Pemela (del 3) |
Farsan kom hem idag. Efter som Klara inte har något jobb så måste hon ta av farsans stålar. Men jag vet att hon har tackat nej till alla jobb som har erbjudits henne. Jag skulle vilja berätta för farsan om det men han skulle inte tro mig eller så skulle Klara neka till det.
”Farsan, hur mycket får jag denna månaden?” frågade jag honom när han hade blivit snuvad på hälften av sina stålar. Han räknade vad hanhade och såg lite sorgset. Klara hade tagit mer än hälften igen. Så typiskt henne. Och säger han till så blir hon rasande. Hon blev det än gång och då slog hon mig. Fem slag i magen och tio i ansiktet.
”Jag skulle behöva minst 60 spänn om det går.” han nickade och gav mig mitt. 300 spänn. Alltså hade han 9oo spänn kvar själv nu. Visst skulle han kunna ge mig hälften. Det gör han ibland och ibland mer. Det är olika för varje gång.
”Kan du berätta lite om min mamma.” frågade jag försiktigt och tyst så inte Klara eller Mia skulle höra. ”Hur gammal var hon när hon fick mig?”
”Hon var 16år då.” sa han och skruvade lite på sig. hm... 16, då var hon 24 när hon tog självmord. Och... lämnade hon mig som spädbarn eller när jag var 1-2år?
”Hur gammal var jag när hon lämnade oss.”
”1år. Hon klarade inte av att ta hand om dig själv.” 17år när hon övergav mig. Jag klklandrar inte henne till det. Jag klandrar ingen. Om hon hade levt nu så hade hon varit 31år nu. Stackars mamma som bara levde i 24år. Och jag fick aldrig en chans att lära känna henne. Jag har en stor saknad efter henne. Men det förstår bara farsan och Ville. Klara och syskorna tycker jag är dum i huvudet bara för att jag saknar någon jag aldrig träffat. Men det är dom som är dumma i huvudet och inte jag. För om jag hade varit det så hade jag varit död nu. Hur? Jo, jag skulle gjort som mamma. Tagit självmord. Bara för att få träffa henne. Men jag tror inte på att jag kommer träffa henne då.
den vart lite kort men kommer snart med ner om jag får minst 2 komnterar :D
|
|
|
|
