Mardrömmen som blev verklighet |
Jag sträckte mig efter en näsduk. Trots att allt hände för mycket länge sedan, så fanns minnena fortfarande kvar. Ögonen fylldes gång på gång med tårar, dem fick tydligen aldrig nog. Men det var hemskt, det som hände. Det var det verkligen. Och nu undrar du säkert vad jag pratar om, och det är därför jag ska berätta det här. Jag ska berätta om det som hände mig.
Året var 1958, jag var en ung och glad tjej på 20 somrar. Livet kretsade runt kompisar och killar, sprit och fester. Men jag var ändå ingen partytjej, jag ville bara passa in i gänget. Något som jag inte borde ha gjort, eftersom jag sedan märkte att det lönar sig inte alls att vara som alla andra. Men det är en annan historia.
Hur som helst så hade vi jättekul varje helg. Vi samlades alla tillsammans och söp lite, innan vi gick till någon klubb där vi dansade. Jag berättade ju att jag inte var någon partytjej, men med tiden så blev jag nog det ändå. Jag kunde inte motstå frestelsen.
Det var en natt, jag kom hem sent från en fest. Jag var väldigt berusad, kunde nästan inte stå upprätt. Ännu mindre tänka klart. Och jag var fruktansvärt trött. Utan att tänka så tappade jag upp ett varmt bubbelbad som jag sjönk ner i.
Efter en stund hörde jag ett ljud utanför huset. Det lät som röster, som kom närmare och närmare. Till slut kunde jag urskilja ord.
- … Och sen stålarna! Stålarna vett’u! Vi kommer att bli rika, fattar’u?
– Jaja, du har sagt det förut. Och har vi någonsin blivit rika?
– Nej, men jag lovar att det den här planen kommer att gå i lås. Jag känner det på mig …
Eftersom jag inte var nykter så reagerade jag inte på rösterna som vid det här laget bara var några meter ifrån dörren. Jag låg kvar i badet och var nära på att somna, när det knackade. Det lät som vilket knack som helst, men dem som knackade var inte vilka som helst.
Jag fortsatte bara att ligga i badet, min hjärna kopplade inte att det knackade på dörren klockan 3 på natten. Så jag somnade in i en djup sömn.
Nästa gång jag vaknade visste jag inte var jag befann mig. I ett alldeles tomt rum låg jag. Inga möbler, inga fönster. Till och med inga tapeter eller färger, allt var grå betong. Först tänkte jag på vilken fruktansvärd huvudvärk jag hade. Sen blev jag rädd. Vad gör jag här? Varför är jag här? Hur kom jag hit? Jag försökte minnas vad jag senast gjorde, men jag mindes ingenting. Allt var tomt.
Jag tror jag satt där, i samma ställning, i ungefär två timmar. Jag blev oerhört lättad när jag hörde steg på väg till det rum jag satt i. Dörren öppnades, och in kom en man. En ganska storvuxen man med halvlångt skägg och tatueringar över hela armarna. Lättnaden dog snabbt bort.
– Du kommer med mig! Röt han.
Jag kunde inget annat än att följa med. Jag reste mig långsamt upp och följde med mannen ut genom dörren. Utanför var det en lång korridor med en massa dörrar överallt. Det stod konstiga skyltar på dem också, men jag hann inte läsa vad det stod på dem eftersom jag var tvungen att springa för att hinna med mannen.
Vi kom till ett stort rum som var fullt med människor. Bakom ett stort galler stod ungefär 15 tjejer i min ålder. Alla var unga och vackra. Och det dem alla hade gemensamt var att rädslan lyste i deras ögon.
I rummet stod också flera storväxta män som alla såg tillfredställda ut. Om någon av tjejerna innanför gallret gjorde ifrån sig ett ljud, blev de slagna av männen. Det var hemskt att se detta med egna ögon. En man grep tag i mig och föste mig mot gallret. Han öppnade, slängde in mig och låste igen. När flera av männen började klä av sig och började gå åt vårat håll, så förstod jag.
Jag hade blivit såld som sexslav.
Vid det här laget hade jag börjat få minnesbilder. Jag mindes ett badkar, 2 män i mitt hus, och snart mindes jag också att de drog mig i badkaret på en sorts lina, över ett stup. Jag mindes att den ena mannen hade en stor svart hatt på huvudet. Men honom såg jag aldrig mer.
Jag minns inte hur länge jag låg där på det hårda stengolvet, blundade och höll för öronen för att slippa höra dem andra tjejernas skrik och min gråt. Efter några timmar kom det några män med lite mat åt oss. Annars satt vi bara där bakom gallret. Vi hade inget att säga varandra, alla var lika rädda och i lika stort chocktillstånd. Jag försökte intala mig själv om och om igen att det här var en mardröm och jag skulle snart vakna upp i min stora varma säng.
Men det hände aldrig.
Jag hölls fångad där i ungefär 5 år. När jag var 25 så lyckades jag och några andra tjejer äntligen fly därifrån. Jag hade magrat rejält och hade väldigt dålig hälsa. Jag hamnade på sjukhus i några månader på grund av alla psykiska och fysiska skador jag fått genom åren i helvetet. Efter ett år hade nästan allt blivit normalt igen, jag flyttade hem till mina föräldrar ett tag och mådde bra igen. Men minnena försvann aldrig helt och hållet, jag drömde ständigt mardrömmar. Men terapin jag gick i hjälpte ganska mycket, så inom några år hade jag kommit över händelsen och var en ny, glad människa.
Nu är jag 70 år och är lyckligt gift med min make sen 40 år tillbaka. Vi har en dotter tillsammans, som är 35 år gammal. Hon vet inte om det som hände mig, det är därför jag skriver detta. Någon dag ska jag låta henne läsa det här. Hon ska vara den första som läser om det som hände mig.
|
|
|
|
