt namn. Jag gjorde samma sak, slängde av mig jackan och drog upp den svartvit randiga långärmade tröjan så att inrispningen av hans namn syntes på överarmen. Vi var förevigade. För alltid.
Och efter en sista långburen kyss föll vi mot marken utan att släppa taget om varandra innan vi landade på den hårda asfalten utan att känna någon smärta alls.
Han dog inte direkt, utan det sista jag såg innan han stängde ögonen för gott var ett glädjefullt leende på läpparna och i ögonen speglade sig ett blodrött hjärta, med våra namn i. Precis ett sådant hjärta vi ristat in på bron för ett år sedan. Och jag hörde när jag låg platt på den hårda marken, överöstande allt dån från alla bilar, sirener och människoskrik hans röst som ekade inom min halvdöda kropp: ”Jag väntar på dig, älskling”.
Så han hade kommit fram.
Ett halvt dygn senare vaknar jag upp i en bekväm säng och jag har en massa slangar instoppade i näsan och över munnen har jag en plastgrej som blåser in en massa syre i mig. Jag försöker röra mig men båda benen är gipsade och har blivit uppsatta högt i luften. Det svider i ögonen och jag förstår att jag är på ett sjukhus. Men varför?
Då slår det mig.
Vi.
Vi.
Vi hade hoppat för att nå den värld där vi kunde leva smärtfritt tillsammans. Och jag hade på något konstigt sätt överlevt. Men...han..?
Plötsligt rusar en sjuksköterska in i rummet. Hon är tjock och ansiktet blänker av svett. Hon ler då hon ser att jag är vaken och då jag signalerar att jag vill säga något tar hon bort plastgrejen från munnen.
”Var är..?” frågar jag hysteriskt direkt men blir avbruten.
”Han klarade tyvärr inte fallet” avbryter sjuksköterskan sorgset. ”Han dog direkt”
Hela min kropp sätts i uppror. Han får inte vara död! Vi skulle ju dö tillsammans! Och varför dog han när vi hoppade och inte jag också?
”Du hade änglavakt, vännen” säger sjuksköterskan och försöker låta positiv. ”Vill du ha något att äta?”
Om jag vill ha något att äta? Är hon dum i huvudet? Jag har precis överlevt ett självmordsförsök och min älskade har dött och lämnat mig ensam. Och så frågar hon mig om jag vill ha något att äta!
”Nej, tack” mumlar jag och känner hur kroppen över ett ögonblick försvagas. Kraften försvinner. Hoppet jag en gång hade i mitt hjärta försvinner. Men ändå fylls jag av ett lustfullt hopp som bara jag kan åstadkomma.
”Måste jag ha den där saken över munnen?” frågar jag sjuksköterskan då hon precis ska lämna rummet.
”Jaa,” säger hon då hon står i dörröppningen. ”Om du har borta den en för lång stund kan du får problem att andas”
Tack för upplysningen.
”Tryck på knappen på väggen om du behöver hjälp” säger hon och lämnar sedan rummet.
Jag sätter inte tillbaka syratillförseln över munnen utan jag jag sluter bara ögonen. Älskling, jag är på väg. Kroppens energi har pressats ur och jag väntar bara på miraklet. Jag försöker drömma mig bort till den värld där han är nu och inom en kort stund känner jag hur hjärtat börjar hicka till, jag börjar flämta efter syrebrist och några ögonblick senare känner jag hur hjärtat stannar. Kroppen börjar skaka och jag gör inget för att stoppa det. Strax somnar jag in med min änglapojkes hjärta som nästa hållplats.
Och det första jag möts av då jag når den vackra värld vi alltid drömt om är honom. Då jag bländas av det morgonnya ljus inser jag att det inte är från solen utan från honom. Han står där med det vackraste leendet på läpparna, omgiven av en vacker sommardag, utan ångest eller smärta, och säger:
”Vi vann, älskling. Välkommen!”
Och innan jag vet ordet av har han tagit mig i handen och så flyger vi över det vackra sommarlandskapet med våra eviga vingar som kommer bära oss i oändlighet, den sista pusselbiten.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
Titta - 5 maj 09 - 21:30- Betyg:  |
| det går absolut inte att beskriva hur duktig du är på detta! |
| eyesofpoetry - 29 apr 09 - 22:02 |
| Du är förjävla bäst alltså. |
| vissenros - 9 jan 09 - 23:06- Betyg: |
Verkligen rörande, jag började att gråta. Du skriver underbart!
Det går inte säga hur bra det var!<33
Och beytg 5, HA!!!! Du borde få mycket mer än så! |
| Madvis - 15 dec 08 - 16:54- Betyg: |
;_;
Gud, seriöst, har tårar i ögonen. Och musiken jag lyssnar på hjälper fan inte till D'x (Brev, av Bo Kaspers Orkester, btw :P)
Så underbart skrivet också, känns som om all deras smärta och lycka bara strömmar mot en och slår en i ansiktet.
Fantastiskt, helt jävla fantastiskt. |
| Justmyfault - 15 dec 08 - 16:17- Betyg: |
shit...en perfekt kombination av vackerhet och sorg!
Jättebra! |
| NeMriA - 15 dec 08 - 15:44 |
:'(
åh gud.
den här är så förbannat bra. jag har inga ord O_O
förutom tusen (L) och tusen (Y) och massor av TÅRAR.
fan vad bra du är <3 |
| VampyrenSamantha - 15 dec 08 - 14:55- Betyg: |
| O_O Tror jag aldrig läst nått så bra. Elr nej, Jag VET att jag aldrig läst nått så rörande, underbart, vackert. Jag vart rörd till tårar. Jag vet att jag låter som en stolt morsa nu, men den var så j*vla f*cking underbar :>:> En 20 av 5 <33333 |
| WhyJustMe - 15 dec 08 - 08:50 |
| Shit :O du fick mej att gråta, alltså de har aldrig hänt även fast jag har varit nära många gånger. Du skriver underbart bra och rörande. De känn nästan snålt att bara ge dej en 5'a när du förtjänar så mycket mer. Så jag ger dej en 10'a av 5 :D |
| livskraft - 15 dec 08 - 00:44 |
| jag började lipa. Den är jätte fin, hur fin som helst! |
| Diskret - 14 dec 08 - 23:22 |
| Den var jätte fin, och du skriver sjukt bra, men jag funderar över en sak. Hur kunde de vara så säkra på att de skulle komma till en lycklig plats? Tänk om det bara finns mörker efter döden, som att sova föralltid. I så fall hade de bara slösat bort en hel existens med varandra.Jag skulle aldrig ta en sån risk. |
| Maadelen3 - 14 dec 08 - 22:41 |
| shiet vad bra. helt fucking amazing och underbart! <3 |
| purs_08 - 14 dec 08 - 22:38- Betyg: |
| Började ju fan gråta |
