Instängd *del 7,sista delen* |
Jag flög upp från sängen när dörren gick upp, bara sekunder efter det att den stängts. David klev in ännu en gång.
”Du, jag är verkligen ledsen, förlåt. Jag ska göra nåt, jag ska...” Hans röst försvann, då han inte kom på något mer att säga.
”Ja, det är ju jävligt lätt för dig att säga, att du ska göra nåt. Jag pallar inte med det här skitstället, inte dig och ditt snack! Håll bara käften! Jag håller fortfarande fast vid det jag sa, gör något!” han stod bara stilla mitt i rummet, och såg lite förvirrad ut. Jag klarade inte mer, utan exploderade. Jag var så trött på alla löften och lögner, ville inte se hans ansikte. Jag slog till honom på näsan så hårt jag kunde, och hoppades att det gjorde ont. Han såg förvånad ut, men inte så plågad som jag hoppats. Blodet rann i alla fall i en strid ström från hans ansikte.
”Jag går nog...” sa han tveksamt. Jag nickade bara och blängde ilsket.
Dagarna flöt sakta förbi, hur långsamt visste jag inte. Det enda jag hade hört sen Davids senaste ”besök” var mummel utanför dörren, och klickandet i låset när någon satte in lite mat.
Jag började verkligen tvivla på att jag skulle lyckas hålla mig borta från tokigheten länge nog för att komma ut. Det gjorde mig rädd, jag ville inte förlora förståndet. En lock av mitt vanligtvis blonda, men nu snarare bruna, hår föll ner i ögonen. Det kändes som om hela jag var klibbig av svett. Vilken tur att jag inte fått mens i alla fall, vad skulle jag göra då? Tänkte jag tacksamt. Tanken slog mig precis under bröstkorgen, och en våg av skräck sköljde över mig. Exakt hur länge hade jag varit här? Mer än en månad, gissade jag. Eller så överdrev jag, tiden kändes såklart längre här., instängd i ett trångt rum. Men jag kunde verkligen inte tro att det gått mindre tid än så, hur gärna jag än ville. Panikslagen tittade jag ner på min mage, som om den skulle avslöja redan nu ifall det fanns mer än bara mig däri. Smått hysterisk började jag gå fram och tillbaka, för mycket rörde sig i mitt huvud för att jag själv skulle kunna vara stilla. Jag ville ut! Jag måste komma ut, jag var tvungen! Hur i helvete skulle jag klara det här? Väggarna kändes närmare, rummet mindre, som om jag växt till min tredubbla storlek, minst. Promenerandet fungerade inte, och jag satte mig på sängkanten. Hela rummet gungade, jag hade svårt att hålla mig upprätt. Allt snurrade runt, det här var droppen som fick bägaren, eller min överbelastade hjärna, att rinna över. Yr lade jag mig ner. Jag försökte somna, komma bort från allt det förvirrade. Det tog evigheter. Den enda vettiga tanken jag kunde tänka var; ”hoppas att David håller sitt löfte”, trots att jag visste att möjligheten var minimal. När jag till sist somnade var det antagligen mer en svimning, som att hjärnan helt enkelt fick kortslutning. Det kändes i alla fall så, för jag sov drömlöst.
Ett stickande, skarpt ljus väckte mig. Jag kände mig inte alls utvilad. Det tog ett tag för mig att förstå. Jag hade väckts av ett ljus- solljus. Denna insikt fick mig att flyga upp ur sängen. ”Jag måste ut!” Var det enda jag kunde tänka. Mina ögon flackade runt i rummet, letade efter något, men jag visste inte vad. David hade på något sätt fått bort plankorna på utsidan av fönstret. Om jag bara lyckades krossa rutan nu så var jag fri. Min hjärna verkade krympa, för detta var allt som rymdes i den. Jag tog upp min ena sko från golvet och började slå den mot glaset så hårt jag kunde. Det funkade inte så bra, jag blev snabbt trött, men tillslut lyckades jag få fram en liten spricka. Överväldigad av tanken på frihet och ljus, slängde jag iväg skon och kastade mig med all min kraft mot fönstret. Glaset gav vika, det blev ett stort hål i mitten. Jag klättrade upp i fönsterkarmen, helt uppslukad, nästan galen, och försökte göra det större. Glaset hade vassa kanter, och de färgades sakta röda av mitt blod. Mina armar och ben var fulla av små sår, men jag kunde inte känna smärtan. Den friska luften upptog hela mitt sinne. Hålet växte sakta, och jag försökte ta mig ut. Jag kastade mig ut, beredd på dunsen när jag skulle landa på marken. Men den kom inte så snart som jag förväntat mig. Under den bråkdel av en sekund jag föll, förstod jag att rummet måste legat på åtminstone tredje våningen, antagligen mer. Väggar susade förbi mig, jag uppfattade varje detalj. Asfalten kom rusande, de små stenarna tycktes snurra och dansa framför mina ögon. Jag slog i marken hårt. Jag kunde se huset, och en stege från det fönster jag nyss föll från. Korkade, korkade jag. Om jag hade tänkt efter en sekund, verkligen sett ut ett ögonblick, hade jag klarat mig bra. Världen snurrade snabbt. Husen flöt sakta ut ur mitt synfällt, ersattes av ett ogenomträngligt svart mörker. Jag kunde känna marken, kylig och fuktig under mig. Vinden blåste genom mitt hår, och löv vandrade över mig. Jag ville inte öppna ögonen, jag var rädd för vad jag skulle se. Nu när jag väl var ute verkade det som om min hjärna också lösgjorts. Nya frågor väcktes. Hade mamma och pappa letat efter mig? Det hade de säkert. Jag undrade vad som skulle hända nu. Jag kunde väl inte bara gå till baka till mitt vanliga schema?
