Flyga högt och falla fritt |
Det var någonting med atmosfären i det rummet som jag inte klarade av. Det var någonting som inte stämde. Som kvicksilver istället för vatten ungefär. Tre ord på T: Tjockt, Trögflytande, Tungt. Röster som malde i utdragna ljud som från riktigt stora djur, älgar eller valar kanske, och uppspelat i slow motion. Någonting därinne hade slickat i sig alla färger. Det enda som återstod var stålets kalla, och en grå nyans av apsnor. Det kändes klibbigt, som när det är obehagligt varmt. Bortsett från att det inte var speciellt varmt då.
Eftersom allt ovan nämnt är tydliga ingredienser för att blanda till den känsla vi alla känner till ordet panik fann jag det inte vidare svårt att lämna rummet, trots att det verkligen inte var vad som förväntades av mig (när jag sedan satt där på expeditionen och försökte förklara för de Oförstående vad som drivit mig till att dra därifrån förblev de just Oförstående. De kanske är sådana som aldrig har upplevt apsnorets sanna konsistens.)
Mitt namn är Yrväder. Jag förstår att ni tycker att det är ett konstigt namn, eller ett frapperande o-namn-aktigt namn i er värld. Ja, jag har ju inte valt det själv precis, som för de flesta andra står mina föräldrar för valet, eller i detta fall fantasin, men jag måste tillstå att jag finner det för mig mycket passande.
Det finns saker som jag tycker om, och det finns saker som jag inte tycker om. Till det sistnämnda hör långsamma fenomen, långtråkiga företeelser, klibbighet och apsnor.
Jag tycker mycket om storheter däremot. Då menar jag storheter som i stora saker, och inte dammiga gubbar med bra hjärnor. Min favoritstorhet är Havet Det Väldiga. Vilken kraft som gömmer sig däri! Och trots att det under sällsamma tider kan verka väldigt lugnt och fridfullt så sover det aldrig. Dess sanna jag gömmer sig under ytan i undervattensströmmar och väldiga djup. Sin verkliga identitet visar Havet Det Väldiga under storm. Då reser sig vågorna höga och slår med en obarmhärtig styrka mot fyrtornet i öster. Man ska inte tro att man kan vinna över havet. Därför tycker jag om det så mycket.
Det var alltså så, att jag den här dagen när jag inte stod ut, styrde mina steg mot denna storhet Havet Det Väldiga. Det var ingenting som jag direkt tänkte på. Det var mer som någonting som skedde av sig självt. Folk brukar säga att jag aldrig tänker. Jag brukar givetvis försvara mig. Det är väl klart att jag tänker. Alla människor tänker. Jag kan ju inte hävda att jag tänker mer än andra heller, för det är omöjligt. Alla har lika mycket tid och det är svårt att stänga av sin hjärna. Men jag vill nog tro att jag tänker på fler saker än andra. När man tänker på fler saker så kan inte varje tanke ägnas lika mycket tid. Det är så det ligger till. Och då glömmer man lätt bort de första tankarna, för annars får inga nya plats.
Eftersom det fortfarande var dag och vidare ännu sommar var strandpromenaden fylld av människor. I vanliga fall brukar det inte störa mig så mycket, men just den här dagen var det besvärligt att se dem. De trängde sig på snudd till illmarigt in i mitt synfält och stannade sedan retfullt länge innan de med en långsamhet få förunnad passerade. Det tärde verkligen på mig, så jag började gå mot klipporna. Det brukar inte vara lika mycket människor vid klipporna, för det är få som vet hur man tar sig dit, och dessutom anses de inte vara lika bekväma och trygga som sandstranden. Jag vet hur man tar sig dit, och eftersom jag aldrig sitter stilla under längre stunder så betraktar jag dem inte heller som mindre angenäma än stranden.
Först måste man ta sig över staketet. Det borde nog vara vad som anses den största utmaningen. Egentligen behöver man bara krypa genom ett hål i nätet som finns bakom den torra busken. Ibland men väldigt sällan kan man ha oturen att stöta på ett par storväxta clowner som säger sig vara någon typ av vakter. Då måste man vänta ett tag.
När man har tagit sig så långt som till bakom staketet måste man klättra lite för att komma till de bra klipporna, men det tycker jag mest är roligt. Mina långa, smala ben och armar lämpar sig särskilt bra för detta. Jag är som en spindel.
Just den här dagen kommer jag ihåg att det hände någonting som aldrig någonsin hänt mig förr. Det måste ha varit minst den hundrade gången som jag klättrade över de vassa klipporna. Det är ju inte förutan att man blir alldeles paff. Som att nordpolen skulle bli öken över en natt. Eller som att himlen plötsligt skulle överge sin evigt blå färg för något mer spännande. Ceriserosa med ett skarpt limegrönt rutnät över till exempel, ett sådant där spymönster ni vet.
