Ensam |
Hon sitter på en brygga någonstans
Och dinglar glatt med benen
Ensamheten är som en bedövande hand
Kring hennes blöta kinder
En kyla skär i hennes kropp
Och hon njuter av att glömma
Varje andetag är ett steg mot slutet
Och hon vet att tiden kan gå fort
Allt som händer berör alla andra
Men hon lever inte hos dem
Utan i en annan värld
I ett annat universum
Hon håller hårt i bryggan
För att inte falla
Hon vill leva så länge det går
För att sedan kunna uppskatta mörkret
|
|
|
|
