Ljusets Port - Kapitel Tre |
”Men varför skulle det vara jag?” Undrade Caroline
”Det var förutbestämt att en gång skulle dottern till kungen och drottningen komma tillbaka och rädda oss” svarade Alesina
”Men mina föräldrar är ju döda så hur kan jag då vara dottern till kungen och drottningen?”
”Nej, de är inte döda, de var bara tvungna att gömma sig, den dagen då de föll ur båten så hamnade deras själar här i landet, de blev sedan kung och drottning här. Vi kunde inte ta med dig in här, du var för ung då”
”Vart är mina föräldrar nu?”
”De blev tillfångatagna av Ossians medhjälpare och sitter nu inlåsta i den djupaste fängelsehålan i Ossians slott. Du är den enda som kan rädda dem”
”Men hur ska jag kunna göra det?”
”Du får hjälp utav mig, jag kommer alltid vara med dig och leda dig på ett eller annat sätt”
”Är det lång till Ossians slott?”
”Det är det ingen som vet riktigt, ingen vet vart det ligger riktigt heller. Men du kan hitta det. Du är ju den utvalda, du är född till att slåss och bekämpa de onda. Men du måste vara trött efter resan, så du kan vila lite till nu om du vill sedan kan du få mat när du vaknar igen” sade Alesina och log mot Caroline. Caroline nickade och Alesina följde med henne tillbaka till rummet där hon hade vaknat upp i. Caroline kände sig mycket trött och somnade ganska direkt.
Hon försökte springa ifrån dem men det gick inte, de var efter henne och hon kunde känna deras kalla andetag i nacken. De skratta åt henne och skrek ”du kan inte komma undan, det vet du, så varför flyr du?” Caroline fortsatte springa, hon sprang i evigheten, allt var svart omkring henne. Så plötsligt så snubblade hon och svarttrollen var över henne.
Caroline vaknade upp med ett ryck. Hon skakade i hela kroppen, Alesina stod bredvid henne.
”Jag kom hit när jag hörde att du skrek, jag trodde att det hade hänt någonting.” Sade Alesina och tittade bekymrat på Caroline.
”Jag drömde att svarttrollen kom och tog mig.” Sade Caroline
”På så vis. Jag har gjort ordning lite mat nu, sedan när du har ätit så ska du få träffa mina vänner, de som överlevt.” Sade Alesina. Caroline reste sig sakta upp och följde med Alesina ner till en matsal. Där hade Alesina dukat fram en massa mat, för mycket för att Caroline skulle orka äta upp det själv.
”Ät så mycket du orkar” Sade Alesina och log mot Caroline.
En timme senare var Caroline klar och redo att träffa Alseinas vänner, vilka de nu var.
|
|
|
|