Jag tappade fotfästet. Just vid det där stället som är så säkert, passagen över till de stora, utskjutande klipporna, där det finns liksom ett naturligt handtag utgjutet i klippväggen. Det är just där som man inte kan ramla.
Yrväder är inte allsmäktig. Men Havet Det Väldiga är det. Man ska inte tro att man kan vinna över Havet Det Väldiga. Det trodde jag visserligen aldrig heller.
Det är konstigt hur mycket, och samtidigt hur lite, som man hinner tänka under ett fall. Hur lång tid kan det ta? En-två-tre-fyra sekunder som högst. Det är ändå inte så högt. Det kanske är för att jag är så van vid att ägna varje tanke så minimalt med tid. Då hinner många rymmas.
Jag tänkte inte på mina vänner. Jag tänkte inte på min familj. Jag tänkte inte på att det enda logiska i situationen var att jag skulle dö, eller att himlen fortfarande var blå. Jag var så förvånad att jag tappade all fattning med fotfästet. Och ni ska veta hur skönt det kan kännas att falla. Jag var inte rädd. Jag tänkte ju inte på att jag skulle dö. Under mig var havet stort och dess vågor slog allt som landade i dem i kras mot de hårda klippväggarna. Vad som faller är i det här fallet skörare än den tunna porslinshunden, favoriten, i farmors bokhylla av småplock. Och ändå var jag störst i världen.
När man faller handlöst bakåt närmar man sig aldrig marken. Man kommer snarare högre och högre ju längre man faller, och det är redan svindlande, för under en finns himlen och den är oändlig. Yrväder, jag, är inte allsmäktig. Men ni anar inte vad illusioner och upp-och-ned kan göra. Dessutom var jag gränslöst långt borta från apsnor. Jag trivdes som fisken i vattnet, om ni bortser från det ironiska i den annars vedertagna metaforen.
Allt gick så långsamt. Vinden och luften omslöt mig på alla sidor. Jag hade ingen tyngdpunkt att luta mig emot och var därför viktlös. Så enkelt allting kändes. Om jag skrek så var det ingenting som jag själv hörde, för blodet rusade så i mina öron att alla andra ljud löstes upp med vinden. Jag var som måsarna som låter sig kastas runt i skyns virvlande ovan. Om Brahman någonsin funnits så var jag var ett med denna då och aldrig mer. Om Nirvana inte är ouppnåelig myt så var det då jag var där. Om jag hade någon anledning att bli religiös så var detta den. Om orgasmer kan utlösas på annat än sexuellt plan så var detta det.
JAG VAR ALLT.
Så kastades jag i det kalla havet. Jag måste säga att det inte var lika häftigt som att flyga högt och falla fritt, men det gjorde liksom ingenting att vara där. Jag vet att jag dog. Det måste ha varit så att jag dog, för någonting annat är inte möjligt. Men jag råkar ju också veta att jag lever nu mer än någonsin. Jag är starkare på något sätt, kanske också lugnare.
Jag ställer mig ambivalent inför detta. Finns det bara två val? Måste det vara svart eller vitt, det ena eller det andra? Omöjligheter förstör allt vad som är logik. I detta nu sitter jag ju faktiskt på klipporna, dit jag var på väg från början. Jag känner stenarnas skrovliga under huden, och jag har ett tydligt minne av att jag talade med de Oförstående tidigare idag. Jag lever. Men jag dog. Jag lever. Men jag dog.
Och fyrtornet i öster färgas mjukt gulorange av den neråtgående solen.
Jag virvlade runt i Havet Det Väldiga. Så obeskrivligt starkt det var. Jag slogs mot klippan, gång på gång. Den store Neptuns vrede måste ha nått ansenliga höjder den dagen. Men jag kände ingenting. Det var hopplöst förstås, för jag hade ingen som helst möjlighet att ta mig därifrån. Jag var i havet, och havet var som jag. Aldrig stannade det upp. Aldrig släppte det fram någon svaghet i en ynka andhämtning. Med en fortfarande aldrig sinande kraft lät det mig så småningom dras med ut i sig, mot evigheten.
Jag låter på prov en torr sten möta sitt öde hos Havet Det Väldiga. Om jag sträcker min långa hals en bit så kan jag se den kastas upp mot klippan av vågorna. Den klyvs.
Jag lever. Men jag dog. Jag lever. Men jag dog.
Och fyrtornet i öster är nu blott en siluett mot en annan storhet med namnet Stjärnhimlen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Wonderchild - 27 dec 08 - 18:17- Betyg:  | Oh, heregud vilken vacker novell!
Så surrealistisk och sagolik!
Du har verkligen talang för att skriva ;) |
|
|
|
