fadderbarnet |
redan när jag och min mamma klev
av bussen filldes mina
ögon med tårar. det var så sorligt
att se alla små
och stora barn, i den lilla afrikanska byn. vi hade rest
hela vägen till afrika för att träffa vårt fadderbarn.
hon hette Gani och var 7 år.
i en av alla väskor vi
hade med oss la en massa av mina
gammla försmå klåder,
som vi givet vis skulle ge till henne.
familjen bodde i andra
änden av byn. vi red långsamt
fram på kamelerna vi
hade hyrt. når vi kommit fram
till andra änden av byn såg vi en massa barn som bara låg,
vissa döda andra led.
vi såg en man gå fram till ett av
barnen för att sedan sparka på det. nu klarade jag inte
av att hålla tårarna
inne. tårarna rann sakta ner för
kinderna. väl framme
vid familjens hus mådde jag inte alls
bättre snarare tvärt om. tåratna forsade nu ner för kinderna.
mamman kramade om mig och sa några tröstande ord som jag
naturligt vis inte förstod för jag kunde ju inte
afrikanska.
mamma sträkte fram
påsen med kläder. sedan sted vi in i den
lilla hyddan. mamma
la fram en påse med keso bullar som
hon hade bakat till
dom. dom slängde sig över bullarna
och tog minst fyra vars! gud hur skulle jag klara av
en hel dag här. mamma
pratade lite med föräldrarna i
familjen, själv satt
jag helt mållös. efter en hel dag
hos familjen var jag glad över att få åka till hotellet.
|
|
|
|
