Förevig kärlek! |
Luften är stark och kryddad med ramslök. Havets jättelunga
höjer och sänker strandkanten i jämna andetag. Tidigt,
redan vid femtiden, väcker silvertärnan seglaren.
Seglaren sträcker på sig yrvaket och sätter sig på
sängkanten och han kan känna vågornas kluckande mot
skrovet. Han och hans ståtliga fiskare var ute för att
fiska. Seglaren hade nu gått upp på däck. Han tittade ut
över östersjöns vatten med sin kikare i högsta hugg.
Han ville se sin älskade Matilda stå på stranden och
vinka till han en sista gång. Matildas handduk hade
blåst av lite. Hon stod vid en sten och vinkade ut
över östersjön till en liten prick som var Albertina,
hennes mans båt. Seglaren Simon och hans besättning
skulle ut på de stora vida haven och fiska.
Men det var även en semester för dem.
De hade jobbat som byggare i hela sitt liv
men de hade fiskat på fritiden, nu var de pensionärer
och kunde fiska på hel tid i stället.
Fiske lyckan var god, Simon var mycket glad över
fångsten och sade till sina mannar på kvällen att
det skulle bli fest på skutan. För att de hade
gjort ett toppen arbete och varit så duktiga.
De söp, och spelade pocker. En del små pratade
i en hörna nere under däck. Men seglaren satt i
sin kajuta och skrev ett brev till Matilda, det
blev mest ett avsked än en önskan om att han
skulle få stanna kvar hos henne. Han hade en känsla
att de inte skulle komma hem. Han somnade stilla
och röd gråten med brevet liggandes på bordet.
När de hade seglat i några månader så vände
vindarna och turen. De fick otur. Deras lycka
blev kort varig. Stormen kom när de nådde atlanten.
Den slungade ner båten med alla sina vågar,
i en sådan förfärlig kraft. Mannarna försökte
rädda båten men de gick inte. Båten gick under
och så mannarna. Det ända som fanns kvar var
sakerna som de hade använt.
Matilda stod vid stenen vid stranden och tittade
ut på östersjöns vatten. Hon väntade på att hennes
käresta skulle komma hem. Men han kom aldrig hem mer,
när hon insåg det så grät hon och sörjde i många år
efter. Varige dag slängde hon en röd ros i vattnet.
Hon hade ju ingen grav att gå till och då fick hon
använda sjön till detta det var ju i alla fall en tröst.
Matilda hade gjort en staty av sin älskade make.
Den var hennes allt, den var det ända som hon hade
av honom. Minerna också men framförallt det sista
brev som han hade skrivit till henne under den långa resan.
Den kom fram några månader efter att Albertina hade gått
under ute på atlanten. Han hade skrivit om kärleken till
henne och att även om han inte var hos henne så fanns
han alltid hos henne. Hon var hans allt och tvärt om.
Han hade också skrivit om att hon måste fortsätta leva
utan honom fast det var svårt i början men det skulle
gå det visste han. Han bad henne att ta hand om deras
8 barn och 5 barnbarn, som nu är vuxna och ha egna barn
alla åt honom.
Livet gick vidare utan Simon och silvertärnan flyger förbi
torpet som ett täcken på att Simon finns där och vakar
över henne. Ja det gjorde han också den gamla silvertärnan
var han. Hon kände hans närvaro varje gång den flög förbi.
Det ända hon ville var att förenas med hans ande.
Matilda levde in på ålderns höst och nu hade det
gått 30 år sedan den tragiska bort gången av hennes
man hände. Hon var nu 95 år och Simon var 65 år när han dog.
Matilda kände att hon nu hade upplevt Simons önskan,
hon ville gå ett steg till. Hon ville dö, och nu dog
hon av ålderdom. Hon dog i sömnen några dagar efter hennes
födelsedag, hon bodde hennes sista år på ett ålderdomshem.
Statyn hade hon med sig. Men torpet stod kvar. Det var inge
som hade velat köpa det. Så det stod där och var förfallet.
Det flög två silvertärnor över torpets ägor. Dom var förenade
i en evig vila nu och för alltid skall kärleken bestå.
Deras lycka är stor och så är kärleken. Utan den kunde inte
Matilda leva vidare i alla dessa år av ensam het och saknad.
Men ändå hade hon silvertärnan som hon visste var Simon.
För den vågade sitta kvar på räcket till altanen när hon skulle
ge den lite bröd. Den var inte rädd. Det var heller inte Simon.
Barnen brukade åka ut och titta till huset och kasta i två
röda rosor. Matilda hade en högsta önskan och det var att hon
skulle brännas och askan skulle spridas i Atlanten. Hennes önskan
hade gått i uppfyllelse men Östersjön fick duga. Hennes aska spreds ut.
Nattbrisen har skralnat, ett svalt våg kluck hörs tätt intill örat.
Snart kommer trutarnas gryningskackel återigen att väcka seglaren.
Utskärens svävande över horisonten lockar mot det ovissa.
|
|
|
|
