Aftonstjärna |
Aftonstjärnan lyste ovanligt klart den natten, den första gången jag såg henne. Likt en staty, omsorgsfullt mejslad i svart marmor, stod hon i skogsbrynet.
Vi hade just ätit middag. Eftersom det var min diskdag, plockade jag undan och hällde i Yes och vatten i diskhon. Tack och lov gick det fort. När jag var färdig höjde jag huvudet, och såg ut genom köksfönstret. Det var skymning, solen hade gått ner men himlen var fortfarande lätt gyllne och rosa i väst. En svag rörelse fick mig att vrida på huvudet. De svarta granarna, björkarna, tallarna och asparna i skogen, som ligger cirka 20 meter från vårt hus, var stilla. Ingen vind blåste. Snön låg gnistrande på marken. Jag kisade mot en fläck vid skogens rand. det var någonting där, någonting som fick de becksvarta träden att se bleka ut. Någonting så svart att det tycktes suga åt sig ljuset omkring det. Och det var stort. Jag spärrade upp ögonen när jag såg vad det var. En häst. Jag började fundera på varifrån den kunde komma. Ingen av gårdarna i närheten hade hästar. Närmsta hästägare bodde 2 mil härifrån, men det var en ridskola som bara hade små tjocka shettisar. Det här var en stor häst. Det var definitivt ingen av våra tre hästar som sluppit ut. Våra hästar var inte så mörka. Vi hade då min mammas häst, Honey Lady, ett ljusbrunt ganska ungt sto, pappas häst, Fishing for Love, en skimmelvalack, och min systers häst, appaloosan Mister Twister. Månen doldes bakom molnen, och det var bara aftonstjärnans ljus som lyste upp marken. Snabbt sprang jag till ytterdörren, öppnade den och kikade ut. Hästen hade tagit ett par steg ut nu, och det syntes hur stor den var. Minst 160 centimeter i mankhöjd. Utan att tänka mig för stoppade jag fötterna i mina stallkängor, öppnade dörren helt och klev ut. Hästen stod och betraktade mig tyst. Lika tyst stängde jag dörren, och gick nerför de fem trappstegen. Snön knarrade under mina fötter när jag långsamt närmade mig hästen. Jag svalde, när jag insåg att den kunde vara farlig. Jag stannade ett par meter från den, och sträckte långsamt ut min hand. De svarta öronen spetsades, nosborrarna vidgades och ögonen spärrades upp. Nu såg jag att de hade en väldigt ovanlig färg, de var smaragdgröna. Den mörka mulen närmade sig min hand, och jag darrade till. Hästens varma andedräkt mot min hud när den nosade på mig. Jag stod absolut still, rädd för att skrämma den. Nu så här på nära håll kunde jag se att det var en Frieserhäst, den smäckrare varianten. och det var helt klart ett sto. Hon blåste varm luft på mig, jag log osäkert och höjde långsamt handen. Hon ryckte till lite, men flyttade inte på sig eller drog undan huvudet. Jag lät fingertopparna nudda vid hennes svarta panna, sedan hela handen. Jag drog den längs hennes nosrygg, och stoets gröna ögon slöts. Jag stod där och klappade henne i säkert fem minuter, kliade henne i pannan och vid manfästet. Men så hörde jag mitt namn ropas innifrån huset. Hästen ryckte till, höjde snabbt huvudet och vände. Sedan var hon borta, försvunnen i skogen. Det enda som bevisade att hon någonsin varit där var hovspåren i snön.
|
|
|
|