En plötslig, oväntad kraft blossade upp inom mig. Jag kom på fötter och började springa. Jag ville hem, eller i alla fall bort härifrån. Synen var fortfarande suddig. Jag såg inte bilarna, men genom ett under blev jag inte påkörd. Jag sprang tills benen värkte och lungorna inte kunde ta in tillräckligt med luft. Sen föll jag över något. Mina knän slog i grus och träplankor. Efter några sekunder förstod jag att det var tågbanan. Min hjärna sa åt mig att komma upp igen. Marken började vibrera en aning, och rälsen tjöt lite. Hysterisk kämpade jag för att komma på fötter, men kunde inte. Det var som i en mardröm, när benen blir segare och segare, tills man faller ihop. Jag hade ingen känsel nedanför midjan, och musklerna i benen vägrade lyda. Något stort tornade upp sig på min högra sida. Jag förstod att det var tåget, men benen löd fortfarande inte. Hoppet var ute, det förstod jag.
”Jag dör i alla fall fri.” var den sista, hoppfulla tanke som for genom mitt huvud.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sweet-92 - 16 jan 09 - 16:11- Betyg:  | | jättebra!hmm märkligt slut.man kan alltid hoppas på fortsättning:) | | gbg_95 - 11 jan 09 - 20:03- Betyg: | Neeeej, hon kan inte dö!! Hon får inte :'(
Jättejättebra skrivet! Den här novellen var sjuktbra! =) | | nermimmi - 14 dec 08 - 15:39- Betyg: | | hon får inte dö ännu =O mejla mig om du skriver fler noveller <3 | | Diskret - 11 dec 08 - 22:37 | Oh shit. Shit! Shit! Shit! Hon kan inte DÖ där! Hon var ju, som hon så klarsynt påpekade, fri! Då kan hon inte bli påkörd av ett helvetes jävla TÅG!
Min puls gick upp så som när man ska hålla en redovisning inför sin klass som man inte kan eller om man sprungit ett maraton. Du skriver monster bra! | | Melowa - 11 dec 08 - 21:40- Betyg: | | NEJ NEJ NEJ!! DUMMA DUMMA DIG!!!!!!! DUMMA! NY DEL!! NUUU!!! ELAKA MÄNNISKA! | | Madvis - 11 dec 08 - 21:25- Betyg: | NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!
;_; Fan asså, gud va sorgligt! Jag som hoppats på ett sådant gulligt klyschigt slut, och så gör du såhär ;_; Fan asså, jag blir skitledsen D':
Men gud va bra den här novellen var! Du skriver helt fantastiskt och kan säkert ta det skitlångt en dag! Du har en gåva.
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, sorglig men underbart berättad historia.
Fan asså. | | vissenros - 11 dec 08 - 20:29- Betyg: | Jag visste att hon skulle dö, men inte så här!!!
Det var super bra!!!
Det skulle inta vara slut här för att den en SÅ super bra!!!
<33 | | honheterjenny - 11 dec 08 - 19:45- Betyg: | herregud :o
för sorgligt! nejnejnej.. nej.
uh.. så kan du inte göra ): | | ThisIsJustMe - 11 dec 08 - 19:33- Betyg: | OMG! NEJ! hon dog! :O
Den kan ju inte redan vara slut! :'(
Men skit bra hur som helst!!! :D | | Rosentjej - 11 dec 08 - 19:26- Betyg: | nej men gud.
vad hemskt slut! kan du inte ändra det och skriva lite längre? (A)
MEn det är väl bra som det är, sorgligt att den redan är slut. JAg gilalr novellen.
Mejla om du skriver några fler noveller!
//Sara |
|
|
|
